Ett eget rum och tid att tänka

Idag arbetar jag hemma. Klockan ringde halv sex. Kan inte säga att jag studsade upp, men en kopp kaffe och morgontidningen lockade mer än sängvärmen. Jag ska skriva. En hel dag ligger framför mig. Just nu jobbar jag med slutredigeringen av den andra boken i serien om tre. Ambitionen är att det ska bli bra, och jag känner mig i balans och här hemma kan jag skärma av. Jag satt igår och svarade på mail, och tentahögen kan anstå till imorgon. Artikeln som jag fått referee-kommentarer på fixar jag imorgon. Telefonen brukar ytterst sällan ringa. Allt är med andra ord upplagt för en bra dag. Ändå finns det överhuvudtaget inga garantier för att det blir så. Tänkande är en intellektuell verksamhet, och skrivande handlar om skapande. Både för mycket och för lite press hämmar kreativiteten, och en underliggande oro över vart akademin är på väg och vilken status kunskapen egentligen har i Sverige idag hämmar skrivlusten. Att skriva böcker är ur meriteringshänseende meningslöst, i bästa fall. Än så länge betraktas det inte som slöseri med tid, men det känns i mina mörkaste stunder bara som en tidsfråga.

Producera, prestera, nu, nu, nu. "En kort fråga bara ..." På jobbet finns det bara tid att tänka på morgonen, innan arbetsplatsen fylls av kollegor och studenter. Då är det tyst, lugnt och inget som stör. Resten av dagen liknar allt mer ett kaos. Jag har inga problem att hantera det. Dagar fyllda av möten, undervisning, handledning, mail och frågor, frågor, frågor, kan vara bra dagar. Att ha flyt och få gjort saker är tillfredsställande. Jag klagar inte. Det oroar mig dock att balansen håller på att rubbas. Idag finns inte bara högt ställda krav på prestation, utan även krav på dokumentation och administration. Det räcker inte att sitta på möten, det ska även skrivas protokoll, lämnas in detaljerade rapporter, göras uppföljningar och innan man får göra något måste det planeras i detalj och planen måste både uppfylla formella krav och godkännas innan man kan börja ägna sig åt det man utbildats för. Jag vill prestera på min intellektuella topp och mår bra av att jobba mycket, men tiden som finns kvar att tänka efter att allt så kallat kvalitetssäkringsarbete klarats av krymper förfärande snabbt. Dagar som denna, då det potentiellt finns möjlighet att ägna åtta timmars obruten tid år skrivande och läsande är sällsynta. Ändå är det just skrivande, läsande och kunskapsutveckling jag utbildats för.

Är det här svaret på frågan om vad som är fel i kunskapsnationen Sverige finns? Håller förståelsen för vad ett intellektuellt arbete innebär på att utarmas och gå förlorad? Kunskapen är inte i centrum. Produktionen är det, och kontrollen. "Vi måste kunna visa skattebetalarna vad vi gör", sägs det. Men om det är det enda vi gör; dokumenterar vårt arbete och sitter i möten och skriver protokoll, arkiverar, administrerar och avbryter vårt arbete för att skyndsamt svara på att frågor som strömmar in från olika håll, blir det inte mycket tänkt och läst. Självklart går det ut över kunskapen och den intellektuella kvaliteten i arbetet som lektor på högskolan. Jag ser på sociala nätverk att en annons från Dagens Industri delas och kommenteras. Rubriken lyder: "Avbruten på jobbet? Det tar 25 minuter att återfå fokus", och det handlar om en undersökning som visar just detta. Intensiteten i  delandet och uppgivenheten i kommentarerna är talande. "Djupt försjunken i sitt arbete? När var man det senast?", skriver någon. Vi är många som känner så här, och det faktum att jag mest har lärare och forskarkollegor i mitt nätverk manar till eftertanke. Om inte vi som är högst utbildade i landet har tid att tänka, om inte vi har möjlighet att dra oss undan till ett eget rum för att ostört kunna reflektera och arbeta med kunskapsutveckling, är det inte förvånande att kunskaperna rasar.

Jag läser den där annonsen, som bygger på och refererar till undersökningar som gjorts. Det är ingen rolig bild som målas upp. Tyvärr känner jag allt för väl igen mig:

Att jobba i ett öppet kontorslandskap innebär att ofta bli avbruten.

Det finns enkäter som visar att vi under en normal arbetsdag i snitt blir störda i 36 minuter, vilket utslaget på ett år motsvarar nästan en månad.

Vi omges av brus från diskussioner och röster engagerade i mobilsamtal, skarpt ringande telefoner och medarbetare som kommer och går. Lägg därtill sms-pling i den egna mobilen, notiser från sociala medier och mail som strömmar in.

Vi störs mest av ljud ”utan slut”

Annonsen handlar om system som utvecklats för att skärma av och skapa tystnad. Fast det löser inte grundproblemet. För att kunna tänka nytt och stort om svåra saker. För att kunna prestera intellektuellt högkvalitativt arbete krävs dels tid, dels förståelse för kunskapsutvecklingens förutsättningar. Är det artiklar man vill ha, eller protokoll, möten, mailsvar, manualer och utvärderingar är det enkelt ordnat. Det är bara att sätta igång. Om det är KUNSKAP man vill ha krävs något helt annat. Dels måste personalen få misslyckas, dels måste man förstå att det tar tid och att det aldrig går att garantera resultat i världsklass. Tid kostar pengar. Kanske är det där skon klämmer. Det är en sak att önska sig något. En annan att ha råd. Men varför inte bara ärliga och öppna med det? Varför ge sken av att allt är frid och fröjd genom att producera yta och dokument som bara visar att man gjort något? Vem är det vi försöker lura? Vi får den kunskap vi förtjänar och är det verkligen kunskap vi vill ha måste högskolans verksamhet anpassas efter det, inte efter managementprinciper hämtade från näringslivet, från produktionsindustrin. Kunskap är något annat, något väsensskilt. Och det är vi människor som måste anpassa, både arbetets krav, den miljö där det intellektuella arbetet ska utföras och oss själva, efter kunskapens otydliga krav och komplexa natur.

