onsdag 9 maj 2012

En lösning kan aldrig vara lösningen!

Oro i lägret. Överlag. Det svenska skolsystemet som helhet genomgår just nu en kris. Läser i SvD om lärare i grundskolan och gymnasiet som flyr yrket. Hur kommer det att påverka eleverna, och i förlängningen den högre utbildningen och högskolelärarnas situation? Hur kan man tänka i arbetet med att komma till rätta med problemen? Det är ett förslag till utgångspunkt för morgondagens Samtal om AIL på Högskolan Väst. Ett lite annorlunda seminarium där lyssnandet är viktigare än talandet. Där fantasi och kreativitet är viktigare än evidens och logik. Målet är inte att bli överens, utan att mötas och stöta och blöta tankar, tillsammans. Debatter kan bara ha en segrare, samtal är meningslösa om alla inte är vinnare. Därför ska det samtalas, inte debatteras imorgon. Saknar samtal, i vardagen, på arbetet och i samhället. Tror det behövs samtal, för allas och samhällets skull.

Låt mig börja med att påpeka att problemet med dagens skola och utbildning är komplext. Därför finns inte en lösning. Högre lön för lärare nämns ofta som en lösning. Och, visst. Tack! Men på sikt förändrar det inte vardagen i yrket, och det förändrar på inget sätt inställningen till kunskap och utbildning i samhället. Höjd lön låter bra. Så som samhället och kulturen i dag ser ut blir det den självklara lösningen. Så här kan det låta, på ledarplats, idag i DN.
Problemet är inte att eleverna har rätt att välja skola utan att det finns skolor som är så krävande miljöer att arbeta i att de lärare som har möjlighet söker sig därifrån. Självklart kan inte de skickligaste och mest hängivna lärarna kommenderas att arbeta i de skolor som har störst problem. Men en del av dem skulle kunna lockas dit om de fick rejäl kompensation.

Kraftiga lönepåslag och färre undervisningstimmar skulle inte bara vara åtråvärt i sig. Det skulle också bli ett slags erkännande från samhällets sida: Detta är en av de viktigaste uppgifter man kan ha.
Håller med om problembeskrivningen, men om höjd lön är universallösningen på problemen i skolan (och andra håll i samhället) blir krisen långvarig. Lösningen på ett problem är alltid lika komplex som problemet. Det visar kulturvetenskaplig forskning och vetenskapsteoretiska studier. Om man nu inte litar på beprövad erfarenhet. Först när den förståelsen sjunkit in och tas på allvar kan det mödosamma och viktiga arbetet med problemen inom skolan och utbildningssystemet inledas.

Arbetsintegrerat lärande, AIL, skulle kunna vara något att börja med. Ett tankeverktyg. Det ska bli spännande att se vilka tankar som förs fram på seminariet. Temat är AIL inom högskolan, in the house. Saknar det i akademin, samverkan över disciplingränserna. Vill lyssna på och sätta migin i annan forskning än den som utförs i mitt eget ämne. Vill lära, förstå och arbeta tillsammans. Tyvärr finns varken tid eller logistisk möjlighet till det, och det är inget som premieras idag. Det främjar inte karriären. Den synen på kunskap och implementeringen av den kunskapsideologin i den akademin är ett mycket allvarligare problem än lönens storlek. Alldeles för många, för höga och omotiverade murar byggs och försvaras inom akademin. Det likriktar verksamheten, tar död på kreativitet och upptäckarglädje.

Högskolans själ, det som fick mig att börja studera, riskerar härigenom att kvävas till döds. Jag vill se mer av förutsättningslösa möten och samverkan, både mellan olika sektorer i samhället och inom akademin. Det tror jag skulle göra både utbildning och läraryrket mer attraktivt. Det skulle sätta kunskapen i fokus. Alla kan lära, och det bästa lärandet sker i klimat som präglas av öppenhet och nyfikenhet. Bevakande av gränser och egoistisk omsorg om den personliga karriären tar död på kreativiteten, lärandet och utarmar verksamheten. Samhället blir lidande, och elitsatsningar riskerar att underblåsa tendensen och förvärra problemen. Utvecklingen inom idrottsvärlden talar sitt tydliga språk och borde mana till eftertanke. Det är en gammal sanning att det är ur bredden som eliten växer. Elitsatsningar är med andra ord alltid kontraproduktiva. Bara inom ett kulturellt sammanhang där enkla lösningar ges företräde framför komplexa går det att blunda för erfarenhet.

Lärande och kunskapsutveckling, om det är vad högre utbildning och forskning handlar om, då borde AIL-konceptet kunna vara värt att testa. AIL i huset skulle kunna formuleras som en uppmaning till samverkan över ämnes- och institutionsgränser. Kreativa möten som ger mer än de tar är aldrig en kostnad, det är en investering. I dessa dagar behövs det mer än någonsin inte bara för kunskapsutvecklingens skull och för utbildningskvaliteten, utan lika mycket för lärarnas skull, för studenterna och för högskolan, och för det omgivande samhället. För framtiden, allas framtid. Visionen är ett gränslöst AIL-arbete, om ni frågar mig. Huset är fyllt av kompetenser. Olika ämnen, sida vid sida. Olika yrkesgrupper som samverkar. Så ser vardagen ut. Varför inte göra något av möjligheterna som finns här? Varför inte mötas oftare, utbyta tankar, erfarenheter, visioner och kunskaper? Den samlade kompetensen är stor, och dess användbarhet och värde ökar på kvadraten ju fler som interagerar och samverkar.

