Språk, tankar och makt

Under Strecket är en plats i tillvaron som är allt annat än neutral. Aldrig ointressant, alltid en möjlighet att hitta något intressant och en enorm ocean av bildning att ösa ur. Tänk om det var sinnebilden för skolan och den högre utbildningen. En allt annat än målsäkrad resa in i det okända, där inga garantier för något annat än överraskning fanns att få. En plats att upptäcka sig själv i, ett ständigt pågående samtal om högt och lågt. Kunskapen i centrum, och bildningen som enda ledstjärna. Om du vill, när du vill och så länge du har ork och lust. Utan kontroll, men ändå pålitlig. Frihet under ansvar. Det vore något, men känns allt mer som en hopplös dröm. Tidningsdöden och kunskapskrisen går hand i hand. Vad är hönan och vad är ägget? Båda är aspekter av samma tillblivelseprocess är jag rädd. Förändringen måste komma inifrån, underifrån och den måste växa fram mellan. Rörelsen kan inte styras, bara följas och påverkas genom engagemang. Liksom kulturen, språket, makten och kunskapen. 

Dagens text fångade mitt intresse och lusten att läsa och förstå kanaliseras till viljan att skriva och tänka. Som vanligt, men idag är det lättare att ta vara på kraften. På väg till Uppsals för konferens i morgon stannar jag till i Stockholm och har en hel dag att fylla med mening. Ska korrekturläsa manuset till bok numer två: Studier av förändring, i rörelse. Utan omväxling går det dock inte, så jag vilar i och låter mig inspireras av Magnus P Ängsdals text om språkets makt över tanken, och tvärtom.

Det sägs ibland att politisk kamp är en kamp om betydelsen hos ord. Ståndpunkter, politiska program, rentav hela världsbilder kapslas in i slagord som ”frihet”, ”feminism” och ”svenska värderingar”, och den som gifter samman en betydelse med en språklig form på ett effektivt sätt kan påverka andras bild av verkligheten. 

Det kan ske på olika sätt. Det finns visserligen ­exempel på språkliga nyskapelser, vanligare är att ord som redan används laddas med nya betydelser. ”Kann man Begriffe besetzen?”, frågade sig den tyske lingvisten Josef Klein i en viktig artikel om språk och politik publicerad 1991; kan man ”ockupera” ett begrepp, göra det till sitt? Ja, åtminstone för en tid, tills motståndaren snor åt sig och laddar om det.

Exemplen på detta är många. Ord har betydelse och kan göra skillnad. Frågan är dock om språket bär på tillräckligt med förklarings- och bestämningskraft för att räcka som studieobjekt, ifall man vill förstå kultur. Man talar inom samhällsvetenskapen om en språklig vändning, och det finns de som hävdar att språket bestämmer världens vara, att språk är makt och att talet om är tvingande. Problemet är att makten behöver något konkret att hängas upp på för att dess verkan ska bli beständig. Språket är en struktur som innehåller en bestämd logik som man tvingas underkasta sig för att kunna uttrycka sig. Därför är språk en viktig fråga, utan tvekan. Frågan är bara hur viktig frågan är.

Om man skärskådar de allt vanligare verbala skärmytslingarna kring normer och identiteter är det svårt att blunda för språkbrukets framskjutna roll. Känsligast av alla omstridda uttryck just nu tycks n-ordet vara. Nyligen rapporterades om ett panelsamtal om språk på Stockholms stads­bibliotek som ställts in sedan annonsen visat sig inne­hålla ordet ”neger”, om än med citattecken. ­Arrangören, Nationella dramaturgiatet, bad om ­ursäkt för tilltaget. Man frågar sig onekligen om ­n-ordet, eller föreställningar som är knutna till det, alls ska kunna dryftas om det beläggs med tabu. Det hela liknar ett slags magiskt tänkande. Stryk ordet och allt det står för, så följer världen efter.