Vår hjärna vill alltid urskilja kontraster – oavsett om det gäller ljud, synintryck, dofter eller smaker. Vi registrerar därför direkt en röd tröja i ett rum där alla andra är svartklädda. På samma sätt hajar vi till vid plötsliga och avvikande ljud, som en ringsignal eller en mötespåminnelse. Svårast att hantera är de ljud som vi inte ser något naturligt slut på – som när någon pratar i mobilen intill oss, eller när kollegorna stämmer upp i en högljudd diskussion en bit bort. 

Hjärnan tvingas lägga kraft på att stänga ute dessa distraktioner. Samtidigt måste den jobba med att ställa om varje gång vi hoppar mellan olika arbetsuppgifter, eller avbryter det vi håller på med för att svara på ett sms eller en fråga. Den kan därför inte arbeta med full kapacitet. Resultatet: Vi blir mindre kreativa och presterar sämre på jobbet.

Australienska forskare har mätt nivåer av stresshormoner hos personer som fått arbeta i öppna kontorslandskap respektive slutna rum, och kommit fram till att ljuden i de öppna miljöerna orsakar stress vilket i sin tur leder till minskad produktivitet.

Andra studier visar att störande ljud kan sänka våra prestationer med så mycket som 66 procent – och att det tar hela 25 minuter att återfå fullt fokus på en arbetsuppgift efter det att vi blivit avbrutna.

Jag personligen tror att jag kan återfå fokus snabbare än så, men blir jag avbruten tillräckligt många gånger under en dag tar det på krafterna. Det är därför jag kommer tidigt till jobbet, för då hinner jag jobba undan en del. Då blir jag inte störd och det finns tid att tänka tankar till slut. Problemet är dock att om jag känner att jag har flyt, att det jag gör blir bra, då blir jag stressad av det. För jag vet ju att kollegorna är på väg. Snart smäller det i dörrarna, talas högt i korridoren och knackas på min dörr. Inte ens när det finns tid går det att använda den optimalt. Och då är jag ändå privilegierad. Jag har ett eget rum.

• Kontorslandskap blev vanliga i Sverige på 1960-talet. Syftet var att öka kreativiteten och samarbetet. Men: 85 procent av medarbetarna i öppna kontorslandskap kan inte koncentrera sig på sitt arbete, enligt en undersökning bland 15 500 anställda i 14 länder.

• Öppna landskap ger fler sjukdagar. En dansk rikstäckande studie visar att personer som sitter i kontorslandskap med fler än sex personer har 62 procent fler sjukdagar än anställda med eget rum.

Jag tror att jag skulle kunna arbeta i ett öppet kontorslandskap. Särskilt om det går att skärma av alla störande ljud. Det är inte där skon klämmer. Öppna kontorslandskap är inte hotet mot kunskapen. Det är den bristande förståelsen för det intellektuella arbetets krav och förutsättningar som är problemet. Jag skriver och tänker bäst i närvaro av mina böcker. På rummet på jobbet finns plats för några av böckerna, för det som rör undervisningen, men eftersom jag inte kan skriva något av värde där på grund av att jag blir störd av olika saker hela tiden är det hemma jag fungerar bäst. Här kan jag ta en paus, titta upp och återknyta kontakten med "allt" jag läst. Att omge sig med böcker är att hålla minnet vid liv, är en påminnelse om allt jag gjort och tänkt. Böcker tar tid, både att skriva och att läsa. Kunskap om kultur kan inte sammanfattas i ett abstract och det är inte antalet böcker man läst eller skrivit som räknas, utan vad man förstått, minns och kan använda. Kunskap är komplex till sin natur, annars är det inte kunskap, utan åsikter och information. Kunskap kräver tid att tänka och ett eget rum som kan inredas personligt för att optimera möjligheten att prestera på topp. Bara så kan en verklig kunskapsnation byggas. Utbildningskvalitet kan aldrig standardiseras, manufakteras, effektiviseras, administreras eller tvingas fram. Allt det där går dock att göra, även i akademin, men resultatet blir ett annat än kunskap.

Kanske är det så att begreppet kunskap håller på att förändras. Kanske menar vi idag att kunskap är det samma som ANTALET artiklar, MÄNGDEN möten, protokoll och manualer, STORLEKEN på anslagen och PLACERINGEN på olika rankinglistor? I så fall går det bra för Sverige. Det produceras mer än någonsin i dagens akademin. Kunskapen (i den betydelse av begreppet som jag lärde mig när jag var student på 1990-talet) håller dock på att utarmas. Vi kan så klart bestämma oss för att kunskap är allt det där andra, yta, form och mätbarhet. Fast då har forskning och utbildning förvandlats till något annat. Då får jag ta mig en funderare på om det verkligen är i akademin jag vill och ska vara, för jag anser fortfarande att det är kunskap i den klassiska betydelsen som är vad Sverige behöver, verkligt, högkvalitativt vetande är den grund som ett hållbart samhälle och en fungerande demokrati vilar på. Det är vad jag utbildade mig för att jobba med.