Utbildningsprogrammen på högskolan är idag väldigt mycket en angelägenhet för en typ av kompetens, och i effektiviseringens namn ökar likriktningen, speciellt i tider av snabb förändring och kris. Varför inte bryta det mönstret? Varför inte låta studenterna på alla program möta en palett av kompetenser och lärare/forskare från olika ämnen? Samhället är komplext, det blir till i möten mellan kompetenser och i samverkan mellan olika människor med olika erfarenheter, tankar och viljor. Ett arbetsintegrerat lärande skulle kunna handla om det. Den typen av möten skulle kunna arrangeras i huset, för allas skull. Det finns inget i AIL-tanken som hindrar en sådan utveckling. Högskolan har mandat att arbeta mer gränsöverskridande. Detta är ett sätt, ett förslag på hur man skulle kunna tänka i arbetet med att anpassa verksamhetens efter givna ekonomiska ramar.

Kulturvetare skulle kunna tillföra mycket på ingenjörsutbildningarna, och på ekonomutbildningarna, på informatik. Och vise versa. Alla kan lära, om man bara har tid att lyssna. Oväntade möten mellan olika kompetenser främjar kreativitet. Och är det något som alla verkar vara överens om så är det att kreativitet är bra och bör främjas. Det var den kanske viktigaste anledningen till att jag sökte mig till Universitetet, och till att jag stannat kvar. Möjligheten att lära, upptäcka och möta andra kompetenser. Chansen att få arbeta kreativt med lösningar av angelägna problem, tillsammans med kompetenta och intresserade kollegor. Det är vad som gör mitt arbete som Lektor attraktivt. Det var därför jag meriterade mig till Docent, för att öka chanserna till att få fortsätta med det.

Det är ett sätt att tänka kring Arbetsintegrerat lärande. Inte som något man förmedlar till studenter, utan som ett slags genomgripande process av blivande där även lärare och forskare är delaktiga och där alla lär av varandra. Det hoppas jag att vi skall kunna samtala om imorgon. Eller om något annat. Det viktiga är inte vad vi samtalar om, utan att vi samtalar. Bara så kan världens bästa skola, universitet och forskning byggas upp. Från grunden, ur djupet av kollegiernas samlade kompetens.

Kompetensinteraktion (AIL) skulle man kunna se som samhället i vardande. Är det inte vad vi gör på högskolan, egentligen. Skapar förutsättningar för framtiden? Är inte högskolans roll att främja samhället och utveckla kunskap som kan användas i bygget av den miljö som skall säkra överlevnaden för alla på sikt? Och är det då klokt att renodla? Är det hållbart på sikt, för samhället, att högskolan gör sig av med kompetenser, bara för att efterfrågan på viss typ av utbildning minskar just nu? Ekonomin är självklart viktig, men är den överordnad kunskapen? Frågan om vad högre utbildning handlar om och ska syfta till är en angelägenhet för alla, verkligen alla. Det är Sveriges framtid som står på spel.

Kunskap och kompetens har ett värde i sig och det går inte att mäta i pengar. Kunskaperna som jag fått och kompetenserna jag utvecklat under mina drygt 20 år i akademin kan ingen ta ifrån mig. Och de är värda oändligt mycket mer än pengarna jag får i lön. Högre utbildning och forskning handlar för mig om att lära, lära nytt och lära om. Akademin är för mig en plats för utbyte av kunskap och kompetens. Jag vill att mina kunskaper skall komma samhället till gagn. Däri ligger värdet i kunskapen, i dess användning.

Ekonomin är ett medel, inte ett mål. Jag vägrar tro att jag är ensam och unik. Och jag önskar att morgondagens Samtal om AIL blir början på något. Inledningen på en kreativ kunskapsprocess. Starten på arbetet med att bygga en högskola för framtiden. Pengar är nödvändigt, men utan kunskap finns ingen ekonomi.

Varmt välkommen in i samtalet, här på bloggen, eller IRL. Det viktiga är inte formen, det är innehållet och konsekvenserna.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Som ledare inom idrotten behöver jag hela tiden hitta vägar att förhålla mig till elitsatsande i låg ålder. Minsta halmstrå som ger mig hopp om en idrott som inkluderar klamrar jag mig fast vid. "Värdefullt" heter ett projekt, artikeln i SvD pekar också på viktiga saker SAMTIDIGT som den också är oroväckande: varför kommer inte barnkonventionen som punkt 1? Tävlingsmomentet måste så klart finnas(!) är ett enkelt argument som tystar mycket frågande! Ikväll blir det fotbollsträning med de minsta! Det är roligt att spela fotboll! Hälsningar
Marie B

Anonym sa...

Hej! :-) Ledare, såg jag att jag hade skrivit, det handlade ju dagens bloggpost om. OM det tänker jag mycket, så klart! Ha det gott! Marie B

Annika sa...

Fantastiskt skrivet! Instämmer till fullo!

Eddy sa...

Tack Annika!