Funktionell dumhet

Många kloka tankar på första sessionen (här på FEKIS, den företagsekonomiska ämneskonferensen, i Uppsala), som jag tror jag väntar med att reflektera kring i en bloggpost längre fram. Nu är det dags för Mats Alvesson, giganten, som ska tala om förekomsten av funktionell dumhet i organisationer. Jag tar det på uppstuds, i farten och från höften. Intressant, på många olika sätt. Den engelska titeln på boken han talar om är: The Stupidity Paradox, och det handlar om vanliga fel som smarta människor och framgångsrika begår.

Organisatoriskt beteende, handlar det om. Alla organisationer vill uppfattas som smarta, och fokuserar på det. Paradoxalt nog leder organisationens strävan efter att locka till sig excellenta individer till organisatorisk dumhet, för organisationer behöver ledas, och för att ledning ska fungera krävs följsamhet och målfokus. Att tänka fritt och kreativt är snarast ett hinder i en organisation som vill lyckas och bli framgångsrik som organisation, som därför leder strävan efter excellens på organisatorisk nivå till att individers excellens motarbetas och till att ledarskapet leder till fördumning. Eftersom det är viktigt att vara FRAMGÅNGSRIK uppfattas detta inte som ett problem, och paradoxen och dess problem i det långa loppet uppmärksammas inte. Så länge siffrorna ser bra ut anses allt vara frid och fröjd. Alvesson jämför Pisa-mätningarnas sjunkande resultat med betygen vars kurva stadigt pekar uppåt, och att detta problem inte tas på allvar. Vad är viktigast för kunskapsnationen Sverige, att enskilda skolföretag går bra, eller att kunskapen utvecklas i landet? Om politiker och andra litar blint på att företagen och enskilda skolor ska ta ansvar för helheten får vi ett slags dumhetens funktionella politik, vilket det finns gott om tecken på att vi redan har …

Idag talas det mycket om kunskap, men hur ser det ut i praktiken? Här tänker jag på hur både studenter och företagare säger att den verkliga kunskapen får man ute i arbetslivet, eftersom den högre utbildningen är allt för teoretisk och abstrakt. Accepterar vi en sådan syn på kunskap och låter företagen bestämma över innehållet på högskolan leder det till att kunskapens värde urholkas och till att skolor och universitet förvandlas till ett slags ackrediteringsinstitut som kränger betyg och examina. Exemplen på funktionell dumhet är många, men det verkligt tragiska är att detta inte riktigt uppfattas som ett problem, eller att problemet åtminstone inte tas på allvar. Åtgärderna riskerar därför snarast att förvärra situationen.

Alvesson poängterar att dumheten han talar om inte handlar om låg IQ eller korkat beteende. Funktionell dumhet kräver att man är kompetent, och arbetet som utförs applåderas ofta och gärna. Dumheten handlar om effekterna av ett ENSIDIGT fokus på enskilda aspekter av helheten. Ett slags egoism alltså. Tänkandet som leder till organisatorisk dumhet kännetecknas av att man tänker inom boxen, briser i reflektion och saknar kritiskt tänkande. Ett osjälvständigt tänkande, handlar det om. Vad som är normalt och det som andra gör, anses gott och bra. Att gräva ner sig inom ett snävt område och söka individuell meritering är kännetecken på funktionell dumhet i organisationer. Visselblåsare och andra som på olika sätt säger stopp, tänk efter nu. Ska vi verkligen göra … Det uppskattas inte i en organisation som inte förstår hur utbredd den funktionella dumheten är. Nytänkande, kreativitet och integritet samt förmågan att agera självständigt förhindras och ses ofta som ett problem. Det som är bra för organisationen anses objektivt gott, vilket riskerar att leda till miljöförstöring och andra samhällsproblem. Privatiserade vinster och förstatligade förluster ser jag som själva sinnebilden för funktionell dumhet, som är ett allvarligt problem.

Alvesson använder företaget Pepsi som exempel och talar om kriget mellan Coca-Cola och Pepsi, som drev företaget att utveckla egenskaper som gynnade företaget i kampen med ett annat läskedrycksföretag. För att lyckas i ett sådant krig krävs funktionell dumhet, för det man sysslar med är utifrån ett miljö- och hälsoperspektiv rent skadligt och utifrån ett demokratiperspektiv meningslöst. Det finns många framgångsrika företag som lyckats väl och når stora (ekonomiska) framgångar, vilket tar fokus från sådant som är viktigt utifrån ett globalt hållbarhetsperspektiv. Varför man tillverkar det man tillverkar kan och får inte ifrågasättas, vilket ytterligare underblåser och osynliggör den funktionella dumheten. Vad händer med miljön, människosynen och samhällets långsiktiga hållbarhet?

I akademin jämförs högskolor med varandra, och endast det bästa anses gott nog. Konkurrens anses driva kvalitet och den organisation som vinner priser och utmärkelser, det vill säga som är bra på att producera det som mäts, hyllas och andra förväntas följa efter. Tanken sprider sig och produktionen av corporate bullshit ökar, strömlinjeformning och följsamhet ses som viktigast.

Värdegrundsarbete är sinnebilden för vad funktionell dumhet leder till. Här i Uppsala står det ovanför en av hörsalarna: Tänka fritt är stort. Tänka rätt är större, vilket visar att detta med funktionell dumhet inte är en nyhet. Fast idag går det snabbare, mångfalden minskar och det finns inte tid för kritiskt tänkande. Ekonomisk framgång och ökande vinst anses vara överordnat allt annat. Det leder till att tomheten ökar, till att sken, yta och fina fasader anses vara det enda som räknas. Budskapet blir: Tänk inte efter för mycket! Kolla aldrig en bra historia! Stick huvudet i sanden och följ minsta motståndets lag. Utbildning ska gå snabbt, vara effektiv och är vi generösa med betyg blir ALLA nöjda. Alla? Nej, inte den som anser att kunskapen ska vara i centrum, inte den som värnar lärandet!

Vem tar ansvar, frågar Alvesson. Det tragiska svaret är att inom rådande paradigm och i dagens organisations- och managementtänkande tar ingen DET ÖVERGRIPANDE ansvaret. Alla tar sitt lilla ansvar, för sin del av organisationen. Med resultatet att den funktionella dumheten sprider sig, samtidigt som förmågan att se dess (negativa) effekter utarmas. Därför görs mer av samma när problem ska lösas, till exempel i skolan. BEHÖRIGA lärare anställs, hellre än bra lärare. Ofta sammanfaller det, men långt ifrån altid. Den som sätter kunskapen i centrum kanske inte är intresserad av att meritera sig. Att skaffa sig formella meriter tar tid och resurser från kunskapen och lärandet och gynnar målfokus och betygshets. Formen och ytan överordnas innehållet, kunskapen och den verkliga kvaliteten.

Hur bryter vi den negativa utvecklingen? Uppmuntra invändningar och kritik. Vidga perspektivet, se längre än, förbi och bortom den egna organisationen. Prova nya tankar, gärna sådant som inte testats förut. Undvik best practice, främja heterogenitet och uppskatta besvärliga medarbetare. Låt saker och ting ta tid och sluta effektivisera. Fyll tiden och verksamheten med så mycket INNEHÅLL som möjligt. Sätt KUNSKAPEN i centrum och inse att det finns inga genvägar till VERKLIG kvalitet.