Komplicerade betyg och komplex kunskap

Vad är skillnaden mellan olika betygskriterier? På pappret är det enkelt att se skillnad. Det finns gott om taxonomier som vackert beskriver progression, från det enkla till det sammansatta. Och så länge man håller sig på den teoretiska nivån är allt frid och fröjd. Kunskapen utvecklas processuellt och det ena hakar i det andra.

Har man väl hittat ett antal steg och utarbetat kriterier för dessa, varför stanna där. För att hjälpa den som ska nå målen för respektive betygskriterier vore det närmast kriminellt att inte dela upp processen i delmål, som i sin tur bryts ner i nya delmål tills hela processen är beskriven in i minsta detalj. Tittar på, eller förlorar mig snarare i den djungel av texter som Skolverkets hemsida är fylld av. Håller man sig bara på den teoretiska nivån är det omöjligt att förstå att och hur den svenska skolan befinner sig i en djup kunskapskris.

Ett transparent system som beskriver vad som krävs för att uppnå det betyg man eftersträvar är drömmen för alla. Lärarna får en struktur att hänga upp sin undervisning på och eleverna kan själva dels lägga sig på den ambitionsnivå de önskar, dels skaffa sig insikt om vad som krävs för att nå ända fram. Om det var på systemnivå som skolan utvärderades är jag säker på att Sverige skulle ligga i topp.

I teorin är det enkelt, och det är inte svårt att utforma kursplaner och undervisning heller. Det är med andra ord upplagt för exempellös framgång. Om det bara inte vore för verkligheten som tränger sig mellan och stör bilden som kartan målar upp. Tyvärr sitter vi fast där, i bilden av skolan som ett komplicerat system som kräver manualer och handlingsplaner för att bli framgångsrikt. Och när framgångarna uteblir är det följaktligen mer formalia, mer administration, fler planer, hårdare kontroll, tätare uppföljningar och rigorösare utvärderingar som anses vara lösningen. Även här fungerar det i praktiken. I teorin finns alltid en lösning. Problemet är dock att utbildning är en praktik som måste anpassa sig efter verkligheten.

Hur fungerar det när man vill lära sig något? Finns det någon människa som först bestämmer sig för exakt vilka kunskaper man vill ha, vilken nivå man vill uppnå, och som sedan sätter sig ner och detaljstuderar KRITERIERNA, för att därefter staka ut vägen fram till det första delmålet? Jag känner absolut inte igen mig och jag känner ingen som fungerar på det sättet. Under mina 20 år som lärare har jag aldrig stött på någon enda student som tänkt och jobbat så, och lyckats med sina studier. Däremot har jag tvingats hantera ett kraftigt ökande antal ärenden där studenter kommer till mig, efter avslutad kurs och med utgångspunkt i kriterierna vill diskutera BETYGET och min bedömning av deras insatser på kursen. Ju fler kriterier, planer, krav och tydligare instruktioner, desto mer administration. Innan en kurs får ges måste kursmål, kursplan och betygskriterier, kurs-PM och så vidare manglas genom en rad olika instanser. Det så kvalitet uppnås i den högre utbildningen. Och samma här, om vi bara behövde bry oss om teorin hade vi inga problem. Om det vore ett komplicerat problem vi stod inför och hade att hantera befann sig det svenska utbildningssystemet inte i kris.

Frågar man ansvariga politiker är vi på väg. Det tar bara lite tid. Olika politiker har olika lösningar, men alla utgår från samma problembild och laborerar med samma TYP av lösningar, vilka alla bygger på tanken att utbildning är ett komplicerat problem. Frågar man företrädare för privata aktörer på den kommersiella skolmarknaden har vi heller inga problem. Ulla Hamilton skriver följande i sin replik till debattartikeln på Brännpunkt förra veckan,

Sten Svensson och Daniel Suhonen fortsätter sin ideologiska kamp mot individers rätt att själv få göra ett av livet viktigaste val, välja skola. Dagens skolpolitik främsta uppgift är att skapa vinnar- och förlorarskolor hävdar de. Så är det förstås inte.

Skolans uppgift är att utveckla varje elevs potential så långt som möjligt. Något som en mångfald av skolor ger förutsättningar till. Innan friskolereformen fanns ingen given anledning till innovation och utveckling och du gick i den skola som låg närmast.

