Ekonomiserig vs Bildning, eller är det verkligen en motsättning?

Idag är jag i Uppsala, på konferens. Företagsekonomisk konferens. Två dagar. Bara lyssna och lära. Intressant. Att lära sig ett ämne, så att säga inifrån, genom att undervisa och umgås med kollegor, delta på seminarier, är spännande. Jag är forskare och har studerat organisationer och organisering i många år, men jag kommer från en helt annan ämnestradition. Jag är humanist, etnolog och kulturforskare, inte företagsekonom. Fast å andra sidan är företagsekonomi inte ett särskilt enhetligt ämne, och många av företrädarna kommer dessutom från andra ämnen. Jag känner mig hemma, väl mottagen och kan med mitt perspektiv och mina intressen och kompetenser bidra med annan kunskap och vidgad förståelse. Bildningsresan fortsätter alltså och jag får vara lärare i ordets verkliga betydelse, en som lär (det vill säga utvecklar kunskap). Annars håller ju läraryrket på att bli en strikt kontrollerad profession som är mer intresserad av yrkets anseende, löneutveckling och karriärvägar. Jag tror det är förödande för kunskapen, och det är en effekt av samhällets ekonomisering.

Företagsekonomer borde forska om detta, om hur ekonomiska hänsyn påverkar tänkandet kring andra aspekter av företagande. Marknadsföring till exempel, vad händer om dess uppdrag bara handlar om att framställa uppdragsgivaren i så god dager som möjligt? Vad händer med organisationernas HR-arbete om företagets fokus enbart är att, inte bara tjäna pengar utan att öka vinsten? Kort sagt, vad händer med individer, organisationer och samhällen om ekonomin hamnar i fokus? Vilka risker finns?

Ofta låter det som pengar alltid och enbart är gott, som att det inte finns några baksidor eller risker. Ju mer pengar desto bättre, alltså. Fast så är det inte, det förstår alla, om man bara tänker efter. Pengar är ett fantastiskt redskap, men liksom alla andra redskap är dess värde alltid knutet till hur och till vad det används.

Allt oftare talas det om behovet av jobb med låga löner. Vem har BEHOV av låga löner, undrar jag. Svaret är så klart: Marknaden, den anonyma och krävande massan av aktieägare som i takt med samhällets ekonomisering vant sig vid, inte bara höga utan även ökande, avkastningar på insatt kapital. Det är marknaden och dess (orimliga, och många gånger cyniska) behov som politiker förväntas tillgodose. Och genom att acceptera kraven urholkas på sikt samhällets hållbarhet. Inte bara naturen och demokratin utan även ekonomin utmanas genom att fokus ligger på PENGARNA. Igår stod en företrädare för svenskt Näringsliv i TV och talade om behovet av låga löner. ”Annars förvinner jobben”, sa han. Det han inte sa var att om samhället lägger sig platt för marknadens anonyma krav på ständigt ökande krav på ekonomisk avkastning försvinner inte bara jobben utan även medmänskligheten, solidariteten och allt som gör livet värt att leva. Pengar är en enorm kraft, som hela tiden hotar att bli sitt eget syfte. Ekonomin kan, om man inte är vaksam, utvecklas till ett svart hål som slukar allt i sin väg, vilket vore förödande även för marknadens aktörer.

Vad har ett allt tydligare fokus på ekonomi bidragit till, hur han ekonomiseringen påverkat samhället. Här är några exempel.

Effektivisering: Allt ska gå snabbt. Utbildning, till exempel. Kommer just från en morgonpromenad i Uppsalas anrika kvarter där kunskapen länge stod i centrum. Där det fanns tid att läsa, tänka, samtala och kritiskt granska. Studier tog den tid de tog och först när man var nöjd med INNEHÅLLET publicerade man sig eller gick upp till professorn och visade vad man kunde. Allt var sannerligen inte bättre förr, men kvaliteten i skolan och den högre utbildningen var det, definitivt. Och det är inte att undra på, för KUNSKAPEN stod i centrum, inte ekonomin.

