Mikropolitik och segmenteringar 24

Jag skriver inte dessa bloggposter för att undervisa om Deleuze och Guattari, jag skriver för att tänka med, och för att visa på vägar in i, deras filosofi. Jag tar inte hänsyn till vad andra har tänkt eller skrivit om dem, för när jag läser dem och andra tänkare som skriver på samma sätt eller som far efter samma typ av förståelse är den kanske viktigaste utgångspunkten den att det inte finns ett original och mer eller mindre identiska kopior. Deleuze och Guattari undersöker förändring och tillblivelse, dynamik och kreativitet. Slumpens roll och det som händer mellan. Därför kan ingen bli auktoritet på deras tänkande. Det finns helt enkelt inte en enda korrekt läsning, bara olika sätt att använda texterna. Det var detta som fick mig att våga läsa, och det är den tanken som fått mig att inte bara fortsätta läsa utan även ständigt läsa om. Arbetet mer texterna av Deleuze och Guattari öppnar upp och hjälper mig se nya aspekter av tillvaron. Samma text kan läsas på olika sätt och i takt med att verkligheten förändras framträder ständigt nya nyanser i texterna, som är så pass rika att man aldrig blir färdig med dem. Det är inte ett problem, utan en förtjänst. I samma stund som man inser detta upphör texterna att vara svåra. Den filosofi som Deleuze och Guattari skapade blir aldrig svårare än läsaren gör den. Letar man efter meningen med texten i dess bokstav kommer man aldrig att hitta något, för meningen uppstår i arbetet med texter och i mellanrummet mellan orden och verkligheten som filosofin läses i. Din läsning är kanske en annan än min. Du kanske ser andra saker än jag. Låt oss dock inte strida om olikheten i våra respektive läsningar. Låt oss samtala om konsekvenserna och lyssna på varandra. Tillsammans kan vi vidga vår gemensamma förståelse och kanske även hjälpa andra att komma vidare i sitt tänkande.

Deleuze och Guattari samtalade, och deras filosofi och kunskapssyn är samtalande. Det är i mötet mellan som ny kunskap uppstår. Därför är det så viktigt att lyssna mer än man talar, och att ta sig tid att tänka efter. Det finns aldrig ett svar, bara olika svar som fungerar mer eller mindre väl. Så tänker åtminstone jag. Detta är ett försök att tänka med, inte en förklaring av, Deleuzes och Guattaris kapitel eller platå: Mikropolitik och segmenteringar, från deras Magnum opus: Tusen platåer. Här handlar det om makt, ordning och relationer mellan form och innehåll. Det handlar även om nazismens uppkomst och maktövertagande, eller snarare om det klimat eller den grogrund som nazismen hotar att springa fram ur och hämtar kraft och rörelseenergi från..

This is not surprising since the texture lies between the line of overcoding with rigid segments and the ultimate quantum line. It continually swings between the two, now channeling the quantum line back into the segmented line, now causing flows and quanta to escape from the segmented line.

Ingenting är en eller ett, allt och alla är flera. Det handlar aldrig om altingen eller, utan alltid om (mer eller mindre av) både och. Det är viktigt. Deleuze och Guattari intressera sig för relationer, det som händer mellan; dynamik och icke-linjär förändring. Slumpens roll. En linje är bara en serie upprepningar. Ur ordning kan komma kaos, och en myllrande massa kan rätt som det är kristalliseras till en ordnad enhet. Flöden och kvanta, linjer och segmenteringar. Det är detta som mikropolitik handlar om. Det är ingens politik, utan ett slags politisk ordning som uppstår ur kaos. Nazismen är en ordning som växer underifrån, inte resultatet av makt som pressas på folket uppifrån eller utifrån. Kanske kan man förstå den här texten som ett slags resonemang kring demokratins dilemma, eller som en varning för samhällets bräcklighet. Nazismen finns där, just under ytan, och den hotar hela tiden att blomma upp och ut. Den är heller inte en och den samma, utan finns i olika skepnader. Den är dock alltid resultatet av samma underliggande logik, vilken det är den här platåns tema.

This is the third aspect of power centers, or their limit. For the only purpose these centers have is to translate as best they can flow quanta into line segments (only segments are totalizable, in one way or another).

