Sju akademiska dödssynder 7

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.

1) Prestige. Denna djävul som får oss att tänka på vårt ego framför gruppen, på att vi ska värna om oss själva framför ansvaret mot våra medmänniskor och på vår egen stolthet framför hur vi kan bidra till en bättre värld. Visst kan prestige vara en drivfjäder, men ännu bättre är att höja blicken från det egna jaget och den egna karriären.

Inte bara i akademin utan i samhället som helhet finns en dyrkan av individen som i kombination med sökandet efter svaret samt den eller det bästa leder till att vetenskapen allt mer kommit att bli en jakt på prestige. Det är som kunskap och prestige blivit synonymer, som om högkvalitativt, excellent resultat följer automatiskt av organiseringen av forskning och högre utbildning. Kunskapen är något som antas målsäkras och därmed beställas fram, och om bara forskarna belönas med tillräcklig prestige kommer resultat att kunna produceras effektivt.

Fast hur ser det ut? Man brukar få vad man önskar sig, och är det prestigehungrande människor man anpassar akademin efter kommer man att få det. Huruvida individer som är bra på att jaga prestige också är bra på att forska är naturligtvis på ingen sätt självklart. Samma gäller för den som är bra på att skriva ansökningar och landa forskningsmedel, det är inte självklart att dessa egenskaper som gör forskare till bra forskare. Den som hungrar efter prestige brukar dock vara bra på att få forskningsmedel. Belöningen kommer omgående. Det bjuds på tårta i fikarummet, går att förhandla upp lönen och skrivs hyllningsartiklar i mycket högre grad efter att man fått medel, än när forskningsresultaten presenteras. Detta betraktar i alla fall jag som en indikation på att det är mer prestigefullt att få medel, än att forska och presentera resultat. Har man skrivit MÅNGA artiklar är det förknippat med prestige. Särskilt om artiklarna är publicerade i högt rankade tidskrifter. Inget av detta är dock en garanti för att resultatet håller hög vetenskaplig kvalitet.

Många kloka och prestigelösa forskare som samverkar för att utveckla kunskap som kan komma samhället till godo tror jag är en mycket bättre grogrund för utvecklandet av ansvar, solidaritet, öppenhet, hållbarhet och demokrati. Om kunskapen inte är belönande i sig, om inte viljan att VETA är den främsta drivkraften för forskare kommer det obönhörligen att gå ut över forskningens kvalitet. Om det var så att vi väntade med tårta och hyllningstal tills forskningen resulterat i banbrytande resultat kanske inslaget av prestige skulle kunna vara en extra morot, men det är inte så det ser ut idag. Det som belönas är det som bara indirekt och förhoppningsfullt leder till bättre vetande. Resultatet antas vara garanterat, om bara rätt styrningsmedel används.

Idag får man som forskare välja mellan att göra karriär, eller söka kunskap. Att bara fokusera på att göra ett så bra arbete som möjligt räcker inte, man måste vara strateg också. Kunskapen i sig är inte nog, om den inte förpackats rätt anses den i princip värdelös och inget man slösar pengar på. Därför handlar diskussionerna i betygsnämnder, i samband med disputationer, om VAR doktoranden publicerat sina artiklar, och på seminarier kan man få höra saker som att "det är ingen som tackar dig om du skriver en lång kappa. Fokusera på att skriva artiklar." Fokus har förskjutits från innehållet och dess kvalitet, till ytan och förpackningens anseende.

Tittar vi på hur det ser ut i samhället, hur det står till med kunskapen är det allt annat än frid och fröjd. Och nyligen har det lanserats ett system med förstelärare som får mer i lön och ett B-lag med lärare som inte lyckas i konkurrensen om ett fåtal högavlönade och prestigefulla anställningar. Antagandet att individernas jakt på prestige är ett effektivt sätt att nå kvalitet i forskning och undervisning, att det är bättre än att gynna kollektivets insatser, solidaritet och belöna kunskapen snarare än människorna som lyckas i konkurrensen, är just ett antagande som det är svårt att finna empiriska belägg för. Tyvärr är systemet riggat på ett sådant sätt att ingen klagar. Politikerna kan satsa förhållandevis mindre pengar, och den person och organisation som lyckas i konkurrensen om de högst begränsade medlen kommer aldrig att klaga. Dessutom kan den som faktiskt klagar beskyllas för att vara en dålig förlorare i jakten på prestige.

Tyvärr! En annan akademi är möjlig, om tillräckligt många vill det och inser vad som främjar utvecklingen av verklig kvalitet och kunskap. Jag har inga belägg för att dagens organisering INTE fungerar, men det finns väldigt gott om indikationer på det, samt ytterst få konkreta belägg för att det är bra …