Ord, ting och diskursiva ordningar 2

Få filosofer har jag hört så många olika uppfattningar om som Foucault. Och sällan har sett en större skillnad mellan vad som sägs om filosofin, och vad jag faktiskt läser när jag läser originaltexterna. Inte minst därför kändes det viktigt att påbörja arbetet med den här serien bloggposter.

Foucault skriver en typ av filosofi som passar synnerligen väl för att skapa förståelse för kultur, som jag menar är vad han ytterst studerar, på kulturens egna premisser. Han sällade sig till en grupp filosofer som skriver så att säga indirekt, om fenomen som bara till dels är definierbara, fenomen som inte är utan som blir till. Kultur förändras processuellt i dynamiken som uppstår mellan subjekten, makten och kunskapen. Vad han säger återkommer vi till. Här vill jag reflektera över hur han skriver. Inledningen fortsätter, och här får vi föreställa sig hur han står och talar inför en publik bestående av Frankrikes intellektuella elit.

Bakom mig ville jag höra en röst (som tagit till orda för länge sedan och i förväg sagt allt jag kommer säga) tala så här: "Måste fortsätta, kan inte fortsätta, måste fortsätta, måste säga ord så länge de finns, måste säga dem ända tills de finner mig, ända tills de säger mig -- sällsamma smärta, smärtsamma fel, måste fortsätta, kanske är det redan gjort, de har kanske redan sagt mig, kanske har de burit mig ända fram till tröskeln av min historia, fram till dörren som öppnar sig mot min historia -- det skulle förvåna mig om den öppnas." 

Orden som bär och beskriver världen. Kanske är det härifrån som (miss)uppfattningen att Foucault skriver om ordens och språkets överordnade betydelse? Andra har läst och använt Foucaults ord på det sättet, så är det, men Foucault själv fokuserar inte på orden och språket, utan på dynamiken som uppstår i komplexa förändringsprocesser. Hans sätt att skriva är, liksom Nietzsches (och Deleuze), aforistiskt. Hans texter har skönlitterära kvaliteter, vilket inte minst visar sig här i inledningen. En aforism är bara halvfärdig, den kräver en aktiv och inte minst kreativ läsare som fyller i konturerna som ritats upp. Vad betyder ovanstående ord? Ja det är en öppen fråga, liksom kulturen som studeras med hjälp av de filosofiska verktyg som Foucault tillhandahåller. Han strider inte för någon sanning, han undersöker högst komplexa fenomen. Fenomen som inte går att beskriva i detalj. Kunskapen kan därför inte förmedlas rakt, logiskt och kristallklart. Därför innehåller Foucaults texter många passager som denna, dunkla ord som triggar igång fantasin och väcker läsarens engagemang. Vad menar han egentligen? Jag vet inte, det är inte det viktiga heller, vad Foucault menade, egentligen. Fastnar man där i analysen, i de tryckta orden och dess egentliga betydelse, visar det bara att och hur man sitter fast i den diskurs som Foucault undersöker och vars utgångspunkt är att sanningen är en, odelbar och evig samt att den finns nedlagd i världen för människan att upptäcka. Foucault menar istället att kunskap är intimt sammankopplad med makt, och att vetande är ett uttryck för människans begär efter svar.

