Alla vill lyckas och vara lyckade. Ingen vill misslyckas. Dags att omvärdera den synen. Uppfattningen om vad som bra och önskvärt i livet och karriären för individen, och vad man söker i näringslivet och samhället, behöver förändras. Fokus ligger idag på vinnaren, den som lyckas. Hen vill alla vara nära. Hen kan ställa krav och hen får makt. Men vinnaren är närmare misslyckandet än den som inte hade turen att lyckas. Det glömmer man lätt, när champagnen flödar, att den individ eller organisation som lyckats har nått målet. Vinnaren blir ofta och lätt mätt. Orkar inte längre. Därför behövs en annan syn på saken. Skäl för detta anförs nedan.
Att vinna handlar om tur, inte om skicklighet. Skillnaden mellan den som lyckas och den som misslyckas är hårfin, och det är alltid slumpen som fäller avgörandet. Sätter man denna insikt i samband med vetskapen om vad vinsten och framgången ofta gör med människor, skapar självsäkerhet och leder inte sällan till arrogans, då framträder en annan bild av vinnaren. En inte fullt så smickrande bild. Och eftersom det dels bara finns ett sätt att vinna på, dels är vinnaren man idealiserar och strävar efter, på såväl individ, som företags och samhällsnivå, driver tänkandet på utvecklingen mot en obehaglig likriktning av samhället.
Vinnarna och drömmen om att bli en vinnare formar den värld vi lever i. Misslyckanden och misslyckade fördöms och stämplas. Och det är det stora flertalet vi talar om här. Felet görs personligt, och eftersom bara ett fåtal kommer att kunna vara vinnare vid varje givet tillfälle, kommer majoriteten av invånarna och medborgarna att klassas som sekunda vara. Betänk att det är slumpen som i väldigt hög grad styr vem som blir vinnare. Det är ett bräckligt fundament att bygga ett hållbart samhälle på.
Bättre vore att idealisera misslyckande, och att premiera alla försök att bli bäst, oavsett om det bär hela vägen eller ej. Det skulle leda till att fler försöker. Priset för en satsning mot toppen minskar betydligt, och fler blir härigenom vinnare. Genom att ge och vara generös vinner alla. Genom att ta emot misslyckade och ge dem uppmuntran, för att de försökte, kommer fler tankar och prov på lösningar att testas och chansen att nå framgång ökar.
Vinnare klarar sig alltid. De behöver ingen omsorg. Och förr eller senare kommer de allra flesta att misslyckas, och då är det bättre att fokusera på den aspekten. Det är ett robust fundament att bygga ett samhälle på, ett inkluderande samhälle där det inte behövs diagnoser för att få hjälp, ett samhälle där olikhet gynnas och ses som en resurs. Mångfald och hållbarhet går hand i hand.
Många av världshistoriens största framgångar är dessutom resultatet av misslyckanden. Tänker på Viagra, till exempel, som egentligen skulle bli hjärtmedicin. Erektion var först en oönskad biverkning, tills man insåg att det kanske var något man kunde jobba vidare med. Det visar att det är bättre att leta bland misslyckandena än bland framgångarna, om och när man vill nå riktig framgång.
Igår vann Sverige Eurovisionsschlagerfestivalen. Det betyder att det inte kan bli bättre nästa gång. Så kan man också se på saken. Förbättringspotentialen är uttömd när man vunnit, och då är det lätt att tappa fart. Och ser man på vinnare på lite längre sikt blir det i regel en enda lång lista av förlorare, det är bara det att vi inte ser längre än till prisutdelningen.
Ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Det säger något om samhället vi lever i, som består till 99 % av tvåor, treor och lägre placeringar på diverse skalor. Majoriteten kommer inte att bli vinnare. Det stora flertalet är därför misslyckade. Och eftersom det är vinna vi förväntas göra riskerar mängden att ge upp, för att det inte är någon idé att försöka.
Låt oss försöka, tycker jag. Låt oss se om det inte går att bygga ett samhälle där misslyckanden och den som misslyckas omfamnas och idealiseras. Det vore ett bättre samhälle, för alla. Och det hindrar inte vinnarna från att vinna, därför blir alla vinnare.
Tänk om, tänk om!
2 kommentarer:
Tänker att det är lite paradoxalt att för att misslyckas måste vi gå en väg som redan är utstakad, medan om vi tar en ny väg kan vi inte veta om vi vare sig lyckas eller misslyckas. På så sätt är en vinnare alltid minst en tvåa, eftersom denna återupprepat det någon annan gjort tidigare, om än snabbare eller bättre på något sätt.
Inte minst akademin är ju på det sättet. Det är så HÄR du ska vara bättre, på den här vägen, på det här sättet ska du vara annorlunda bättre. Att tävla förutsätter likhet på ett plan och olikhet på ett annat.
Intressant paradox Jonas. Tänker också på Bolognatänkandet på högskolan, där man inte längre erbjuder studenterna en plattform, ett golv av möjligheter att ta spjärn ifrån, utan snarare ett tak. När man gått färdigt kursen kan man detta (och inte mer, kan man misstänka). Det är ett slags trygghetstänkande, som inte premierar nytänkande. I namn av kvalitet.
Skicka en kommentar