Svag identitet är en styrka i akademin

Den som har en svag identitet, som tvekar på sin egen förmåga och som sällan känner sig tvärsäker, är ofta mer ödmjuk och öppen för andras synpunkter än den som anser sig veta, som är framgångsrik och har en larger-then-life-självkänsla. Man brukar säga att världen vore en bättre plats om de osäkra höjde sin röst, och de tvärsäkra höll tyst, istället för tvärtom. Jag skriver under på det, och finner en rad paralleller till dessa tankar akademin. Detta blir den sista posten som sammanfattar mina intryck från den företagsekonomiska ämneskonferensen FEKIS i Uppsala, 2016.

Ett av seminarierna handlade om ämnet företagsekonomis (i)relevans och ökat behov av mångvetenskap, och jag fogar här även in tankar som kom upp under ett seminarium som handlade om behovet av bildning och kritiskt tänkande. Tanken om att företagsekonomi är ett ämne med svag identitet är min, och jag bygger den på erfarenheten av att som kulturvetare känna mig inbjuden och behövd. Ämnet är öppet på många olika sätt, vilket företagsekonomer ofta poängterar. Inom ämnet finns en tillåtande attityd och en nyfikenhet som jag känner igen från mitt ämne etnologi. Liksom etnologer samverkar företagsekonomer ofta, gärna och med gott resultat med forskare från andra ämnen. Många av ämnets mest kända företrädare har dessutom en bakgrund i ett annat ämne än det man blivit professor i. Och ordet eklektisk har jag bara hört etnologer och företagsekonomer nämna i sina beskrivningar av det egna ämnet. Det ser jag som en styrka.

Det är lärorikt att umgås med andra, över gränser. På det sättet får man nya intryck och alternativa perspektiv på det invanda, samt vidgade och fördjupade kunskaper även utanför det egna expertområdet. Det leder till ökad förståelse, även för frågorna som faller inom ämnets kunskapsdomän. Jag kan sakna umgänget med etnologkollegorna, men det jag får i stället kompenserar för förlusten och berikar både forskningen och mig som person. När man verkar inom ett ämne med svag identitet blir man mer tillåtande och öppen för influenser utifrån, och förståelsen för nytänkande ökar. Det verkar faktiskt vara så, det är i alla fall min erfarenhet. Kanske är det så att förståelsen för det man studerar breddas när man inte behöver bevaka makt och ämnesgränser, vilket tar tid och fokus från kärnverksamheten. Och utifrån ett kunskapsperspektiv är det så klart inget problem, tvärtom. Det kan däremot vara ett problem (för samhället) om det innebär att kunskapen som produceras inom ämnet inte tas riktigt på allvar och därför inte når ut till dem som behöver kunskapen. Tvärsäkerhet premieras tyvärr med makt och inflytande i dagens samhälle. Den som tvekar och påpekar att det man studerat är komplext eller vagt (för att det är sanningen) uppfattas som mindre vetande, och det sättet att skriva och agera bestraffas med anklagelser för flum. Paradoxalt nog är alltså det som är bra för kunskapsutvecklingen i stort inte bra för ämnets långsiktiga överlevnad. Pengar innebär som bekant makt. Ämnen som levererar säker kunskap och forskare som säger hur det är utan att sväva på målet, blir således tagna på större allvar och får både mer pengar och uppmärksamhet, oavsett kunskapens verkliga värde och trots att det ofta är företrädare för dessa ämnen som försvårar tvärvetenskaplig samverkan som skulle kunna leda till bättre och mer användbar kunskap eftersom undersökningens fokus breddas och fördjupas.

Det är i mötet med andra man får syn på sig själv, så att säga genom den andres ögon. Vetenskapliga ämnen som är sig själva nog riskerar att bli som bortskämda barn som är vana vid sina föräldrars fulla uppmärksamhet. Risken för forskare och ämnet som sådant är att man utvecklar en grandios självbild. Bilden av elfenbenstornet är talande. Jag ser väldigt lite av detta i ämnet företagsekonomi. Inte för inte, tänker jag, har många företagsekonomiska forskare kommit att intressera sig för hållbarhet. Ekonomi handlade ursprungligen om att hushålla med begränsade resurser. Kanske hänger det ihop? Ödmjukhet, nyfikenhet och kritiskt tänkande (även mot sina egna resultat) är vad som krävs för att främja en hållbar utveckling. Hållbarhet handlar om att hushålla med begränsade resurser, inte om att lösa problemen en gång för alla med en spektakulär innovation. Företagsekonom handlar om att hantera processer samt relationer och om komplexitet, för det är så vardagen ute på företag och i organisationer ser ut och fungerar. Det handlar om processer som inte kan mål styras och kontrolleras, vilket är nyckeln till förståelse för hållbarhet.

