Antropocen 1

Allt oftare tangeras frågan om människans påverkan på livets utveckling på jorden. Antropocen är ett begrepp som allt fler stiftar bekantskap med. Det finns olika sätt att förhålla sig till ordet. Faktum kvarstår dock. Människan förfogar över ansenlig makt. Det går att debattera människans betydelse för klimatförändringarna, men det faktum att människan förfogar över resurser att förstöra livet på jorden går inte att förneka. Mänskligheten spelar roll. Människor önskemål ger upphov till konsekvenser. Det spelar roll vad jag vill. Vad jag äter, röstar på. Hur jag firar semester. Om jag åker bil eller tåg till jobbet. Datorn jag skriver denna text på är inget neutralt inslag i världens tillblivelseprocess. Allt och alla påverkar den helhet som känns igen som jorden och det liv som finns och förändras på vår planet.  

Behövde något annat att skriva om. Omväxling. Perspektivskifte. Kulturen är inte en och den samma, den är förändring och med nya vinklar följer ny kunskap. Hittar en artikel som handlar om antropocen. Tänker med den i väntan på tåget mot Vänersborg. På väg till en heldag om integration, dialog och kunskapsutbyte. Utan en jord att leva på blir det meningslöst att kämpa för social hållbarhet. Och ekonomin är beroende av att de andra delarna av begreppet hållbarhet fungerar. Balans handlar det om. Balans och det som händer i mellanrummen. 

Det står allt oftare att läsa: vi lever i en ny planetarisk epok. Antropocen. Ordets innebörd är att människans inverkan på jordens geofysiska och biologiska tillstånd är så pass djupgående att effekterna kan komma att sträcka sig hundratusen-tals år in i framtiden, kanske ännu längre.

Evidens talas det om. Visa evidens, annars tänker jag inte lyssna. Det är ett annat ord som allt oftare hörs i debatten. Och det finns en missuppfattning i samhället att det är detta som forskare sysslar med, att plocka fram evidens. Det är ett allvarligt missförstånd som riskerar att bidra till förändringarna som begreppet antropocen beskriver. Forskningen bevisar ingenting. Forskare undersöker världen och skapar kunskap. Det är inte samma sak som att tala om hur det är. Klimatforskarna är inte överens, men det är inget problem. Forskare är bara i undantagsfall överens. Tas forskares olika uppfattningar i klimatfrågan och andra frågor som intäkt för att det är okej att fortsätta på den inslagna vägen kan läget snabbt bli akut. Att en av presidentkandidaterna i USA förnekar klimatförändringarna är alarmerande.

Människan brukar i dag fyrtio procent av all isfri landyta och mer än hälften av allt tillgängligt sötvatten. Vi forslar omkring tre gånger så mycket jord och sten som världens floder, glaciärer, vind och vatten sammantaget förflyttar. Användningen av fossilt bränsle och konstgödsel har gjort att halterna av koldioxid och kväve skjutit i höjden till de högsta nivåerna sedan miljoner år. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar och havsförsurning har drabbat flora och fauna så till den grad att forskarna talar om ett massutdöende i paritet med dinosauriernas undergång för 65 miljoner år sedan. Våra kartor måste ritas om när stigande havsnivåer sätter öar under vatten samtidigt som nya landytor visar sig när isen i Arktis smälter.

Trots att vi vet detta -- för även om forskarna är oense om detaljer finns ingen som med stöd i någon evidens på allvar kan ifrågasätta att människan påverkar klimatet och förutsättningarna för liv på jorden -- talas det om behovet av ekonomisk TILLVÄXT. Det är synd om människan. Det moderna samhället är fyllt av paradoxer och komplexa samband som aldrig går att kontrollera. Tyvärr finns ingen riktig insikt om detta. Blir problemen tillräckligt stora kickar förnekelsen in, på bland indivder och på en övegripande nivå. Det är enklare att förhandla fram spektakulära avtal än att försöka genomföra impopulära beslut som går på tvärs mot människors önskningar. Det sägs att grodor inte känner av gradvisa förändringar och att de därför stannar kvar i grytan tills vattnet kokar och de dör, om värmen bara ökar långsamt. Det är en talande bild. Genetiskt är skillnaderna mellan livets på jorden olika delar förhållandevis litet. Människans problem är hens grandiosa självbild.

