Arbete, igen

Var visst inte riktigt klar med begreppet arbete märker jag. På väg till jobbet igår, på tåget, förlorade jag mig i tankar om detta med arbete. Tänkte på finansieringen av arbete, och på hur det brukar låta när frågan kommer på tal. På demarkationslinjen mellan offentliga och privata arbeten.

En märklig gräns delar arbetsmarknaden i två delar. Den ena skyddad från insyn, med egna regler och frihet att göra vad man vill, inom lagens råmärken. Den andra genomreglerad och minutiöst kontrollerad. Det privata näringslivet snudd på dyrkas och bemöts med tacksamhet. Där finns de riktiga arbetena, och pengarna som genereras där är mer värda. Statliga företag och organisationer skall bara finnas, och serva näringslivet. Pengarna som fördelas dit är pengar som ges på nåder. Så ser en grov generalisering av arbetsmarknaden ut. Riktiga jobb som ger riktiga pengar, och så ett slags stödfunktion bekostad av det allmänna. Givande och tagande.

Finns denna gräns, och i så fall var? Om den finns så existerar den uteslutande i det kollektiva medvetandet. Alla sådana typer av gränser är kulturellt upprätthållna. Och, visst, gränsen mellan det offentliga och det privata, den är fullt möjlig. Men är den nödvändig? Är den överhuvudtaget rimlig? Knappast, menar jag, och ska nedan försöka visa hur jag tänker.

Gränsen fungerar och kan utan problem upprätthållas kulturellt för att allmänheten förstår samhällsekonomi på samma sätt som privatekonomi. När det talas om besparingar och att man inte bör låna till konsumtion, då är det lätt att tänka på det offentliga som en plånbok. Ur den kan bara plockas sådant som placerats där, utifrån. Men så fungerar inte nationalekonomi. Och pengar är inte sedlar och mynt, det har inte pengar varit på mycket länge, om någonsin. Pengar, mynten och sedlarna, representerar ett slags förmedlat förtroende. Och det finns bara så länge kollektivet tror och litar på makten. Det gäller både privat och offentlig sektor. Så om det finns någon gräns går den inte mellan privat och offentlig, utan mellan den som garanterar pengarnas värde och den som använder pengarna.

Garanten för pengars värde är ytterst människors kollektiva förtroende för varandra. Det har inget med ägande att göra. Samhället är en gemensam angelägenhet, kulturen är det kitt som håller helheten samman, och jag är beroende av en hel massa olika saker, aktörer och medmänniskor för att kunna leva mitt liv på det sätt jag är van vid. Det är samhället, som både det privata och det offentliga arbetet utgår från och är beroende av. Helheten, det som hålls samman och den plats där pengar används (eller sparas för framtida bruk). Därför är ett samhälle med små klyftor mellan de som har det bäst och de som har det sämst mer hållbart, för att det mellanmänskliga förtroendet där är lättare att upprätthålla, för att medvetenheten om det ömsesidiga beroendet där tydliggörs i vardagen.

Tror man att det privata näringslivet är bättre och mer värd än det offentliga då finns det en rad frågor som behöver ställas och även besvaras. För det första, vem är det som betalar egentligen? Privata företag som driver verksamhet som bekostas av skattemedel, företag som säljer vård eller utbildning, till exempel. Vad är det som gör dem privata? Pengarna som de låter passera genom sin (insynsskyddade) organisation är ju hämtade från det offentliga. Och företagen som anställer ungdomar, och som utnyttjar möjligheten att få arbetsgivaravgiften reducerad. Det är ju arbeten som sponsras av skattemedel. Går det då att säga att det är privata arbeten? Så klart inte! Samhället är en kollektiv angelägenhet. När ska den insikten sjunka in?

När skall den privata sektorns utnyttjande av det allmänna uppmärksammas och diskuteras på ett seriöst sätt? Drar mig till minnes ett gammalt reportage om företaget Scandinavian Heart center, där läkare som var anställda både på Sahlgrenska och på det privata företaget kunde dirigera patienter som sökte vård enligt följande modell: de med stort vårdbehov och komplicerade åkommor fick det allmänna ta hand om, och enklare fall överfördes till det privata bolaget. Tänker på friskolor som väljer bland potentiella elever och plockar dem med bäst förutsättningar, och låter den kommunala skolan, som inte får neka någon, ta hand om dem med särskilda behov. Vad är privat och vad är offentligt här? Går det överhuvudtaget att skilja det ena från det andra?

Slutsatsen: Det finns bara arbete. Någon tillfredsställer ett behov, utför en åtgärd som behöver utföras. Och pengarna är ett slags medel för att utjämna och kompensera för tidsskillnader mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Jag kan samla på mig krediter som senare kan växlas in i arbete som utförs av någon annan. Utan arbete, aktiva insatser av en mängd olika slag, inget samhälle. Både staten och det offentliga är beroende av varandra, ömsesidigt. Ingen klarar sig utan den andre, och båda kan lära mycket av varandra.

Nyckeln till långsiktig hållbarhet är en kollektivt fördjupad insikt om detta och liknande förhållanden. Ingen människa är en ö, och det finns ingen absolut gräns mellan offentlig och privat sektor. Samhället är vi, alla vi som lever och verkar här och nu. Tillsammans.