Makten bär på sin egen antikraft, liksom både ordning och kaos. Det finns en gräns för när ordning inte längre är ordning och kaos inte längre är kaos. Det handlar inte om motsatser eller dikotomi utan om dialektik, dynamik och förändring. Centra är punkter i ett koordinatsystem där makt fokuserats och varifrån fasövergångar orkestreras, från ordning till kaos och från kaos till ordning. Ingenting är, allt blir till i relation till allt annat. Därför går det inte att säga något om framtiden, varken om hur den ska bli eller hur den inte ska bli. Vid varje givet tillfälle finns en rad alternativa, möjliga utfall, men bara ett realiseras i det nu som uppstår mellan då och sedan Inget är bestämt på förhand, men vad som helst kan inte hända. Möjlighetshorisonten bestäms här och nu, av det som varit och det som kan bli. Sedan är det slumpen som bestämmer vilka flyktlinjer som tar sig vart och vad som sker.

But this is both the principle of their power and the basis of their impotence. Far from being opposites, power and impotence complement and reinforce each other in a kind of fascinating satisfaction that is found above all in the most mediocre Statesmen, and defines their "glory."

Kungen har inte makt, den kommer alltid underifrån. Den politiker som förstår detta och som inser sin egen personliga maktlöshet har potential att bli en mäktig politiker. Därför är jag mer rädd för Jimmie Åkesson (när han talar om att han inte vet, förstår eller bryr sig om) än Donald Trump (som säger sig vara mäktig nog att på egen hand göra Amerika great igen). Jimmie Åkesson och SD rider på den tysta majoritetens våg som ser ut som kaos om man studerar det som händer i kommentatorsfälten på Avpixlat och andra ställen på nätet. Det är deras maktlöshet och politiska impotens som skrämmer, men det som skämmer ännu mer är att andra partier ger sig på ledaren och använder logik och kunskap för att bekämpa honom. Faran med SD finns dock inte där, bland partiets topp, den är utspridd i hela samhällets myllrande oordning som snabbt kan formera sig till led på led av människor som marscherar i takt för att bekämpa det diffusa hotet utifrån. Hotet kommer dock aldrig utifrån,för det finns ingen utsida. Hotet kommer alltid inifrån, underifrån, mellan. Den som förstår att hantera detta och som inser sin egen obetydlighet blir mest framgångsrik i politiken. Frågan är bara vilken rörelse man väljer att liera sig med.

For they extract glory from their shortsightedness, and power from their impotence, because it confirms that there is no choice. The only "great" Statesmen are those who connect with flows, like pilot-signs or particles-signs, and who emit quanta that get out of the black holes: it is not by chance that these men encounter each other only on lines of flight, in the act of drawing them, sounding them out, following them, or forging ahead of them, even though they may make a mistake and take a fall (Moses the Hebrew, Genseric the Vandal, Genghis the Mongol, Mao the Chinese . . .).

Ingen leder en kollektiv rörelse, den kan man bara lära sig se och ställa sig framför. Det är den mänskliga perceptionen som spelar oss ett spratt när vi ser ledare där det bara finns följare. Jimmie Åkesson leder inte den rörelse som ger SD makt, han har bara lyckats ge sken av det. Han har ingen makt, det är rörelsen som ger honom makt. Det finns ingen bakomliggande ideologi, bara en kollektiv vilja som kanaliseras mellan delarna som helheten består av. 

But there is no Power regulating the flows themselves. No one dominates the growth of the "monetary mass," or money supply. If an image of the master or an idea of the State is projected outward to the limits of the universe, as if something had domination over flows as well as segments, and in the same manner, the result is a fictitious and ridiculous representation.

Rörelsen är liksom en våg det som makten rör sig genom, det som kanaliseras genom och mellan. Men ingen har makt. Ledaren får inflytande genom att inse sin maktlöshet, vilket är en mäktig lierad. Hitler var inte ledaren av det tyska nazistpartiet, han lyssnade på folket och följde med i rörelsen. Vill vi på allvar försöka förstå och undvika att det som hände mellan världskrigen måste vi inse att det är inte en ny Hitler vi ska leta efter, utan den underliggande rörelse som Hitler framstod som en ledare för. Rädslan för det okända, den hotfulle andre som kommer utifrån och antas vilja förstöra det som är "vårt" är vad vi som inte vill uppleva nazismen igen måste hålla utkik efter och bringa reda i. Det är inte hat som är det stora hotet, utan rädsla. Hat är en aktiv kraft, en riktad och manifesterad rörelse. Det var den väg som skinnskallarna valde, men som krävde samlade och organiserade insatser för att kunna göra skillnad. Rädsla är en mycket farligare kraft, för alla kan känna av den. Ingen rök utan eld. Det upprepade ordet massinvandring har en mycket större förstörelsepotential den samlade makten hos dem som försvarar vit makt. Få känner hat, men alla kan drabbas av rädsla. Hat kräver tankekraft, fokus och ett tydligt mål. Hatet är alltid ordnat, medan rädslan är irrationell och kan sprida sig som en löpeld i samhället. När rörelsen väl fått fart är det en enkel sak att påverka den, om man bara förstår sin egen obetydlighet i sammanhanget.