Fastnar man i ordens egentliga betydelse är det som upplagt för debatt och kamp om makt och inflytande. Om det bara finns en enda tolkning av orden vill jag så klart att det ska vara den jag funnit. Därför strider var och en för min tolkning, och det blir konkurrensen som avgör. Det fungerar som definition på diskurs, som är ett franskt ord som rymmer enormt mycket mer än bara språk. Ett slags pågående förhandling, eller kunskap som resultatet av makt(kamp) om innebörder, mellan subjekt inom ramen för en kontext. Kunskap är Foucault resultatet av förhandling, något som skapas mer än upptäcks. Därför finns det en poäng för den som forskar om kultur att skriva dunkla texter, eller i alla fall att lägga in dunkla passager i texten. När jag väl lärt mig förstå hur Foucault skriver förstår jag också vad det var jag hade så svårt att förstå i mina första två genomläsningar av Diskursens ordning. Problemet fanns inte i texten, utan i min läsning av orden. Jag letade efter något som inte fanns och vågade inte tänka själv, med hjälp av innehållet som mötte mig på sidorna. Sedan, när jag väl insett detta och skaffat mig ett bättre självförtroende vågade jag läsa mer på mina egna premisser. Framförallt vågade jag tolka, det vill säga fylla i konturerna och skapa mening mellan texten, den värld jag lever i och försöker förstå med hjälp av Foucaults verktyg samt mig själv som subjekt. Kulturen är som sagt inte, den blir till. Kunskap om kultur kan följaktligen inte nås genom att upptäcka den, det krävs mer av både kulturforskaren och den som vill veta något om kultur. Utan engagemang, kreativitet och tolkning av texten händer inget. Den som säger att Foucault är obegriplig läser hans texter på sina egna premisser, inte på författarens. Att anklaga Foucault för att man inte förstår vad han skriver är som att skylla på budbäraren för att budskapet inte är det man önskade sig. Texter om kultur är dunkla för att kulturen man försöker förstå är det, inte för att det är ett självändamål-

Många har nog ett liknande begär att slippa börja, att redan från början befinna sig inom anförandet utan att från utsidan ha tvingats fundera över vad som kan tänkas göra det unikt, farligt och kanske fördärvligt. Institutionen besvarar denna ack så vanliga önskan med ironi, ty den gör inledningar till något högtidligt, omger dem med en sfär av uppmärksamhet och tystnad och påtvingar dem ritualiserade former -- som vore det för att de skulle synas på långt håll.

Formen hotar hela tiden att ta över och tränga sig mellan innehållet och dess mottagare. Och det är belönande, för det är svårt att börja. Människor är inte mer än människor och livet är fyllt av frestelser. Människan begär är många, mångfacetterade och ibland motstridiga. Vi vill veta, men är inte alltid mottagliga för svaren som forskningen resulterar i. Finns det olika svar att välja på väljer många det svar som känns bäst. Det är så människan fungerar, och kunskapen är inte extern, utan intern och kommer därför oundvikligen att anpassas efter förutsättningarna.

Genom att skapa en air av högtidlighet. Genom omge den som talar med pompa och ståt, och låta orden ljuda till tonerna av fanfarer, skapas förväntningar. Mediets makt över budskapet är omvittnat, och detta visar Foucault både medvetenhet om och ängslan inför. Han värjer sig mot diskursen som han forskat och om förstår bättre än någon annan. Han skulle kunna använda kunskapen om den och leva upp till förväntningarna, men han väljer istället att uppmärksamma diskursen och tona ner sin egen person. Kunskapen är aldrig ren och objektiv, men det är bara ett problem om det uppfattas just så.

Foucault har anklagats för att han tagit död på subjektet och för att han relativiserar sanningen. Fast han gör precis tvärtom, han befriar människan och undersöker hinder för verklig, viktig och användbar kunskap. Han vill få oss att förstå hur lätt det är att förledas och hur enkelt formen tar över och styr perceptionen samt påverkar uppfattningen om vad kunskap är och hur människan blir människa. Diskurs är inte synonymt med "talet om", diskursen är hela det maskineri som ger upphov till att kunskapen, makten och människan uppfattas som de gör.

Jag gillar den inledningen, för den är elegant och även om det han talar om är svårt illustrerar han grundtanken i anförandet lätt och ledigt med några snabba penseldrag. Allt som behöver sägas om diskursen är inte sagt, men väldigt mycket viktig kunskap han redan här efter några rader presenterats. Snart kommer han dessutom igång på allvar, och det hoppas även jag göra. Återkommer inom kort.