Det finns en ängslighet i dagens samhälle, en rädsla för att att göra fel. Tonläget är högt uppdrivet, och på nätet går det rasande snabbt. Ett förfluget ord, en mindre genomtänkt formulering kan på ett ögonblick bli viral och leda till konsekvenser som ingen vet någonting om i förväg. Samtidigt måste språket i sig och ordens betydelser kunna diskuteras på ett neutralt sätt, för hur ska språket annars kunna förändras och dess konsekvenser uppmärksammas? Det magiska tänkande som Ängsdal pekar på är en farlig utveckling. Tveklöst finns det en relation mellan ord och handlingar, men det är långt ifrån självklart vad som är hönan och vad som ägget. Jag tänker samproduktion, kultur uppstår som en konsekvens av dynamiken mellan tanken och världen och språket håller ihop helheten. Tankar och makt hänger ihop med språk och bildar ett slags treenighet. Fast om detta råder ingen enighet, det är min tanke, eller den tanke jag just nu, just här undersöker.

Vi står, kan det tyckas, i en spärreld av ideologiska argument kretsande kring språk. Det måtte vara goda tider att leva i för språkvårdare och lingvister. När allt kommer omkring är språk, som politolingvisten Heiko Girnth mycket riktigt har skrivit, själva förutsättningen för att politik alls ska bli möjligt.

Utan språk finns inget samhälle, men frågan är viken roll språket har i den process som samhället skapas genom. Följer språket, eller styr det? Är benämningar tvingande, eller beskrivande? Vad kommer först: Tanken, ordet eller materien? Går det att veta, eller är frågan felställd och riktar uppmärksamheten åt fel hål, bort från det område där ett verkligt användbart svar finns? Som kulturvetare har jag inga svar, jag är intresserad av frågorna och vill reflektera över olika möjligheter. Jag vill samtala och reflektera, inte debattera och bestämma. Utan språk går det inte. Kultur är dock mycket mer än bara språk.

I grunden är problematiken emellertid inte ny. Språkens historia är ju också en språkreflektionens historia. Åtminstone sedan Platon skrev sin Kratylos-dialog är frågan om de språkliga formernas ­relation till värld och tanke ställd under kontinuerlig, ibland häftigt uppflammande debatt. Att blicka tillbaka på några milstolpar är inte svårt. Wilhelm von Humboldt trodde i likhet med romantiska tänkare som Herder att modersmålet präglar talarens världsbild. Han gick rentav så långt som att hävda en av förstaspråket avhängig Weltanschauung, en världsåskådning. 

Empiriskt prövades idén om språkets makt över tanken av Edward Sapir och Benjamin Lee Whorf under 1900-talets första hälft. Ja, hävdade de utifrån studier av indianspråk, tänkandet influeras i hög grad av semantiska gränsdragningar; deras tes om språklig relativitet fick stort genomslag med tiden. Ferdinand de Saussure å sin sida hade tidigare på seklet slagit fast att det språkliga tecknet förhåller sig godtyckligt till tingen i yttervärlden, liksom ­Hermogenes gjorde det i sin dialog med Kratylos hos Platon. I ett sådant synsätt finns föga utrymme för idén om en språkets makt över tanken.

Med lite perspektiv och överblick ser man att många tankar redan tänkts, många gånger om. Väldigt lite är nytt under solen. Förändring må vara kulturens enda konstant, men skillnaden över tid, om man sträcker ut tidsperspektivet lite är liten. Därför är bildning så viktigt för att kunskapen ska bli användbar och meningsfull. Det behövs både fakta/evidens och analys, samt uppmärksamhet på konsekvenser. Evidens kan fungera som synonym för materia här, och analysen innehåller en ansenlig grad av makt. Språket är ett slags konsekvens. Kulturen uppstår i dynamiken mellan. Eller för att förklara tanken med ett trivalt och vardagligt exempel; vad vi har att göra med är ett slags sten-sax-påse-spel. Vem som vinner bestäms av kontexten, men varje del av helheten kan vinna över varje annan del, om och när förhållandena är de rätta. Om, låt oss säga, stenen alltid vann, hade vi inget spel. Alla skulle välja den och ingen skulle vinna. Tanken om den eller det bästa, viktigaste, mäktigaste, enda, rätta, är ett missförstånd, ett önsketänkande. Verkligheten låter sin inte inordnas så enkelt i ett system skapat av människan. Materien har makt över både språket och tanken, men det gäller för alla delarna i helheten. Inget är givet på förhand. Framtiden är öppen. Bildning handlar om att lära sig hantera komplexiteten som uppstår i dynamiken mellan. Bildning handlar inte om att komma fram till sanningen, utan om att undersöka den värld som människorna bor i och både förändrar och förändras av. Att språk spelar roll är självklart, frågan är dock vilken.