Det var sådana faktorer kemisten och Nobelpristagaren Paul J. Crutzen tänkte på under en geologikonferens för sexton år sedan. När kollegorna talade om samtiden som om ingenting hade hänt utbrast han spontant: Nej, sluta, vi lever ju i ”antropocen”!
Så brukar det berättas att idén uppstod. Men berättelsen passar alltför enkelt in i det populärvetenskapliga schemat med en forskare mot strömmen och ett eureka-moment. I själva verket finns en tradition av olika teorier om människans fundamentala påverkan på naturen som går tillbaka till 1800-talet och tänkare som George Perkins Marsh och Alexander von Humboldt.

Ett geni, en idé, ett avgörande tillfälle. Drömmen om en värld där alla samband är linjära och där orsak och verkan går att finna är utbredd. En komplicerad värld som forskare kontinuerligt avtäcker kunskaperna om, politiker kontrollerar och företagen exploaterar, är en värld som bara finns i människors föreställningar. Problemet är att det går att uppehålla sig där. I dagens uppkopplade, virtuella värld uppstår drömmar och byggs skenvärldar. Allt fler tillbringar allt mer av sin vakna tid på nätet eller stirrandes på skärmar där illusionen om en kontrollerbar värld kan hållas vid liv. Har man bara evidens kan vilka beslut som helst drivas igenom. Olika berättelser hakar i varandra och sammantaget ger de upphov till den värld som är vår; människans värld som allt mer, allt tydligare tar över och tränger undan andra former av liv. Kulturen är inte ett neutralt inslag i tillvaron. Kulturen har makt att förändra både tankar och natur, klimat och förutsättningar för liv. Vi kan tycka vad vi vill om ordet antropocen, men tar vi inte konsekvenserna av vårt sätt att leva på allvar, tvingas vi förr eller senare tänka i helt nya banor. Människan kontrollerar inte och kan inte kontrollera livet. Människan är en del av det, tillsammans med allt och alla andra. Vi har att göra med högst komplexa problem och icke-linjära samband där kausaliteten aldrig går att veta något säkert om. Antropocen manar till försiktighet, och det är ingen nyhet.

Crutzen var inte ovetande om föregångare och personer i samtiden som tänkt i liknande banor som han själv. Tillsammans med den amerikanska biologen Eugene F. Stoermer skrev han en kort propå i nyhetsbrevet för ”The international geosphere-biosphere programme”. Teorin om antropocen hade lanserats. 

Teorier är verktyg att tänka med. Tänk om … vad behöver vi göra då, för att undvika riskerna som är förknippade med vårt sätt att leva? Så bör man förstå och använda teorin om antropocen. Tyvärr betraktas teorin ofta som en hypotes som ska bevisas. Visa mig evidens, annars tror jag dig inte. Det är ett slags omvänd tro, eller vad man nu ska kalla det. Jag tror för att jag vet?! Som om det gick att visa eller bevisa att livet på jorden håller på att flytta sig ut på ett sluttande plan och att det finns en risk att the point of no return redan passerats. Hur bevisas en sedan sak? Det går inte. Ändå är det bara så man kan övertyga. Snacka om paradox. Fatta att vi har problem. Kulturen är den plats där både problemen och lösningarna finns. Kulturen som förnekas. Det anses inte lönsamt att satsa på humaniora. Kanske är det just det som är lösningen: att satsa på "olönsam" forskning. Hur lönsam är den lönsamma forskningen, om kostnaderna som den för med sig räknas in i kalkylen? Hållbarhetsfrågan handlar om hur vi tänker och räknar, inte om evidens. Det handlar om hur vi ser på och tolkar den evidens vi har, inte om evidensen i sig.

Det var emellertid först i och med Crutzens artikel ”Geology of mankind” i Nature – en av världens ledande naturvetenskapliga tidskrifter – år 2002 som begreppet spreds utanför geovetenskaperna. Sedan dess har antropocen diskuterats allt oftare i skilda vetenskapliga sammanhang och begreppet har varit huvudtema för en rad tidskrifter såsom National Geographic och The Economist. Ordet infördes i Oxford Dictionary 2014.

Det som står i Nature får genomslag. Står det inte där finns det inte och behöver ledande politiker inte ta hänsyn till det. Ännu ett exempel hur människan lyssnar mer på vem som talar än på vad som sägs. Bara texter som publicerats på speciella platser accepteras och införlivas i kulturen och får genomslag i politiken. Fast det är inte politikerna som styr och kontrollerar. Livet på jorden lever sitt eget liv. Bortom människans kontroll, men som en konsekvens av människors tankar och handlingar. Konsekvenserna av det som redan tänkts och gjorts kommer vi att få leva med länge.

Tar en paus där i flödet av tankar. Tiden springer iväg. Tåget går snart. Återkommer inom kort med fortsättningen.