Diskursens ordning kom jag i kom jag i kontakt med som student. Två gånger läste jag den, på två olika kurser. Det är en behändig bok på runt 50 sidor. Första gången förstod jag ingenting. Tror det var när jag läste sociologi, men är osäker. Jag läste dock hela boken och strök under det jag tyckte verkade viktigt och jag klarade tentan och kunde delta i seminariet som hölls om boken. Upplevelsen var påfallande lik den första när jag kom i kontakt med boken på en kurs i vetenskapsteori (tror jag det var). Jag läste den igen, noga och strök under lite mer och la märke till andra saker. Inga problem att klara av examinationen denna gång heller, men jag minns att jag var lite knäckt, för jag förstod inte vad jag läst tyckte jag. Foucault dök upp på lite olika kurser och många av lärarna på Etnologen nämnde hans namn. På en kurs i feministisk teori sa en av lärarna något förlösande, och jag minns än idag vad hen sa: "Diskursbegreppet, till exempel, förstod jag länge inte alls"… Jag tror det var första gången en lärare på högskolan erkände sina begränsningar och talade om vad hen inte visste eller kunde. Fram till dess levde jag i tron att alla på högskolan var spränglärda och visste "allt", att det var vad som krävdes av en. Det var förlösande och gav mig mod att fortsätta försöka.
Nästa gång jag kom i kontakt med Foucault och diskursteori var som doktorand när vi läste boken Diskursanalys som teori och metod, som just kommit ut. Nu var jag mer van och jag märkte att mina tidigare försök att förstå Foucault trots allt hade avsatt spår. Det var dock med ett visst motstånd jag närmade mig diskursbegreppet, för jag tyckte diskussionerna om det lite för mycket antog ett slags religiös ton. Det var som ett slags väckelserörelse. Nu skulle det gamla rensas ut och diskurs var det nya. "Det finns ingen sanning, det finns bara diskurser", eller: "Det finns ingen verklighet, bara språk", var saker som sades, på fullaste allvar, på våra doktorandseminarier. Och det är väl så det ska vara. Doktorander ska utmana sig själva och sitt ämnes traditioner. Det är så man växer och utvecklar förmågan att tänka. Men jag förhöll mig avvaktande och kunde inte riktigt köpa allt med hull och hår. Jag förhåller mig till diskursbegreppet i min avhandling, men det blev aldrig mitt begrepp. Det var först när jag kom i kontakt med ANT (Aktör, NätverksTeori), som jag kände mig hemma och kunde bottna i en tanke, på allvar.
En av lärarna på doktorandutbildningen sa en gång att: "Vi borde vara klara med Foucault snart". Jag minns det uttalandet lika tydligt som jag minns läraren som sa att hen inte förstod diskursbereppet, för jag kände instinktivt att det var fel. Teorier och filosofer är inget man blir klar med och kan lämna, inte generellt sett. Vetenskap är ingen framstegsprocess, ingen resa från okunskap till visshet och klarhet. Jag känner mig färdig med Heidegger, men det är min personliga upplevelse. Vi är inte klara med Heidegger, lika lite som vi blir färdiga med någon annan filosof. Foucault blir vi aldrig klara med. Han har för alltid skrivit in sig i filosofihistorien genom att han förändrade tänkandet och vetenskapen, sättet att se på och förhålla sig till sanning, individualitet och makt. Det finns en tid före och efter Foucault. Jag ser arbetet med hans bok Diskursens ordning som ett slags förlängning på arbetet med Heidegger, för Heidegger utövade en tydlig påverkan på Foucault. Det lärde jag mig när jag, som ett led i arbetet med att förstå Foucault som student, läste en biografi om hans liv och tänkandes utveckling. Heideggers föreläsningar i Frankrike utövade ett enormt stort inflytande över den generation tänkare som jag tagit så djupt intryck av.
