Rasismen är inte problemet

För ett år sedan gick en ung man in på Kronan, en mellanstadieskola och kulturhus i Trollhättan, och mördade tre personer. Jag har mitt kontor bara någon kilometer bort. Det skakade om och känns just nu som det var längre sedan än bara ett år. Så mycket har hänt sedan dess att minnet av dådet liksom inte hakar i. Våldet håller på att normaliseras. Vi trubbas av när rapporterna om skjutningar och död duggar tätt och när kriget i Syrien bara fortsätter och fortsätter. Här hemma är det SD som definierar politiken och pekar ut riktningen. Det som förr var otänkbart är idag normalt. Vill sätta ord på känslorna, men vet inte riktigt hur. Jag vet inte ens vad jag känner eller hur jag tänker. Samtalar därför med Ewa Stenberg som skriver klokt i DN om viktiga saker.

Politiskt motiverade mord brukar väcka uppmärksamhet och debatt. Det riktar sig inte bara mot dödsoffren och deras anhöriga, utan mot samhället.

Offrens familjer drabbas så klart och det som hände i Trollhättan är fruktansvärt. Ingen ska behöva uppleva något sådant. Fast attacker av detta slag drabbar också oss. Attacken var en attack mot demokratin och öppenheten som är en förutsättning för demokrati. Ingen är mer än människa och självklart skyddar man sig och sitt. Men när alla gör det går något viktigt förlorat. Tilliten minskar och misstänksamheten ökar. Samhället slits isär när klyftorna mellan människor ökar som en reaktion på dåd som det i Trollhättan.

Morden på John Hron i Kode 1995 och det på Björn Söderberg i Sätra 1999 begicks av nazister och väckte stor uppmärksamhet. Detsamma gällde lasermannen John Ausonius rasistiska attentat under 1991 och 1992.

Men hittills har inte morden i Trollhättan satt så djupa spår i den politiska debatten.

Jag minns reaktionerna efter dådet i Kode och kommer ihåg den krypande känslan av skräck som spred sig i samhället innan lasermannen hittades. Sverige var ett annat land då. Ny demokrati skördade framgångar och hatet mot utlänningar blossade upp. Fast det var en oorganiserad rörelse byggd på affekt. Hatet kom i dagen och många insåg det orimliga. Tomtarna i Ny demokrati gjorde sig snart till åtlöje och skinnskallarna hat vändes mot dem själva. Sedan tog sig Sverige ur krisen och vi fick en högkonjunktur. Allt återgick till det normala, på ytan var det så det såg ut. Idag vet vi att det inte stämmer. Mörkerkrafterna drog sig tillbaka, lät håret växa och organiserade sig och började jobba långsiktigt. Att de lyckats ser vi i politiken och samhället, och jag oroas över att dådet i Trollhättan (liksom alla andra dåd riktade mot människor av annan härkomst) inte väcker mer debatt. Håller det på att bli normalt? Har vi vant oss vid att det är så här det ska vara?

Ändå var detta det allvarligaste våldsbrottet som ägt rum på en svensk skola. Den 21 år gamle gärningsmannen högg ner fyra personer, på grund av deras hudfärg. En av dem överlevde.

Anton Lundin Petterssons brott var det värsta hatbrottet under förra året. Då anmäldes 6 980 hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådets statistik. Det är 11 procent fler än 2014, som redan det var ett rekordår. Liksom tidigare år var främlingsfientliga och rasistiska motiv vanligast.

Rasistisk brottslighet är med det måttet mätt ett större problem än någonsin förr.

Samtidigt ökar stödet för SD, ett parti som kämpar för att göra rasismen rumsren och som på olika sätt försöker göra politik av rädslan för olikhet. Problemet är inte den rasistiska brottsligheten, utan att det allt mer uppfattas som normalt. SDs juridiska talesperson vill bryta mot grundlagen för att hindra människor från att uttrycka sina åsikter. SDs ekonomiska talesperson står och skrattar åt vidriga antisemitiska berättelser. Och partiledaren säger att det är taget ur sitt sammanhang, att han inte vet, inte kan svara eller att journalisterna får ta det med hen istället. Å ena sidan beklagas offren, å andra sidan tar man inte avstånd från ideologin och man drar sig inte för att ljuga. Rasismen normaliseras och gränser förskjuts sakta. Det är det verkligt skrämmande, samt att det inte debatteras och uppmärksammas mer. Någon ny högkonjunktur är inte i sikte. Istället talar Alliansen om BEHOVET av fler lågavlönade jobb. Samtidigt rapporteras det att priserna på bostadsrätter i Stockholm ökar igen. Det om något är en illustration av klyftan som sliter samhället isär. Rasismen är ett symptom på den verkliga sjukdomen, och först när den insikten verkligen sjunker in kan vi hoppas på förändring.

Anton Lundin Pettersson kunde lätt ta sig in i Kronans skola och påbörja sitt rituella mördande. Det kunde ha kostat ännu fler människor livet om han inte avbrutits av en väl fungerande polisinsats. Polisen i Trollhättan var förberedd och hade utbildats i en ny taktik som utarbetats efter skolskjutningarna i Finland. De hade övat i en nedlagd skola i Uddevalla.

