ADHD. Ett gränsdragningsproblem mer än något annat!

Om jag testar att fylla i populärvetenskapliga enkäter på nätet, där man testas för olika diagnoser brukar jag hamna nära gränsen för ADHD. Tror inte att jag skulle få diagnosen om jag genomgick en riktig undersökning, och jag ser heller inte varför jag skulle uppsöka sjukvården i detta ärende. Jag klarar mig, och trivs med mitt liv. Men faktum kvarstår. När jag läser berättelser från människor som fått diagnosen ADHD så känner jag igen mig. Koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, kaos i hjärnan, ständigt uppe i varv. Lägg därtill vissa dyslektiska problem och mina grundskolebetyg får sin förklaring. Då talade man inte om diagnoser, då var det bara personligheten som hamnade i fokus.

Jag gick ut i livet med stukad självkänsla. Och jag höll på att fastna i andras bild av mig, som underpresterande och misslyckad. Men som tur var visste jag att det inte var något fel på min intelligens, och suget efter kunskap, längtan att lära, den fanns och växte sig stark under åren i bageriet. Detta sammantaget gjorde att jag vågade säga upp mig, vågade läsa upp betygen på Komvux, vågade söka mig till Universitetet. Allt sammantaget gjorde att jag blev docent för ett år sedan.

Det har varit en jobbig resa. Jag läser långsamt, har problem med stavning och måste arrangera för att kunna få något läst och skrivet. För dels är jag rastlös, dels störs jag i koncentrationen väldigt lätt. Talet om ADHD har hjälpt mig förstå och sätta ord på vem jag är och hur jag fungerar, och det är jag glad för. Men jag är samtidigt tacksam för att det inte fanns någon diagnos när jag gick i skolan. För jag tror att det hade hämmat mig. Jag tror inte jag hade varit där jag är idag om jag fått en diagnos. För om jag fått det hade jag passiviserats. Jag hade gjort mig beroende av experter och mediciner, och jag hade berövats en del av min personlighet. Jag trivs med mig som jag är, på gott och ont. Ingen är perfekt, och alla kan göra något gott av det man har.

Frank Andersson berättade i TVs Debatt i veckan att han var tacksam för sin personlighet, för att han kunde använda denna för få energi till att träna. Jag har också lärt mig att parerar svagheterna och att utnyttja styrkorna. Visst uppfattas jag som udda av en del, men det rör mig föga. Jag är jag, och det har jag lärt mig leva med. Jag vet vad jag behöver för att fungera, och vill inte bli diagnostiserad.

Visst har jag funderat på om jag skulle kunna vara hjälpt av medicin, men det känns som en risk att försöka, en allt för stor risk som jag inte är beredd att ta. Tänk om jag inte var jag längre, tänk om andras uppfattning om mig vore viktigare än min syn på jag. Vill vi ha ett samhälle där alla är lika? För det är priset vi får betala, kollektivt av att ge experterna makten att ställa diagnoser som rör personlighetsfrågor. Varför inte ge alla som har problem, och som behöver hjälp, den medicin som finns tillgänglig? Varför kräva diagnos för att ge hjälp? Det är problemet som jag ser det med ADHD, inte symptomen som ringar in diagnosen. Varför placera problemet hos individen, när det i själv verket ligger i samhället, i den struktur vi byggt upp?

Varför är det så få som intresserar sig för gränsdragningsproblematiken? Ingen diagnos är vattentät, det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om var gränsen skall dras. Alla diagnoser är godtyckliga, och läkare är också människor. Makt handlar det om. Makten att definiera. Den vill jag ha, om det rör mig. Den vill jag inte överlåta till läkarna, till samhället och politikerna. ADHD är bara en diagnos, bland många. Och alla tangerar samma grundproblematik, och handlar gränsdragning och makt. Läser i SvD, på nätet, om detta. Intressant. Alf Nilsson, klinisk neurolog, skriver klokt om problemkomplexet.

År 2000 kom docent Eva Kärfve med en förintande kritik av damp-diagnosen – som ett utslag av hjärnspöken och av EU-domstolen prickad som fuskverk. Damp som diagnos föll ifrån inom barnpsykiatrin.

Det är inga otvetydiga, eviga tillstånd vi har att göra med. Diagnoser kommer och går. Diagnoser är resultatet av förhandlingar. Diagnoser har i allra högsta grad med kultur att göra.

Hur är det möjligt att skilja mellan ”omognad” och ”adhd” som beteendediagnoser? Jo, hävdar adhd-förspråkarna, genom att hänvisa till att adhd är en kategori i det internationella psykiatriska diagnossystemet DSM.

DSM utgår helt från beteendesymtom. Antalet diagnoskategorier har svämmat över för varje ny upplaga. Det ska ses mot bakgrund av psykiatrins biologisering. I Läkartidningen 2008:15 skriver två överläkare i psykiatri: ”psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har grund i neurobiologiska förändringar i CNS, deras diagnostik och behandling. … Psykiatrin ska alltså syssla med psykisk sjukdom (läs hjärnskada) – inte med allehanda mellanmänsklig disharmoni.”

Frågan är på inget sätt lätt att avgöra, just för att man inte behandlar problemet som ett komplex bestående av en lång rad faktorer, aktörer och aspekter som samverkar. Här skulle kulturvetenskaplig kunskap och kompetens kunna användas för att integrera kunskaperna som finns, och för att främja förståelse för helheten. ADHD är inget isolerat fenomen/problem. Allt förändras dessutom, som sagt, och det illustreras i artikeln när Nilsson skriver följande:

I Sverige har numera den kognitiva vågen, med kbt som alltings bot och bättring, förlett offentligheten mot att ”attention” (uppmärksamhet) – a i adhd – och kognition är det enda som räknas. Att kognitionen är ”tom” om den inte försörjs av affekterna är utraderat från högsta politiska nivå.

Avslutningsvis nämner Nilsson det som föranledde mig att skriva om detta, här, och nu. Han visar här hur det handlar om makt, och kunskap. Makt är kunskap, enligt Foucault. Det är inte så vi ser på saken i vardagen, men det finns ändå tecken på det överallt. Eva Kärfves kamp mot Gillberg handlade om makt, inte om kunskap. Det illustrerade han genom att förstöra sitt material. ADHD debatten handlar inte om något sådant, och diagnosen verkar bygga på evidens. Men ändå finns här en underton av samma problematik

”Adhd-medicinering fyrfaldigad”, skriver DN 14/5 och vidare: ”Enligt Socialstyrelsen har personerna som får diagnosen blivit fler de senaste åren och som följd av det medicineras fler.” Orsak: ”ökad kunskap på området.”

Ingenstans anges vad kunskapen består i. En fundering om den nya kunskapen: Att läkemedelsföretagen har tagit fram nya varianter av preparat – för det här är miljardaffärer för dem. Mig veterligen har ingen ny kunskap om den förmenta hjärnskadan tillkommit.

Vad vet vi? Vad kan vi veta? Vem kan och bör man lita på? Jag vet inte, och har inga svar. Men det har ingen annan heller, och det är själva poängen. Kunskap måste spridas för att problemen skall minska. Vi är kulturella varelser, och blir till i och genom samhället, tillsammans med varandra. Att överlåta avgörande beslut som rör ens personlighet till några få experter, det är att be om problem. Ekonomiskt kanske det se bra ut, men vi är av kött och blod, och livet består av mer än pengar.

Varför är det så viktigt att kategorisera, att dra gränser? Och varför satsas det inte på forskning kring den typen av frågor? Det undrar jag!