När lärarlaget på högskolan jag anställdes på efter disputationen bestämde sig för att vi skulle läsa Diskursens ordning, en gång för alla och ha ett ordentligt seminarium där texten belystes på riktigt, kände jag att det var nu eller aldrig, och tredje gången gillt. Äntligen skulle jag kunna ge boken, som stått där hemma i bokhyllan genom alla år som en påminnelse om mina egna intellektuella begränsningar, en ärlig chans. Denna gång läste jag Foucault på helt andra premisser och i ljuset av kunskaperna jag skaffat mig under åren av studier och egen forskning samt samtal om den där texten som det finns så många olika uppfattningar om. Jag har hört det mesta om Foucault och begreppet diskurs. Nu fick jag en gyllene chans att bilda mig en egen uppfattning. Jag gav mig i kast med projektet med liv och lust, och denna gång var det som boken öppnade sig. Plötsligt talade Foucault till mig och jag förstod. Tankarna som legat där i bakgrunden och stötts och blötts under funderingar, på seminarier och i läsningen av olika texter samt i mitt eget skrivande blommade ut. Jag läste texten som i ett febrigt rus och en massa olika intellektuella bitar föll på plats. Självförtroendet växte och jag tror det var den upplevelsen som fick mig att våga läsa Deleuze. Hur som helst har jag Michel Foucault att tacka för otroligt mycket. Därför vill jag dela med mig och inte bara läsa utan även skriva om texten. Nu har jag visserligen redan gjort det (mitt underlag till det där seminariet finns publicerat här på Flyktlinjer, i utvecklad form), men eftersom texten är så rik och fylld av klokskap går det inte att säga något definitivt om dess innehåll och ingen läsning är den andra lik. Som sagt, Foucault är inte en filosof man blir färdig med, och han är dessutom ständigt aktuell. Det hoppas jag i alla fall kunna visa i denna serie.
Jag har inte läst allt av Foucault, men en hel del, och i ljuset av det jag läst både av och om honom och hans filosofi framstår Diskursens ordning som ett slags lysande fyr som kastas ljus över och ger nycklar till hans övriga produktion. Och inte bara Foucaults filosofi belyses här, jag förstår även ANT och Deleuze bättre genom att reflektera över innehållet i Diskursens ordning, som inleds på följande sätt:
Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller i dag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det -- som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg -- ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna.Vilket sätt att inleda ett anförande, men så är det ju heller inte vilket anförande som helst. Diskursens ordning är Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France, som kanske är det mest prestigefulla vetenskapliga ämbete man kan uppbära? I Frankrike tar man detta med bildning på allvar och där värderas intellektuell briljans högt. Och Foucault presterar här verkligen på toppen, inte bara av sin egen utan även av mänsklighetens, intellektuella förmåga. Jag förstår de inledande orden som ett sätt att uttrycka en önskan om att diskurser inte fanns. Han vill bli lyssnad på som den han är och för det han säger, men han inser samtidigt att kultur inte fungerar så. Foucault försökte på många sätt och vid olika tillfällen sätta parentes kring sig själv, men detta uppsåt misslyckades. Det är uppenbarligen enormt svårt för oss människor att lyssna på det som sägs, utan hänsyn tagen till vem som säger det. Diskurser fungerar så, de tränger sig mellan orden och den som uttalar dem och det är omöjligt att skilja det ena från det andra. Ord som hänger lösa och som inte kan kopplas med en avsändare blir inte tagna på allvar. Vi människor är i det närmaste besatta av författaren. Vem är det som uttalar orden? Avslöjandet av vem som står bakom den italienska författarsynonymen Elena Ferrante visar prov på kraften i begäret efter att veta vem, inte bara vad. Och hur mycket Foucault än önskade det, inser han tydligt hur fåfäng den önskan är.
Tänkande är dock inget man ägnar sig åt i ensamhet och dyrkan av geniet är en lika fåfäng, men omöjlig längtan efter autonomi som Foucaults dröm. Tankar är bara tankar i relation deras förmåga att passa in i rådande diskurs, som kommer att förklaras i sinom tid. Diskurs utgör den röda tråden som löper genom hela installationsföreläsningen så det finns ingen enkel förklaring. Diskurs kan inte reduceras till "talet om", vilket jag hört skräckexempel på i föreläsningssammanhang. Diskurs är minst lika komplext och svårbegripligt som kultur. Bland annat därför vill jag jobba mig genom den där inflytelserika texten, för att försöka visa, inte bara på mångtydigheten utan även visa på Foucaults relevans, för oss, här idag. Det cirkulerar så många missförstånd i akademin om vad han sa och hur han tänkte egentligen. Delvis beroende på att få verkligen har läst och läser honom i original. Tron på att sekundärlitteratur kan ersätta studier av originaltexter är ett annat uttryck för människans begär efter sanning och viljan att veta hur det är EGENTLIGEN. Tänker man så kan man självklart få för sig att vi är färdiga med Foucault, vilket vi inte på långa vägar är. Jag skriver inte denna och kommande poster under rubriken Ord, ting och diskursiva ordningar, för att förklara Foucault eller begreppet diskurs, jag skriver om dessa saker för att jag vill lära mig mer och utvecklas som tänkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar