Tänker med Lena Andersson, om skola, kunskapen och företagande

Författaren och kolumnisten på DN Lena Andersson är aldrig ointressant. Jag håller inte alltid med, men tvingas alltid tänka efter. Hon visar prov på bildning i ordets verkliga mening. Hon är lärd, men även bra på att tänka. Så vill jag se på bildning, inte som en lista eller en bestämd mängd, utan som en kombination av kunskap och färdighet. Bildning är något man gör tillsammans, för sen som sitter ensam på sin kammare och skaffar sig kunskaper och färdigheter utan att kommunicera med andra är inte bildad, bara asocial. Bland annat därför är jag motståndare till tanken på att genier kommer utifrån och har förmågan att frälsa eller lösa alla problem. En VD, en stjärnforskare eller excellens kan bara fungera eller uppstå i och tillsammans med ett sammanhang. Människa, kultur och kunskap är liksom samhälle kollektiva och dynamiskt föränderliga helheter. Jag lär mig mer om kultur, som är mitt forskningsämne, av att läsa Lena Andersson texter än av att läsa vetenskapliga artiklar. Kunskap om kultur är alltid indirekt, den uppstår i samtal, mellan intresserade medmänniskor.

I dagens DN finns en krönika av Lena Andersson: Kapitalistens längtan till staten, som är fylld av tankar, och som driver en tes, men som också är så pass öppen att den går att använda som verktyg för att tänka om andra saker också. Andersson kanske inte håller med mig, men jag hade inte kommit att tänka i de banor som jag snart ska försöka visa på om jag inte läst hennes krönika. Så vill jag se på utbildning också. Min roll som lärare på högskolan handlar inte om att tala om hur det är, utan om att hjälpa studenterna att tänka själva, utanför och bortom kursens ramar. En standardiserad och kvalitetssäkrad högskola är ingen högskola, menar jag. Det sägs att utbildning handlar om kunskapsutveckling och lärande, men kvaliteten i arbetet utvärderas efter helt andra parametrar, med fokus på resultat, genomströmning och ifall studenterna uppnått vissa på förhand uppgjorda mål. Högre utbildning handlar som jag ser det om att överskrida mål, inte om att nå dem. Efter att ha läst Anderssons krönika förstår jag bättre var problemet finns, och jag hittar uppslag till hur man skulle kunna tänka och arbeta för att bygga ett verkligt kunskapssamhälle. Hon skriver om andra saker, men hjälper mig tänka bättre kring frågor jag brottas med. Vi får se vart det landar.

En viss typ av högerpopulism brukar framhålla att företagsledare är särskilt väl rustade att leda ett land. Affärsmannen Ross Perot hävdade det när han kandiderade till presidentvalet i USA 1992, och dessförinnan hade företagsledarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i Sverige antytt liknande tankegångar. I dag är det Donald Trump som ser sin förmåga att driva företag som en garant för att han blir en effektiv president, en som vet hur man leder och fördelar arbetet i staten.

Tanken är lika fördärvlig som fel. Kategorimässigt är företag och demokratiska stater inte ens släkt. Skillnaden ligger på två plan som hänger samman. Det ena är verksamheternas mål och strävan. Demokratiska stater ska inte ha mål och strävan. De jämlika fri- och rättigheterna som staten ska garantera är inte en strävan, utan en premiss.

Det låter enkelt, men det enkla är det svåra. "Demokratiska stater ska inte ha mål och strävan", den insikten tackar jag för. Det var förlösande att läsa detta, för i ett slag såg jag på samhället och det som händer omkring oss på helt nya sätt. Företag ska ha mål och sträva efter att bli bäst. Pengarna är medlet, och målet är ... Det beror så klart på vad man sysslar mer. Samhället är dock inget företag. Vårdinrättningar och sjukhus är heller inte företag och skolan är det absolut inte. Ett lands infrastruktur är också del av samhället, som alltså är något helt annat än företagen. Politiker går idag allt tydligare till val på sakfrågor: Fler jobb, sänkt skatt, stoppa massinvandringen. Politikerna agerar som försäljare eller företagsledare. Företrädare för staten ska garantera stabilitet och sträva efter balans. Skolan ska inte producera något, den ska vara en plats där kunskapen och lärandet står i centrum. Det är det enda direktiv skolan kan och ska hantera. Det handlar om att vårda och förvalta ett arv och om att skapa förutsättningar för en hållbar framtid. Vården är till för att finnas där när den behövs, liksom vägar, tågspår, flygplatser och annat. Företrädare för staten ska inte agera som företagsledare, utan som statsanställda. Det är två helt olika saker, men de hänger ihop. Livet och samhället är en relation. Andas in, andras ut. Få lön, betala för det som köps. Betala skatt, ta del av välfärd och infrastruktur. En eller ett, den eller det bästa, fungerar inte. Best practice är att ska lösningar i stunden, utifrån egna och andras kunskaper och erfarenheter. Låt skolan vara skola och politikerna politiker. Och företagsledare ska ägna sig år det, att leda företag, inget annat. Bara så kan ett hållbart och fungerande samhälle byggas.