Friskolor står för en stor del av skolans kvalitetsutveckling. De dominerar toppen i Skolverkets Salsa-statistik, där skolans resultat jämförs med de förväntade resultaten med tanke på elevernas bakgrundsfaktorer. IFAU har också slagit fast att fallet av skolresultaten började innan friskolereformen, i rak motsats till vad debattörerna påstår. Friskolor har snarare dämpat fallet.

Allt är frid och fröjd alltså. I teorin. Att Hamilton skriver så är knappast förvånande. Hur skulle hon för företrädare för ett ekonomiskt särintresse kunna skriva något annat? Det vore att gräva sin egen grav. Planerna, kontrollerna, utvärderingarna och framförallt BETYGEN gör det möjligt att ge skev av att verksamheten håller hög kvalitet. På systemnivå finns inga problem någonstans i det svenska utbildningssystemet, så det är svårt att kritisera hennes utgångspunkter. Friskolorna bygger nämligen på samma problematiska utgångspunkt som resten av skolvärlden, man löser ett komplext problem med metoder som skapats för komplicerade utmaningar. Fast hon har fel i sak också, vilket Svensson och Suhonen visar i sin slutreplik.

Besvärande måste det också vara att den skola som fanns innan friskolereformen, då det enligt Ulla Hamilton inte fanns något som ledde till innovation och utveckling, presterade mycket bättre än dagens konkurrensutsatta.

I svaret tar Ulla Hamilton också upp de skillnader i resultat som finns mellan elever inom samma skola. Men det är inget nytt, så har det alltid varit. Det avgörande nya som hänt sedan 1990-talet är att skillnaderna mellan skolor har fördubblats. Det fria valet och konkurrensen om eleverna sorterar eleverna efter föräldrarnas utbildningsnivå till olika skolor med ökande skillnader och sänkta resultat som följd.

Att eleverna på förlorarskolorna faller resultatmässigt förvånar ingen. Men i den konkurrensutsatta skolan lyckas inte heller eleverna i vinnarskolorna. Även de skolor som borde ha de bästa förutsättningar att lyckas faller nedåt i kunskapsmätningarna. Alla förlorar på dagens skolpolitik. Marknadskrafter och aktiebolag hör inte hemma i skolan.

Kunskap utvecklas genom intresse, eget arbete och en strävan efter att nå så långt man hinner, orkar och kan. Kunskapsutveckling är dessutom aldrig en linjär process, det går i skov. Långa tider händer ingenting. Så plötsligt lossnar det, ofta när man minst anar det, inte sällan när man är upptagen med annat, på bussen, i duschen eller under samtal med andra som delar ens intresse och brottas med samma sak. Det är inte SKOLOR som presterar, utan ELEVER och STUDENTER. Lärare kan inte ansvara för kvaliteten i LÄRANDET, bara i UNDERVISNINGEN. Och kunskapskvalitet går aldrig att mäta! Det är den orimliga tron på det i kombination med den fatala missuppfattningen att kunskapsutveckling är ett komplicerat problem, istället för an komplex process, som försatt Sverige i den katastrofala situation vi nu befinner oss i. Mer av samma löser ingenting, det gör problemet bara värre.

Min erfarenhet är att betygskriterier gör mer skada än nytta. Jag har inga problem att förstå att man vill veta vad och hur, särskilt inte som det läggs så stor vikt vid BETYGEN. Men ju mer detaljerade kriterierna är, desto fler diskussioner om bedömningen blir det. Fokus flyttas från kunskapen och lärandet, som är komplexa processer, till betyget som kriterierna, som är komplicerade processer. Problemet i svensk skola är inte ett systemfel, utan ett tankefel. Först när vi kommit till rätta med grundproblemet och insett vilket typ av utmaning vi står inför kan vi börja hoppas. Där är vi inte på långa vägar, och jag ser tyvärr inga tecken på att vi närmar oss. Jag ser istället mer av samma: fler och tydligare kriterier, rigorösare utvärderingar, mer styrning och administration och ännu mindre tid för lärande, samt ett kunskapsfokus som hamnar allt längre bort.