En annan tanke som kom upp där under seminariet, i mitt huvud, var detta med rörlighet som det talas om i akademin. Forskare ska byta institution för att undvika intellektuell inavel. Det jag tänker är att rörlighet kan handla om olika saker, det måste inte handla om att förflytta sig fysiskt. Det man brukar tänka på är att forskare ska söka tjänster på andra lärosäten i konkurrens, för att på det sättet vaska fram den bäste som vinner en position på det bästa lärosätet. Det finns uppenbara risker med det sättet att tänka också, även om tanken så klart är god. Problemet har blixtbelysts här under året, i och med Paulo Macciarini-skandalen. Han är inte den ende gurun som hämtats utifrån och tagits emot som en Messiasgestalt. Vi ser det i näringslivet hela tiden, rekryteringsprocesser som skulle plocka fram den bäste leder gång på gång till besvikelser. Kanske ska tanken på rörlighet omvärderas, eller begreppet rörlighet definieras på andra sätt? Det viktiga är väl att man har ett rörligt intellekt. Frågan man måste ställa sig är om det finns ett perfekt system för att med utgångspunkt i historiska fakta avgöra människors framtida potential. Risken är att man rekryterar folk som befinner sig på toppen, och därifrån finns som bekant bara en väg. Och den som vunnit ära, pengar och makt lämnar inte utan kamp dessa saker ifrån sig. Hållbarhet handlar liksom demokrati inte om det bästa, utan om det minst dåliga. Kanske skulle forskare bli bättre och forskningens resultat vinna på att tvingas tänka om och tänka nytt, tillsammans med forskare från andra discipliner? Mina erfarenheter från etnologin och företagsekonomin talar för det. Jag vet och har sett att det finns en enorm potential för utveckling i ämnen som inte bevakar gränser och försvarar revir. Makt korrumperar och försvårar utveckling, för all förändring är ett hot mot den som anses och anser sig själv vara perfekt.

Företagsekonomi är ett ämne öppet även för bildningens betydelse. Det blev uppenbart i det andra seminariet som jag vill skriva om. Där inledde föreläsaren sitt anförande med följande ord: "Välkomna, kära kollegor i upplysningens tjänst", och det var även så han inledde alla sina föreläsningar. Seminariet handlade om en A-kurs i företagsekonomi där man plockade in och lät studenterna läsa skönlitteratur. Anledningen var att man insett att dagens unga saknar erfarenhet och referenser att hänga upp undervisningens innehåll och kunskaperna på. Och det är uppenbart att man kan lära sig massor av företagsekonomi genom att studera, till exempel Vredens druvor, eller andra exempel från litteraturens skattkammare. För att inte tala om TV-serier. Mad men är en given källa att ösa ur för den som läser marknadsföring, och Sopranos visar att även kriminella tvingas organisera sig och ha koll på bokföringen. Genom att vidga perspektivet och bredda innehållet på kursen ökar antalet referenspunkter vilket fungerar som ett slags minnesteknik som gör att kunskapen fastnar bättre. Ju mer man kan och ju fler områden man har koll på, desto lättare blir det att lära sig och förstå nya och mer komplexa saker. Ambitionen bland lärarna som talade på seminariet var att bryta studenternas instrumentala syn på lärande, som är förfärande vanlig även bland forskare idag. I effektiviseringens namn skär man ner och fokuserar, skyndar på och specialiserar. Allt fler meriterar sig inom allt smalare ämnen och utbyter erfarenheter inom allt snävare kretsar. Överblicken går därigenom förlorad och förståelsen för andra sätt att tänka minskar. Det är förödande för både hållbarheten och ambitionen att bygga en kunskapsnation.

Bildning leder inte till att man strular till sitt liv, bildning leder till att kunskaper konsolideras, minnet förbättras och förmågan att hantera komplexitet ökar. Jag märker också i min föreläsarvardag att studenterna jag möter idag allt mer saknar gemensamma referensramar. Länge trodde jag det handlade om att jag börjar bli gammal och att mina exempel är inaktuella, men jag inser att det inte handlar om det. Även när jag talar om dagsaktuella saker är det få som hänger med. En mer plausibel förklaring är att alla i det individanpassade samhället kan ordna sitt liv efter eget huvud och personliga preferenser. Man får vad man vill, men inte vad man behöver. Ingen människa är en ö, människa är något man blir tillsammans med andra. Genom att värna framväxten av en gemensam kultur värnar man sig själv, även om det inte känns så. Bildning är inte individens angelägenhet, det är en samhällelig hållbarhetsfråga. Genom att ta del av andras tankar och erfarenheter berikas det egna livet och det blir lättare att utveckla kunskap, på egen hand, tillsammans.

Nycken till framgång, menade seminarieledarna, ligger i läsandet och skrivandet. Det viktiga är inte vad man läser, inte egentligen. Det handlar om HUR man läser, samt om VAD och hur man skriver, framförallt handlar det om förståelse för hur dessa saker hänger samman. Idag läggs väldigt mycket tid och resurser i akademin och den högre utbildningen på att författa den bästa läroboken, och på att finna böcker som effektivt presenterar den viktigaste kunskapen för just det ändamålet, på just den kursen. Doktorander lär sig tänka "taktiskt" och går bara på seminarier, läser bara böcker, samt skriver endast texter, som handlar om precis det man forskar om. Detta görs frustrerande nog mot bättre vetande, för det är inte så kunskap utvecklas. Det är så information överförs, men högre utbildning och framförallt forskning handlar om något annat; om att utveckla förmågan till kritisk granskning av information samt att utveckla ny och fördjupad kunskap. Det handlar även om att lära sig lära om och göra sig av med gamla kunskaper. Därför blev jag bedrövad av att höra att kursen som det talades om på seminariet inte godkänns av alla lärosäten som en kurs i företagsekonomi. Det säger liksom allt som behöver sägas om läget i kunskapsnationen Sverige. En akademi som bryr sig mer om sina revir, sin makt och genomströmningen av studenter kan aldrig bli en plats där kunskap växer och förvaltas. Därför är en svag identitet en styrka i akademin. För det är ut bredden, nyfikenhet och prestigelösheten som verklig spets och excellens växer, mellan kompetenta medmänniskor som arbetar tillsammans.