Det andra rör formerna för verksamheterna. Statens natur är monopolet, företagets är konkurrensen. Därför måste företag ha strävan, medan demokratin inte får ha det. Den som har strävan behöver nämligen resurser, ju större strävan desto mer resurser, varpå människor löper risk att bli medel. Den strävande måste därför alltid vara konkurrensutsatt, annars frestas han att tvinga omgivningen att tjäna den egna ambitionen. Under konkurrens går det inte att tvinga. När man säljer och köper arbetstjänster på en marknad gagnar arrangemanget båda parters strävan. De nyttjar varandra för att uppnå separata ambitioner.

Idag ska allt konkurrensutsättas. För kvalitetens skull, sägs det. En och samma modell, över hela linjen. Kunskapskriser och betygsinflation kommer som ett brev på posten (fast den liknelsen fungerar snart inte, för även posten är konkurrensutsatt). Tanken på att skolor presterar kommer härifrån, från dessa tankebanor. Oförmågan att förstå att staten och företagen är två helt olika saker är roten till det onda, inte okunskap. Kanske kan man se det som ett utslag för funktionell dumhet? Kunskapssamhället växer fram mellan staten och företagen, och när företagen använder kunskap för att vinna fördelar på marknaden kommer konkurrensen att driva utvecklingen. Politikerna ska inte driva något, de ska skapa förutsättningar och stifta lagar som leder till att balans mellan samhällssektorerna upprätthålls. Det är aldrig politikernas fel om arbetslösheten ökar, det är alltid företagens fel. Och det är bara företagen som kan agera. Om inte företagen bidrar till samhällsbygget som de är en integrerad del av, även om de agerar på en global marknad, rubbas balansen.

Ett företag som tar efter en demokratisk stat stagnerar, eftersom det saknar strävan. En stat som liknar ett företag blir en diktatur, eftersom den äger strävan samtidigt som den genom monopolet får totalitär omfattning och våld till sitt förfogande. Medborgarna används för statens syften. Platons ideala stat är vid närmare betraktande inte en modell av en stat så mycket som av ett storföretag. Konsterna får exempelvis inte finnas i hans stat, eftersom dessa onyttiga lekar utan mål och mening driver människor bort från väsentligheterna.

Jag tänker att skolan ska vara en plats där strävsamma människor arbetar tillsammans för att skapa kunskaper och förutsättningar för att uppfylla sina drömmar. Om skolan betraktas och agerar som ett företag kommer elever och studenter att användas för skolans syften. Idag talar vi om att eleverna är kunder, men man kan lika gärna se det som att skolorna utnyttjar eleverna för att tjäna pengar. Och det är samhället, det vill säga alla vi som lever och verkar här som är förlorare. Kunskapen i centrum säger jag, men den kan aldrig placeras där av någon. Kunskapen hamnar dock i centrum av sig själv om skolan inte anses prestera något, om skolan betraktas som en neutral plats där förutsättningar för lärande garanteras. Kunskap ser jag som en väsentlighet, och om den inte befinner sig i centrum är något allvarligt fel. Kampen mellan linjen och kollegiet och debatterna mellan partiledare är två talande exempel på vad som är fel i dagens samhälle, som drivs allt mer som ett företag.

På samma sätt kan de anställda i vinstdrivande företag givetvis inte på arbetstid ägna sig åt lekar eller förströelse. Där det finns ett övergripande mål går sådant bort. I företaget, liksom i Platons stat, arbetar man rationellt och genomtänkt mot femårsplanens uppfyllande och kvartalsrapportens nöjaktiga siffror, var och en på den nivå som passar dennes förmågor. Så uppnås bäst resultat.

Om demokratiska stater siktar mot resultat händer samma sak där som i företaget.

Liksom i skolan. Alla vet att kunskap inte kan tvingas fram och att lärande är en komplex process som även pågår i leken och förströelsen. När skolor tvingas fokusera på resultat och det bara finns tid och resurser för kärnverksamheten (vad den nu är; regelverk, protokoll och uppföljning, eller kunskap?) ser skolan fortfarande ut som en skola. Allt det yttre finns där. Fast vid en ytlig betraktelse ser även Nordkorea ut som ett vanligt land. Skolan ska inte ha några mål! Skolan är en plats för kontemplation, samtal och utbyte. En öppen plats med högt i tak där människor kan växa och lyssna på varandra. Lärare ska inte behandlas som anställda och skolor ska inte prestera, för det enda en skola kan prestera är poäng, betyg, examina och annat som inte är kunskap. Kunskap är inget mål, det är en dynamisk process.

De som tycker om tanken på företagsledare som statsmän i bistra tider föreställer sig att staten behöver ledas av en stark person som kan få mycket gjort. Men vad är det ledaren av staten ska få gjort? Frihet och rättigheter trampas undantagslöst under fötterna när ledare i en monopolstruktur får saker gjorda. Statens uppgift är att tillgodose människors frihet och rättigheter och se till att alla är orubbligt lika inför lagen. För det behövs institutioner, inte dådkraft.

