Neurodiversitet, ADHD och samtalets kraft

 Samtal är vägen fram om man vill veta. Att samtala är att lära, lyssna och själv tänka vidare. Samtal bär på hopp om ett bättre vetande. Det får jag bekräftat för mig, ofta. Lika roligt varje gång. Igår hände det igen. Plötsligt fanns den där. En reflekterande kommentar som fick mig att tänka vidare, som hjälpte mig framåt och som bjöd på tips för vidare läsning om det angelägna ämnet ADHD och biologiska aspekter av människoblivandet. Tankarna är viktiga, och jag vill därför lyfta upp dem och sprida dem. Jag svarar här istället för i kommentatosfältet. För att bjuda in fler i samtalet.

jag håller med och misstycker och allt möjligt, främst om diagnosens legitimitet.

Så är det ju, så ska det vara. Ett samtal där man är överens om allt, eller där man är oense om det mesta, det är inte så himla konstruktivt. Det är de små dissonanserna som tvingar in tänkandet i nya banor. Det är utbytet av och i mötet mellan, olika tankar, som ny kunskap uppstår.

först: alf nilsson har många relevanta funderingar. jag tänkte också på den passage du citerar;

"Ingenstans anges vad kunskapen består i. En fundering om den nya kunskapen: Att läkemedelsföretagen har tagit fram nya varianter av preparat – för det här är miljardaffärer för dem. Mig veterligen har ingen ny kunskap om den förmenta hjärnskadan tillkommit."

han har ju rätt - vad jag vet är adhd ett koncept som uppfunnits av läkemedelsindustrin för att kunna kränga centralstimulerande. dock är det värt att tänka på att nilsson är en gammal räv, och jag tror knappast att han lagt så mycket energi på att hänga med i den teoretiska diskussionen om adhd. till exempel tänker man knappast på det som en 'hjärnskada' längre, åtminstone inte inom det fält som kallas neurodiversitet. där lutar man istället mot att betreakta den neurologiska profil som genererar problembilden adhd som en fast kvot av mänskligheten som alltid funnits, men som i dagens samhälle blir mer problematiskt än det varit i tidigare samhällsformer. grundidén är att mänskligheten är en utpräglad gruppvarelse där individerna har olika neurologiska funktionssätt, men behöver varandra för att överleva. dagens samhälle är dock ordnat för en snittyp snarare än för att tillåta hela spektrat av neurologisk varians, varför de som faller utanför det normerade patologiseras (det som psykiatriskt bär namn som 'aspergers syndrom', 'adhd' etc).

Möjligen kan jag tycka det är väl konspiratoriskt att lägga hela skulden på läkemedelsindustrin. Kan det vara så entydigt, och har de verkligen den makten? Osäker, men jag vet å andra sidan inte. Har inte den inblicken. Makt över oss har läkemedelsindustrin dock, stor makt.

ADHD är inte en hjärnskada. Det låter klokt, och intressant. Det är ju så jag vill se på saken. Vore det en skada, då kommer saken i ett annat läge. Då berodde ju egenskaperna som kopplas till ADHD på yttre åverkan, då fanns det ju en ursprunglig identitet som fördärvats. Och så ser jag inte på saken. Det vore att patologisera i onödan, vilket är läkemedelsindutrins affärsidé. Den tankemodellen måste motarbetas, vilket är vad jag kämpar för. Andra sätt att se på människan behövs. Stort tack därför, Jakob, för introduktionen av begreppet/fältet neurodiversitet. Ska genast sätta mig in i det området!

ADHD har alltid funnits, det är bara det att egenskaperna framträder tydligare idag, i relief mot det nuvarande samhällets och vår kulturs. ADHD är som andra egenskaper något man har mer eller mindre, och beroende på i vilken kontext man lever och verkar kommer det att vara bra eller mindre bra. Det handlar om hur man ser på och definierar begreppet människa. Så vill jag se på saken. Det är ett sätt att hantera frågan som bär på hopp.

Kunskap, samverkan och människan som kollektiv varelse. Vi kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Och med ett sådant sätt att se på saken är inte ADHD problemet, problemet är samhället som inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore framförallt riskfyllt, och obehagligt.