Den eller det bästa: För kunden är endast det bästa gott nog, och bara en kan som bekant vara bäst. Därför är ett ekonomiserat samhälle närmast fixerat vid att finna den eller det bästa. Stanna upp och tänk efter lite. Hur stor skillnad kan det rimligtvis vara mellan människor som genetiskt är snudd på identiska? Visst skiljer det i ifråga om miljö, men även det är marginellt, i alla fall om klyftorna är små, vilket de var när Sverige låg i topp och den svenska skolan ansågs vara ett föredöme för hela världen. Betänk även att det eller den som är bäst fortfarande kan vara dåligt/dålig. Bäst är ett relativt mått. Alla kan alltid bli bättre, men tänker man så tar det fokus från ekonomin och effektiviseringen. 

Konkurrens: Allt och alla hänger ihop. När ekonomi, effektivisering och den eller det bästa idealiseras kommer tanken om att konkurrens är bästa vägen fram som ett brev på posten (vilket för övrigt är ett uttryck som ingen snart förstår, för i samband med att Posten konkurrensutsattes raserades pålitligheten fullkomligt), vilket vänder alla mot varandra och förhindrar samarbete. Solidariteten och medmänskligheten som gör att tryggheten ökar och som håller samman samhället urholkas. Din vän kan vara din fiende, för bara en kan ju vara bäst. Alla ser om sitt hus och fokuserar på sig själva, till exempel på sänkt skatt för mig (för jag ska ju inte bli sjuk och vill väl inte betala för slitage på vägar och infrastruktur som inte jag använder), eller på ökade hinder för flyktingar som är i behov av skydd och hjälp. Stängda gränser och ökade klyftor blir följden, liksom mer fokus på det som är mät- och jämförbart.

Målfokus: Vägen mot målet, ekonomisk framgång, betyder ingenting. Målet är det enda som betyder något. Alltså fokuseras det på kvartalsredovisningar, examina och betyg. Innehållet, studierna, samtalen och en behaglig och utvecklande, lärorik resa fram, betraktas som slöseri med både tid och resurser. Mot målet, nu! Ge mig det jag vill ha så fort det bara går. Jag, jag, jag, vill ha mitt BETYG nu! Bildning och lärda samtal, glöm det. Vem vann DEBATTEN?

Kvalitetssäkring: Man får vad man betalar för, brukar man säga. Kanske är det därför det talas så mycket om kvalitet och kvalitetssäkring idag. Då, när den svenska skolan låg i topp och kvaliteten bevisligen var utmärkt talades det inte om kvalitet. Då fokuserade man på kunskapen, innehållet, samtalen och vägen fram. Då ansågs bildning vara viktigt och kunskapen hade ett självklart egenvärde. Idag mäts, vägs och jämförs det som aldrig förr. Universitetens positioner på rankinglistor bevakas och bibliometriska data antas vara ett bra mått på kvalitet. Så går det som det går; det går inflation i betygen, och kunskapen rasar.

Man ska tänka sig för vad man önskar sig, för risken eller chansen, beroende på vad man önskar sig, är att önskningen går i uppfyllelse. Ekonomiseringens förespråkare har verkligen lyckats, idag är ”alla” med på tåget och den som ifrågasätter pengar som mål riskerar att mötas av skepsis. Frågan som måste ställas är dock: Går det att få både hållbarhet och exponentiell vinstökning? Inget talar för att det går, och mer av samma, ovanstående åtgärder och strategier, löser inte problemet, tvärtom. Arbetet med att skapa världens bästa skola riskerar att leda till kunskapsskolans undergång. Fast på börsen rusar skolföretagen. Aktiekursen följer betygskurvan. Kunskapen rasar dock. Vad är viktigast, egentligen? Vad är det vi behöver för att överleva på sikt? Det är de verkligt viktiga frågorna. Dessa frågor står i fokus i min forskning.

Bildning, som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ser som min forsknings huvudsakliga mål, vill jag värna även i min företagsekonomiska verksamhet. Och det finns ingen motsättning mellan dessa båda aspekter på utbildning och forskning. Bildning skulle kunna vara ett sätt att föra Företagsekonomin tillbaka till sina rötter, tillbaka till tanken om att ekonomi handlar om att HUSHÅLLA med BEGRÄNSADE resurser. Jag har alltså en uppgift, en mission.