De två poliser som var först på plats inväntade inte förstärkning eller ambulans utan gick rakt in i skolan. De letade genast upp gärningsmannen. När Lundin Pettersson gick emot poliserna med lyft vapen sköt de.

Polisen i Trollhättan hade också tur. De kunde snabbt vara på plats eftersom polishuset låg nära och många poliser hade utbildningsdag just då.

Det behövs fler poliser, men det behövs framförallt ett allmänt försvar för och värnande av öppenhet, solidaritet och medmänsklighet. Fler poliser kanske låter som en lösning, men det löser bara problemet med känslan av osäkerhet. Fler poliser gör att man kan agera snabbare, men vad vi verkligen behöver är färre rasistiska brott. Klyftorna måste minskas och alla måste känna sig delaktiga. Ingen människa är en ö. Därför är det fler broar vi behöver bygga, inte fler murar som försvaras av män med vapen. Fler poliser är en enkel lösning som lämpar sig väl för debatter där makt och antingen eller står på spel. Fler poliser läser inte grundproblemet, att rasismen sakta håller på att normaliseras. 

Anton Lundin Pettersson hade inspirerats bland annat av den norske högerextremisten och terroristen Anders Behring Breivik. Han mördade 77 människor i Norge 2011. De flesta morden skedde på Arbeiderpartiets ungdomsläger på ön Utøya, där Breivik kunde härja under lång tid innan polisen kom till platsen. I Trollhättan fungerade det bättre.

Efter Breivik är det svårare att uppröras. Och så länge låter regimen i Syrien tillåts bekriga sin egen befolkning, så länge det anses viktigare att skydda EUs gräns än att ge människor på flykt en fristad. Så länge vår ekonomi anses viktigare än deras liv. Så länge vi inte säger: STOP! DET RÄCKER NU!, kommer rasismen att växa och normaliseringen av den vidriga människosynen att fortsätta. Glömmer vi dådet i Trollhättan. Låter vi en sådan händelse sjunka in i det allmänna medvetandet utan reflektion kommer livet att fortsätta som vanligt, fast det vanliga är inte länge vanligt. Det vanliga är inget i sig, det är alltid det som uppfattas som vanligt. Hitler tog inte makten över en dag, Nazisternas maktövertagande utgjorde kulmen på en lång process av små förändringar och tankemässiga förskjutningar i vardagen. Från en dag till en annan märktes ingen skillnad, bara över tid. Samhället och kultur är det som händer medan vi är upptagna med annat. Just nu laddas det för julhandel, och på börsen har rapportsäsongen dragit igång igen. Eriksson varslar om uppsägning och priserna på lägenheter ökar. Allt är som vanligt, men det är inte som förr. Rasistiska dåd och bränder på flyktingförläggningar, Donald Trump och sexism samt talet om svenska värderingar är det nya normala.

En orsak till att det rasistiska våldsdådet inte diskuterats mer kan vara att attentatet i Trollhättan skedde mitt under flyktingkrisen. Dagen efter mordet gjorde sex partier upp om att strama åt svensk invandringspolitik. Rikspolitikernas fokus var någon annanstans, trots att statsministern omedelbart åkte till Trollhättan efter dådet och alla partiledare uttalade sig.

Fokus kan bara riktas åt ett håll, och medan vi är fullt upptagna med att välja elbolag, flytta pensionspengar till den bästa fonden, förhandla om räntan, spela pokémon Go eller välja skola till våra barn, pågår livet. Bomberna faller över Syrien, barnen i Afrika svälter och arbetarna i låglöneländernas fabriker försöker förtvivlat kämpa för att få mat på bordet och tak över huvudet. Det normala är det som inte väcker reaktion och upprördhet. Att vi inte talar mer om dådet i Trollhättan är ett symptom på den underliggande sjukdomen. Att stödet för SD har ökat under året som gått är ännu ett tecken på vad som är fel. SD är dock inte problemet, det kanaliserar det bara och hämtar kraft ur rörelsen.

För det svårt att tro att det svenska skyddet mot skolskjutningar är gott och att problemen med rasism och hatbrott är under kontroll.

Rasismen går inte att kontrollera, men grunden för sjukdomen går att göra något åt. River vi murar, omfördelar pengar och minskar klyftorna främjas öppenhet och människor kan möta varandra mer och oftare som likar. Ur det kan solidaritet växa. Men så länge vi envisas med att kalla en skattehöjning på några hundralappar för den som tjänar över 40000:- i månaden för en chock har vi alla en lång väg kvar att gå innan vi kan hoppas på att skönja en vändning.

Idag är det ett år sedan dådet i Trollhättan. Låt oss minnas det och ägna dagen åt reflektion över vad som är vanligt, normalt och önskvärt. Låt oss se varandra i ögonen och lyssna på vad den andre har att säga. Låt oss fokusera på det som är viktigt, inte på det som känns rätt för stunden. Rasismen är inte sjukdomen, det är bara ett av symptomen på de underliggande problemen vi har att brottas med.