Om sådana spörsmål har nu lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkvall skrivit boken ”Laddade ord. En bok om tankens makt över språket” (Morfem). Kan språket vi talar påverka tänkandet? Eller är kognitionen språkoberoende? Melins och Parkvalls kåserande redogörelse täcker ett helt spektrum av kittlande språkfrågor i samtiden: från ord som ”knulla” och ”mödomshinna” via partipolitikens spinndoktorer till strävanden för språklig jämställdhet och inkludering, vilka tagit sig tydliga uttryck i debatter om ”hen” och ”en”. 

Jag skriver hen, men använder inte en. Orsaken är att jag inte i onödan vill tillskriva det som är obestämt en könsidentitet, samtidigt som jag inte tror att språket är tvingande. Kultur är resultatet av samproduktion, det handlar om både och, inte om antingen eller. Genom att välja andra ord påverkas meningen och upplevelsen, men påverkan är dubbelriktad och kausalitetens svår att uttala sig om. Tanken på att benämna sina barn hen för att de själva ska kunna välja, senare i livet, är befängd. Missförstånden rörande språket, makten och tankarna är många. Boken är därför både intressant och viktig.

De slår fast att ”språkbruket har ett mycket ringa inflytande på våra världsbilder” redan tidigt i boken. Frågan är förstås vad författarna egentligen menar är problematiskt med idén om språkets makt över tanken. De skriver: ”När man i de flesta fall diskuterar huruvida ’språket styr tänkandet’ rör det sig snarare om hur något sägs. Det är bara där det finns en kontrovers.” Att själva budskapet i en utsaga kan påverka tanken är också för Melin och Parkvall okontroversiellt. Vad tvisten gäller är alltså hur ett och samma innehåll formuleras. 

Bokens polemiska udd är riktad främst mot världsförbättrare med tron på språket som draghjälp, däribland en och annan kollega, men också mot personer med påstått bristande kunskaper om hur språk och laddade ord fungerar. Melin och Parkvall vänder sig mot sådant som ”intuitiva” approacher och beväpnar sig med vetenskapens fulla legitimitet när de med stöd av ”de flesta språkvetare” avvisar idén att språket är kung över tanken. Det gör framställningen något mindre dynamisk och prövande än vad den hade kunnat vara. Frågan som avhandlas är trots allt genuint komplex. 

Jag dras som bekant likt en fluga till en sockerbit, till komplexa frågor utan givna svar. Det är där jag finner stimulans, när jag arbetar med öppna frågor vars svar är föränderliga. Väldigt mycket i livet och tillvaron är vagt, till sin natur. Därför behövs kompetensen att hantera komplexitet. Verkligheten är lika lite som språket given, allt och alla förändras dynamiskt i samma process av ömsesidig tillblivelse. Det är så jag ser på språket, inte som antingen förändrande eller följsamt. Språket både förändrar och förändras. Just det verkar vara fruktansvärt svårt att förstå. Är det rätt eller fel, bra eller dåligt? Det kan väl inte vara både och, eller? Det är precis vad det kan. Kultur är inte, kultur blir till i en komplex och icke-linjär process. Kultur är resultatet av samproduktion. Jag instämmer i författarnas kritik, men förhåller mig tveksam till deras metod och slutsatser. Alla texter kan läsas aktivt. Man måste inte köpa hela paketet, det går att ta till sig delar och lyssna och lära av det som talar till en, samtidigt som man förkastar sådant som är problematiskt. Bara man inte hävdar att de har fel och jag har rätt. Bildning handlar inte om att hitta sanningen utan om att lära sig förstå och hantera komplexitet. Ängsdal verkar vara inne på samma tanke.

Om man skalar bort den emellanåt raljanta jargongen i boken övertygar resonemangen ändå i långa stycken. Ett exempel: ordet ”oskuld” tycks inte ha klavbundit svenska tonåringar i känslor av skuld inför intimt umgänge, sexuell frigörelse har varit möjlig ändå, praktiken visade sig segra över benämningen. Det är visserligen inget argument för att språket inte kan påverka tanken. Likafullt visar det hur ords betydelser bleknar bort med tiden – ett vederhäftigt argument mot språklig determinism eller idén att språket bestämmer (och inte bara påverkar) tanken. Att kasta determinismen överbord är förvisso inte kontroversiellt. Om den alls förekommer i våra dagar så hörs den från radikala konstruktivister som hävdar att språklig kategorisering bildar grund för all annan kategorisering: utan språkliga gränsdragningar mellan man och kvinna, inga kön och ingen sexism. En orimlig hållning, som författarna effektivt kullkastar. 

Språket kan påverka, men påverkan sker på marginalen. Deleuze och Guattari som också intresserat sig för språk talar om slumpens roll i processer av tillblivelse. Slumpen och flyktlinjerna påverkar i mellanrummen, där och när det står och väger. När det kan bli antingen eller är det slumpen som fäller avgörandet, vilket inte betyder att slumpen styr. Vid vissa tillfället kan ett nytt ord eller en förändrad benämning, liksom hävdandet av en etablerad innebörd fälla avgörandet. Språket är aldrig neutralt, det beror på. Utan kunskap om kontexten går det inte att säga något om språkets betydelse. Språk, tankar och makt är ett slags helhet, som sagt. Ingen del är viktigare än någon annan, inte per se. Det bestäms där och då, och eftersom kulturen är fylld av sådana situationer och tillfällen spelar det roll. Ingen kan dock på förhand veta vilken roll. Därför betoningen på förståelsen för och uppmärksamheten av komplexiteten. Vad som behövs (och vad som dagens samhälle råder skriande brist på) är förmåga att förstå behovet av mer kunskap än nöden kräver. Bildning står för bredd och överflöd, handlar om marginaler, trygghet och hållbarhet. Forskningen står för djup och specialisering. Kulturen som uppstår mellan dessa båda sfärer blir mer hållbar än dagens och där förstår fler att språk spelar roll och kan därmed lära sig hantera situationerna som hela tiden uppstår på ett klokt sätt.

Men Melin och Parkvall går längre än så. De ­avfärdar också, med åtminstone ett ben i empirin, den språkliga relativismen. Sant är att kognitiva förutsättningar inte är beroende av språk. Men härutöver går det att finna skillnader i hur vi, beroende på vilket språk vi är vana vid, typiskt och oreflekterat styckar upp världen. Det skärper uppmärksamheten för vad vi uppfattar i förstone. Den som till äventyrs tvekar om språkets inverkan på tanken och om växelspelet dem emellan har mycket att hämta exempelvis i ”Language in mind”, utgiven av Dedre Gentner och Susan Goldin-Meadow 2003. Här, och på annat håll, finns gott om evidens. 

Exakt vilken forskning Melin och Parkvall tagit del av är dock svårt att säga. De nämner namn och någon boktitel här och var, men ”Laddade ord” saknar en litteraturförteckning. Det bidrar till ­intrycket av en bild målad med penseldrag som inte bara är väl breda, utan stundom också förställer det som den skulle visa. Så heter det att idén om språkets makt över tanken återfinns i de tre teorierna postmodernism, den språkliga vändningen och ­socialkonstruktivism. Men varken postmodernism eller ”the linguistic turn” är någon sammanhållen teori. Det senare syftar snarast på ett idéhistoriskt fenomen: ett teoretiskt fokusskifte, där språk tillmäts stort förklaringsvärde. 

Det här känner jag igen. Den typen av svepande avfärdande eller ifrågasättande av något som reduceras till ett ord utan mening. Jag tycker inte nödvändigtvis att man måste vara supertydlig med alla referenser, men läsaren måste få hjälp att kritisera och ifrågasätta, annars är det inte vetenskap. Jag har jobbat med och känner mig hemma i det som författarna uttrycker sig i svepande ordalag om, men jag känner inte igen mig.

Låt oss ändå följa författarna en bit på ­vägen och inte överdriva effekterna som olika språk kan ha. Kanske ligger i så fall hunden begraven någon annanstans? Kan mer eller mindre synonyma ord i ett språk få oss att begripa ett och samma fenomen på olika sätt? Spelar det roll om vi säger ”bög” eller ”stjärtgosse”? 

”Det finns näst intill ingen forskning på området”, svarar författarna. Men det är direkt felaktigt. Det har exempelvis gjorts åtskilliga perceptionsstudier på hur tyskspråkiga personer uppfattar något så när synonyma ord som skiljer sig åt i graden av köns­markering. Och bilden är tydlig. Att använda en ­feministisk dubbelform av typen Lehrerinnen und Lehrer (’kvinnliga och manliga lärare’) i stället för en maskulin form som Lehrer (’lärare’) ökar påtagligt chansen att talarna tänker på både män och kvinnor. Här kan alltså språklig påverkan på tanken beläggas. 

Just därför använder jag hen, för att inte i onödan låsa fast något vars mening kan och bör vara öppen. På det sättet menar jag kan man arbeta för att främja jämställdhet, det är en lite sak som genom att upprepas av många i vardagen på sikt kan bidra till förändring. Språket makt över tanken är aldrig direkt, entydig och självklar. De som framhärdar i att kalla chokladbollar något annat kanske inte är rasister, men de visar genom sitt språkbruk hur inskränkta och okänsliga de är och de talar tydligt utifrån och ger även stöd åt en vit norm som på andra sätt och i kombination med andra uttryck verkar förtryckande. Det är inte bara språket som styr, men språkets roll bör inte underkattas, än mindre avfärdas. Verkligheten är långt med komplex än vad den mänskliga perceptionsförmågan förmår upptäcka i vardagen. Det är ytterligare ett argument för bildningens värde. Bildning handlar om att värna mångfald och främja förståelse för olikhet. Alla kategoriska avfärdanden är problematiska.

Men vad viktigare är: de tyska studierna avslöjar något mer, som är av principiell tyngd. Melin och Parkvall utgår som sagt från att problemet med idén om språkets primat gäller hur något sägs, inte vad som sägs. Frågan är då hur man kategoriskt skiljer ”hur” från ”vad”. Går det alls att förändra sättet en utsaga formuleras på utan att innehållet modifieras? I fallet med de tyska personsubstantiven är det knappast möjligt, dubbelformernas könsmarkering blixtbelyser en del av betydelsen som är underförstådd hos maskulinum. Inte heller skillnaden mellan ”bög” och ”stjärtgosse” är obetydlig. Orden må ha en gemensam kärnbetydelse, men de varierar så starkt emotivt och ger så olika bilder av personerna de benämner att vi inte gärna kan tala om verklig synonymi. Än svårare blir det med ord för abstrakta företeelser, ideologibeteckningar till exempel. Kan ”högerpopulism” vara en synonym till ”höger­radikalism” i politiskt tal? Rimligen inte. Ordvalet gör hela skillnaden, och om inte förr blev det tydligt ­häromåret när statsvetare trätte om huruvida Sverige­demokraterna är ”fascister” eller inte. 

Fastnar man i orden och enbart debatterar den aspekten av makt går man vilse och kunskapen förlorar sitt värde. Språk, tankar och makt hänger ihop och utgör en HELHET som inte går att bryta upp och undersökas var för sig. Återigen ett exempel på skillnaden mellan komplex och komplicerad, vilket för övrigt är två ord som ofta används som synonymer. Den lilla men AVGÖRANDE skillnaden mellan komplex och komplicerad döljs därmed, liksom hela den makt över tanken som skillnaden har. Utgår man från att kultur eller språk är komplexa problem som kan delas upp och undersökas separat går viktig kunskap förlorad. Språkets makt över tanken verkar faktiskt och paradoxalt nog ha spelat även författarna till boken ett spratt, vilket gör att de överbevisar sig själva. Mycket intressant, och viktigt. Det visar också att man kan läsa olika texter på olika sätt, och att kunskap inte är en linjär process där information överförs oförvanskad från en till en annan. Bildning är heller ingen lista, och var och en kan både bli och vara bildad på olika sätt. Mångfalden och möten mellan olika uppsättningar kunskaper som ställs mot varandra i lyssnande samtal som syftar till ömsesidig utveckling och fördjupning, är också en aspekt av bildning. Debatter vars syfte är att en gång för alla avgöra vem som har rätt, vilket författarna verkar ha som mål, är bildningsfientliga och bidrar till utarmningen av kunskapen i samhället.

De språkliga exempel som finns på att något sägs annorlunda utan att innehållet förändras torde med andra ord vara mycket sällsynta. Att basera hela tvistefrågan på dem är, för att tala nusvenska, ett ganska svagt case. Stora delar av den lingvistiska forskningen om hur verklighetsbilder skapas språkligt är inte heller så smalspårig. I språkvetenskaplig diskursanalys är det legitimt att fråga sig vilka tolkningsfält som öppnas när invandring kallas ”flyktingtsunami” eller ”migrationsvåg”. Benämningar är sällan neutrala.
Med detta ska inte vara sagt att Melin och Parkvall inte ger oss insikter om hur laddade ord fungerar i praktiken. Det är värdefullt i tider av ­alltmer polariserad debatt om språk och identitet. Värdefullt är också författarnas ställningstagande att kränkande språkbruk bör undvikas även om språket lyder tanken och inte tvärtom. Gott så, det handlar om hyfs och respekt, men den grund­läggande frågan om relationen mellan språk och tanke skulle kräva en mer seriös utredning.

Ängsdal visar prov på bildning och presenterar en kritisk, men mycket lärorik, läsning av en text som jag nog inte kommer att läsa. Det är så jag vill se på samtalet, till skillnad från debatten som är destruktiv och som tenderar att fastna i kritiken och den egna ståndpunktens förträfflighet, vilket är föga lärorikt.

Jag tar ett steg tillbaka och betraktar det jag just läst och skrivit lite från distans. Tänker på rhizom och träd. Rhizom är som bekt en struktur utan centrum, en ordning utan hierarki, vilket är en bra modell för att förestå samhället, kulturen och språket som tillsammans med allt och alla bildar den grundstruktur som skapar förutsättningarna för förändringen och påverkar tillblivelsens riktning. Deleuze och Guattari skriver i ett av kapitlen i Tusen platåer om så kallade order-words, eller fasövergångarna som ständigt uppstår, när och om förhållandena är de rätta, eller vad man ska säga. Det är en postmodern teori om språk som är långt mer komplex än vad författarna till boken låter påskina. Språkets konsekvenser är inget som går att planera i detalj för, det händer bara. Om och när, som sagt. Vad som behövs för att dessa insikter och kunskaper ska bli användbara är lite ödmjukhet, inför det oväntat oväntade. Världen är oöverblickbar och framtiden skapas här och nu, av allt och alla som finns och verkar i sammanhanget. Order-word är en immanent kraft, som finns i världen och som verkar på insidan. Det är en kraft som går att lära känna, men som aldrig går att kontrollera. Därför betoningen på ödmjukhet, inför världens komplexitet. I helheten finns krafter med oanad förmåga till agens. Vill man förstå samhället, kulturen och språkets roll är detta viktiga insikter. Det är inte sanningen om världen, men ett verktyg och en metod att nå fördjupad förståelse med hjälp av.

Allt hänger ihop, allt och alla är delar av samma helhet. Det som sker och förutsättningarna för samt förändringen i sig kommer inifrån. Den tanken går på tvärs mot det sunda förnuftet och vår vardagliga förståelse av världen, livet, allt. Vi vill så innerligt gärna tro på att räddningen finns någon annanstans, där borta. Eller att problem kan förpassas bort från vår trygga vrå av världen. Ständigt uppfinner vi och hoppas på evighetsmaskiner och kakor som går att äta och samtidigt ha kvar. Hela tiden uppfinns det hjulet igen, och igen. På hoppet om att det skulle kunna gå, att det omöjliga trots allt är realiserbart byggs vår värld. Och vi litar hellre på den som säger att det går, än den som manar till eftertanke och besinning. Varsamhet och kunskapen i centrum. Det är ett kollektivt dilemma, ett gemensamt problem. Konsekvensen av det sättet att tänka får vi leva med. En för alla alla för en. 

Eftertänksamhet, lite tydligare betoning på och uppskattning av kritiskt tänkande och bildning behövs. Och arbetet med texter, till exempel understreckare som denna leder till det. Leder till att samhällets kollektiva förmåga att hantera det oväntat oväntade ökar och skyddet ökar. Låt oss syna samhället, kulturen och språket; vår värld i sömmarna, för allas vår gemensamma skull. Och för framtida generationers skull. Det finns ingen början, inget slut, bara tillblivelse, förändring, variation.