En äldre pedagogisk text

Sitter och förbereder en föreläsning jag ska hålla imorgon, för lärarstudenter, om alkohol och droger. Letade bland filerna på datorn efter en PowerPoint jag använt tidigare men som jag inte riktigt kom igår var jag lagt, och under sökandet hittade jag gamla texter jag skrivit om lärande och pedagogik. Bland annat denna, som var del av en tenta jag lämnade in när jag läste den obligatoriska högskolepedagogiska kursen, någon gång runt 2007 (hjälp vad tiden går), och som jag tycker jag kan stå för fortfarande. Den vill jag inte undanhålla läsarna här på Flyktlinjer.

Intrycket jag får av de böcker jag läst i ämnet pedagogik är att de i väldigt hög grad utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som utgör underlag för analyserna. Det är ett djupt problematiskt förhållningssätt. Kunskapssynen som lyser genom sådana texter präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är en kunskapssyn som är som gjord för den typ av maktutövning som min forskning är upptagen med att försöka förstå och motverka. Den kan lätt invagga studenter i en falsk trygghet som är problematisk eftersom den försvårar utvecklandet av ett kritiskt tänkande. Undervisning borde i mycket högre grad än som idag är fallet utgå från följande fråga, som hela tiden både kan och bör synliggöras för studenterna: Hur går det till när kunskap produceras? Allt för ofta tas kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man inte ta för givet. Det är farligt att ta det för givet. Och därför blir jag alltid lika osäker när jag av olika anledningar förväntas hålla föreläsningar där jag skall redogöra för aktuell kunskap. De föreläsningar som jag är mest nöjd med och som jag själv tycker fungerar bäst är föreläsningar där all energi läggs på, och hela upplägget handlar om, att få studenterna att tänka kritiskt kring innehållet i de böcker de läser.

Pedagogen och forskaren Paul Ramsden (1998, 2003) ser jag som ett viktigt och positivt undantag från ovanstående reflektion över högskolans studentinriktade arbete. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter. Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet. Det gäller därför att så fort som möjligt förstå och lära sig att hantera kryssandet mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar, högskolans långsiktiga visioner och kraven från det omgivande samhället. Det är viktigt att som lärare aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir allt för ofta att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenterna får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av ekonomiseringen av högre utbildning är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag.

En förutsättning för att arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Ramsden menar, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar. Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar pedagogiken och i förlängningen naturligtvis även studenterna. Vi är alla en del av olika sammanhang. Det är så lätt att glömma det och därför lägger jag ner mycket kraft och möda i undervisningen på att synliggöra detta för studenterna, just för att hjälpa dem att åstadkomma resultat som går utöver deras egna förväntningar.

Ett annat exempel på pedagogik som jag inspirerats av är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i. Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att målstyra processen. Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till? Det är frågor som fyller min vardag som lärare.

Inom etnologiämnet har man länge reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag väljer dock att inte begränsa den diskussionen till att enbart gälla i vilken grad mina studenter är präglade av den kulturella kontext de lever i. Insikten leder mig även till funderingar kring vilka signaler jag omedvetet sänder ut och vilka förväntningar som dessa kan tänkas ge upphov till i olika undervisningssituationer. Jag utgår från att såväl min könstillhörighet som den bagarkarriär jag lämnade för ganska många år sedan nu påverkar både mig och i förlängningen synen på och uppfattningen om mig som lärare. Mina val av perspektiv i såväl forskningen som undervisningen och utformningen av båda arbetsmomenten styrs naturligtvis av specifika kulturella förväntningar och konventioner. Kunskap är med andra ord alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö.” Rätt som det är, i en ny grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Därför gäller det att, både som lärare och som forskare, vara följsam och uppmärksam på skiftningarna.

Säljö berör även skriftens roll, hur den påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Därför måste man ständigt jobba med att försöka medvetandegöra det faktum att språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att inte förföras av ett vackert språk. Man måste åtminstone försöka se förbi det (även om skrivande givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt.

För mig handlar pedagogik om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket och om att aldrig slå sig till ro bara för att det fungerar. Pedagogik handlar också om att försöka göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en och i interaktionen med studenter och kollegor. Vidare handlar det om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter.

Visioner och ansvar istället för visshet: Ett slags pedagogiskt credo

Utgångspunkten för mitt arbete är att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare, uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda. Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Därför tycker jag att pedagogik är viktigt. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik. Jag menar i förlängningen av det och med inspiration från Foucault, att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, att själva uppdelningen av akademin i olika ämnen/discipliner till och med kan vara direkt hämmande för kunskapsutvecklingen. Verksamheten som bedrivs inom disciplinerna är däremot inte problematisk. Jag vill inte underblåsa uppdelningen av kunskaperna i pedagogiska kunskaper och (kultur)vetenskapliga. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga, och därför vill jag inte skilja mellan rollen som forskare och rollen som lärare.

Den viktigaste insikten jag fått under min tid som Lektor har jag valt att formulera som ett slags pedagogiskt credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det jag vill säga med den formuleringen är att alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten som finns i alla kulturella sammanhang, konstruktivt, i byggandet av det framtida samhället. Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några gränser.