Vad är det rektorer och lärare ska få gjort? Ska en kunskapsskola växa fram är det eleverna och studenterna som ska agera, inte lärarna. Politiker kan inte skapa arbeten. Ändå är det just den typen av krav som allt oftare reses, på skolor, lärare och politiker. Ni måste prestera, leverera och uppfylla målen. Och när det inte fungerar dras allt fler rättigheter och privilegier bort och friheten kringskärs allt mer. När skolans resultat uteblir är det lärarna som får mer att göra, inte eleverna. Det är en konsekvens av att skolan lyder under en marknadslogik där kunskap betraktas (mot bättre vetande) som ett resultat. Där finns kunskapsskolans problem och det går aldrig att lösas med några utbildningsreformer. En kunskapsskola kan bara växa fram genom att rektorers och lärares friheter och rättigheter garanteras. Bara då kan lärare ägna sig åt lärande, och eleverna får tid och förutsättningar att lära och utveckla kunskaper. Om politiker agerar som politiker och garanterar lärarnas friheter och rättigheter kommer kunskapen att hamna i centrum. Skolan måste betraktas som en institution, och institutioner ska inte betraktas som företag.

Fria företag har inga åligganden av det slaget och ska inte ha det. Fria företag måste kunna välja och vraka bland kompetenserna, annars befinner de sig i underkastelse. Som den företagsledare Donald Trump är vill han som president kunna så att säga både avskeda (utvisa) och låta bli att anställa (inte släppa in) dem vars värderingar han ogillar i monopolföretaget Staten USA, samt bygga en mur vid ägornas södra gräns. Så vill han försäkra sig om en god företagskultur.

Det fria skolvalet, tänker jag på. För vem innebär det en frihet? Och vad är det för frihet vi talar om? Vad är målet för friskolekoncernerna som nu börsnoteras: Kunskap eller vinst? Det är två helt olika saker som hänger ihop, men som inte ska blandas samman. Andersson har helt rätt, och det ser så enkelt ut när tanken väl finns där och kan börja användas. Och samma sak gäller i skolan, det är det enkla som är svårt och det svåra som är enkelt. Därför är det en perfekt verksamhet att driva för den som vill tjäna pengar, för man kan vara fullt upptagen med tillsynes svåra saker, medan det enkla tappas bort i debatten om vilka åtgärder som behövs. Det är inga åtgärder som behövs, inga reformer, utan ett annat sätt att tänka kring vad en skola är: MOTSATSEN till ett företag!

Monopolet är ett skäl till att företagare med auktoritärt temperament lockas att leda stater. Det finns kapitalister som helt saknar uppfattning om frihet för andra än sig själva och inte är överdrivet förtjusta i marknaden. När deras företag växt sig starka vill de ha monopol – och protektionism för sitt land. I själ och hjärta är de monopolister. Då är det givet att blanda ihop företagets struktur med statens.

Från statens domän vill de hämta monopolsituationens stabilitet och förutsebarhet. Från affärsdomänen vill de i staten inympa företagens förmåga till snabb omstrukturering, chefens makt och medborgarnas villkor som en avtalsfråga.

Om Trumpianerna ser företaget som föredömligt för staten, så var den forna socialismen deras spegelbild genom att idén om den goda staten projicerades på företaget. Sovjetunionen var i praktiken ett enda stort monopolföretag, en gigantisk produktionsapparat för medborgarnas uträknade behov. Avskaffad konkurrens möjliggör ett socialt ansvar för arbetarna (medborgarna) i staten. I utbyte måste de emellertid tjäna staten. Ty en sådan stat har inte gjort sig av med strävan, den ligger inbyggd i all planering. Och frånvaro av konkurrens i kombination med strävan var ju oförenlig med individuell autonomi, utan sammanhänger med tvång.

Donald Trump hoppas nu bli företagsledare för monopolrepubliken USA för att kunna genomdriva allt som gagnar denna stat enligt en utilitaristisk kalkyl. Men stater ska inte vara utilitaristiska. Medborgarna i staten ska inte tjäna, vare sig tillväxten, det goda, sitt folk, sin ledare eller enhetliga värderingar.

Det är inte lärarna, skolorna eller politikerna som ska ställas till svars. Om någon ska anklagas och tvingas försvara sig är det Svenskt Näringsliv, som driver ett försåtligt lobbyarbete för att få befolkningen att köpa tanken på att vad som behövs är fler företagsledare, över hela linjen. Andersson visar förtjänstfullt att det just detta vi inte behöver. Vi behöver tänka om och se på detta med företagande och samhällsbyggande som två helt olika saker. Först när den tanken accepterats och vinner genomslag i samhället kan vi börja hoppas på en vändning.

Sig själv är man däremot nödgad att tjäna, för att inte lägga den bördan på någon annan. 

Alla är sig själva närmast, men utan ett stabilt samhälle som går att lita på blir individerna utlämnade till sig själva, vilket är olyckligt. Människa blir man nämligen tillsammans med andra. Människa låter som en beskrivning av ett solitärt fenomen, men det är i själva verket en relationellt fenomen.