The stock exchange gives a better image of flows and their quanta than does the State. Capitalists may be the masters of surplus value and its distribution, but they do not dominate the flows from which surplus value derives. Rather, power centers function at the points where flows are converted into segments: they are exchangers, converters, oscillators.

Rörelsen hämtar sin kraft mellan noderna som reglerar flödet. Börsen och den anonyma marknaden är ett bra exempel att tänka med. Ingen styr och det finns ingen logik. Aktiekursernas rörelse är det ingen som rör över, mäklarna och börsens day-traders följer bara med. Ingen vet vart marknaden är på väg, men det är en mäktig kraft som samhället idag är beroende av. Allt fler av samhällets institutioner ekonomiseras; skolan, vården och så vidare. Det får effekter, effekter som ingen styr över. Därför talar jag så ofta om att kunskapen måste vara i centrum i skolan, för om den ekonomiseras finns en uppenbar risk att pengarna blir ett mål i sig, liksom på finansmarknaden. Det är inte de rika som styr den rörelsen, utan pengarna. De rika har bara lyckats dra en vinstlott i det ekonomiska spelet. Slumpen avgör, i det nu som uppstår mellan då och sedan. Inte du, inte jag och inte familjen Wallenberg. Vi är alla följare, på ett eller annat sätt. Ingen styr, ingen leder.

Not that the segments themselves are governed by a decision-making power. We have seen, on the contrary, that segments (classes, for example) form at the conjunction of masses and deterritorialized flows and that the most deterritorialized flow determines the dominant segment; thus the dollar segment dominates currency, the bourgeoisie dominates capitalism, etc. Segments, then, are themselves governed by an abstract machine.

Samhället och dess institutioner är abstrakta maskiner som finns och verkar mellan. Lagar och regler ser ut att vara reglerande och på ytan ser det ut som demokratin är kontrollerad. Det är dock en illusion, en synvilla, resultatet av vana. Demokratin fungerar inte i kraft av sig själv, den är en abstrakt maskin som hämtar sin kraft mellan allt och alla. Vi får därför det samhälle vi förtjänar, inte det vi vill ha. Låter vi rädslan styra kan förändringen gå snabbt, och sen är ingenting sig likt. Ger vi efter för minsta motståndets lag och tänker att det ordnar sig, för det har det ju "alltid" gjort förr, är vi alla riktigt illa ute. Då ger vi efter för krafter som ingen kan hantera och risken är att vi tvingas ångra oss efteråt. Det är här och nu som demokratin och det öppna samhället skapas, mellan dina och mina ord, tankar och handlingar. Vilka segmenteringar accentuerar du och vad anpassar du dig efter? Det spelar roll. Inte en avgörande roll, men om du vill kunna se dina barn i ögonen måste du göra det rätta. Sedan finns inget annat än att hoppas. Rädsla kan undertryckas och måste inte ageras ut, till exempel. Det är de små sakerna som gör skillnad, när dess rörelseenergi växlas upp och växer mellan människorna i ett samhälle. Hotet kommer alltid inifrån, aldrig utifrån. För det finns ingen utsida, bara olika kraftcentra som reglerar olika rörelser.

But what power centers govern are the assemblages that effectuate that abstract machine, in other words, that continually adapt variations in mass and flow to the segments of the rigid line, as a function of a dominant segment and dominated segments. Much perverse invention can enter into the adaptations.

Assemblage är delar som svänger i takt och som ger upphov till konsekvenser, som översätter, överkodar och lierar sig med andra krafter, eller som förgör och förstör. Mellan ordning och kaos växer samhället fram. Vart vi är på väg vet ingen, och historien är allt för komplex för att något bestämt ska kunna sägas om den, den förändras i ljuset av det som är här och nu. Förstår vi den underliggande logiken, eller snarare avsaknaden av logik, är mycket vunnet. Då kan fler lära sig agera mer medvetet för att hindra vissa rörelser som historiskt visat sig leda in i återvändsgränder.