Vi behöver inte bara varandra. Vi är beroende för vår kollektiva överlevnad av varandras olikheter. Så kan man välja att se på ADHD och andra liknande diagnoser. Som personliga egenskaper, istället för som något sjukt. Ju snävare norm vi skapar och upprätthåller, desto fler patologiseras. Hur långt är vi beredda att gå? Det är en viktig fråga, utan enkelt svar. Det är en fråga som bara kan lösas i och genom samtal. Alla berörs på detta sätt. Vi behöver som sagt varandra, och hur vi än gör kan frågan inte ignoreras. Samhället kan inte upprätthållas med hjälp av mediciner, även om läkemedelsindustrin naturligtvis önskar att så vore fallet.  

problemet blir förstås de särbegåvade individernas, men kan lika gärna betraktas som liggande i samhället, som inte förmår att ta tillvara den superresurs som aspies och adhd:iter skulle kunna utgöra om det inte var så att de ofta faller utanför samhället och in i en normativ gråzon redan i skolåldern, då vissa saker som neuronormalen klarar lätt blir nästan oöverstigligt för den särbegåvade. som de flesta vet finns det en baksida av de neuropsykiatriska särbegåvningarna som dock inte ingår i själva diagnosen (eftersom det inte är de som är problematiska); aspergare kan ha en häpnadsväckande förmåga till logik och specialisering, adhd:iter har ofta förmågan till hyperkoncentration och enorm elastik i tanken, etc. etc. etc.

Skolans ansvar är stort och tungt, och därför är detta ytterst en politisk fråga. En fråga om vilket samhälle vi vill ha. Det bestäms kollektivt, underifrån, men administreras och ges form via politiken. Tillsammans skapar vi det ramverk vi alla behöver för att överleva, och då vore det bättre att inkludera fler i gemenskapen. Ju fler som är välkomna och anses bära på viktiga och värdefulla egenskaper, desto fler kan ta hand om dem som faller utanför. Det blir dessutom färre som faller utanför. Enkel mattematik. Och det handlar inte om välgörenhet, utan om ekonomi. Har vi råd att tacka nej till och att medicinera bort egenskaper som kan komma att visa sig användbara för samhället som helhet? Som sagt, ADHD är förknippat med fantastiska egenskaper. Likt Zlatan skulle det kunna betraktas som den spjutspets kollektivet behöver för att överleva. Allt handlar om hur man väljer att se på individen, samhället och framtiden.

du nämner foucault, som förstås är en given referens. han beskriver i sexualitetens historia framväxten av det system som, genom särskiljande och övervåld, möjliggjorde den homosexuella identitet som foucault själv hade och älskade att ha. genom detta normativa våld växer nya normer fram, de slutar inte vara förtryckande men har möjliggörande potential också. foucault skulle förståås inte vilja vara utan de klubbar han gick på och de möjligheter som ändå fanns för honom att leva ett homoliv, även om det historiska fundamentet för dessa möjligheter lades på ett våldsamt vis.

Precis så känner jag inför mig själv. Det som har varit ett problem för mig, så länge jag försökte uppfylla normen, så länge jag anpassade mig efter skolans krav, det är idag något jag omfamnar och ser fördelar med. Det går att göra dygd av nödvändigheten. Det är nödvändigt, viktigt och bra, för alla. Insikterna om våra individuella olikheter kan man välja att bejaka, eller förneka. Även detta rör alla (inte bara individer med ADHD eller Asperger), för begreppet människa är långt vidare än vi förleds tro i och genom att vi sällan ifrågasätter normen.

på samma sätt tror jag att den medicinska industrin, tack vare uppfinnandet av diagnosen adhd och det åtföljande överrvåldet i att droga ned de diagnosticerade, i förlängningen kommer att ha bidragit till synliggörandet av en tidigare marginaliserad minoritet. liksom för de homosexuella så kommer synliggörandet i sig förr eller senare att kunna få konsekvensen att de som delar den neurologiska profil som genererar "adhd" kan börja ställa krav och kanske rent av någon gång lyckas inreda ett hörn av samhället där även de kan utvecklas på ett vis som är till deras och samhällets bästa, där adhditernas superförmågor skulle kunna tas till vara.

Har inte tänkt på saken på detta sätt, men det är klart att det är så. Och det bekräftar den gamla sanningen att makt är inget någon har, den uppstår i relationer och är produktiv. Makten kan inte styras, bara uppmärksammas och förhålla sig till. Makten kan möjligen användas, och här har vi ett exempel på och uppslag till hur man skulle kunna tänka. Läkemedelsbolagens makt må vara stor idag, men den är inte starkare än vårt kollektiva bejakande av de preparat bolagen kränger. Ett annat samhälle är möjligt.

är du intresserad av neurodiversitet börjar du med thom hartmanns ideer. http://en.wikipedia.org/wiki/Hunter_vs._farmer_theory. sen kan du förlora dig i google scholar om du vill, horisonten är hur vid som helst.

Tack Jakob! Jag är redan förlorad. Har varit inne och nosat på neurologin tidigare, men här öppnar sig nya möjligheter. Samtalets möjligheter är outtömliga. Slutar aldrig fascineras över det. Kastar mig ut i kunskapens flod, med en ny tro på framtiden. Och återkommer säkert med fler poster på detta viktiga tema!