Västvärldsignorans

Igår läste jag ut del två i Haruki Murakamis trilogi 1Q84, och väntar med spänning på nästa del. Vill dock inte kasta mig över del tre. Tänkte läsa en annan bok först. Del ett och del två har varit oupphörligt fascinerande och jag vill dra ut på känslan och upplevelsen. Det var mycket länge sedan jag förvånades över och fick mina vyer vidgade på det sätt som läsningen av Murakami lett till. Länge sedan jag upptäckte ett författarskap som smakar så pass mycket mera.

Måste erkänna att jag var skeptisk, av många skäl, när jag först rekommenderades honom. En japansk författare som skriver med tydliga inslag av magisk realism. Och om jag rannsakar mig själv och min reaktion idag vet jag inte vad som var svårast att acceptera, det japanska eller den magiska realismen. Japansk kultur är inte en vit fläck på min karta, men jag vet inte speciellt mycket. Min syn på och relation till Japan kan beskrivas med hjälp av filmen Lost in translation. Vilset, häpen inför det totalt främmande.

Japan var för mig synonymt med; sumobrottning, samurajer, pokemon, ritualer, harakiri, gråtande företagsledare och så vidare. Något obegripligt. Något stängt. Det säger allt om mig, och inget om Japan eller japanerna. Erkänner skamset hur lite jag fortfarande vet om Japan. Bot och bättring har jag lovat mig själv. Och det är helt och hållet Murakamis förtjänst. Han har fått mig på andra tankar. Han har öppnat upp Japan och visat mig en väg in i kulturen.

Det är bara en av många andra saker som fascinerar med böcker. Filmer kan upprätthålla kulturellt främlingsskap. Filmmediet beskriver yta och kommer sällan på djupet. Böcker däremot är mer av kommunikation från en individ till en annan. Och man inser, när man läser böcker av författare från andra tider och kulturer, hur lite det är, egentligen, som skiljer oss människor åt. Ritualer och traditioner kan skilja sig åt, men i grund och botten är vi väldigt lika varandra. Inser det, omgående, redan i inledningen av första delen av 1Q84. Att Japan och japaner är som folk är mest.

Den största skillnaden mellan japaner och västerlänningar, och det är detta som gör mig skamsen, är att västerländsk kultur, historia och politik är så närvarande i vardagen där. Referenserna till Europa, Hollywood och annat som vi tar för givet här, är många, självklara och initierade. Min kultur finns i Japan, men Japan finns inte i min. Det förvånar mig, lika mycket för frekvensen av referenser som för att jag förvånas. Min bild av mig själv och det sammanhang jag kommer från utmanas av Murakami på ett nyttigt sätt. Min världsbild skakas om av 1Q84, och då har jag än så länge bara nämnt bokens form. Berättelsen i sig är minst lika omskakande och fascinerande.

Europa är påtagligt närvarande i den japanska vardagen. Västerländsk kultur är en del av japansk kultur. Det motsatta gäller knappast alls. För mig och andra västerlänningar är Japan gåtfullt och mystiskt, slutet. Inte för att det är så, utan för att det är den bilden vi håller oss med. Japanerna är inte som vi ser dem, det förstår jag när jag läser Murakami. Japanerna är som människor är mest. Det är det betydelsefullaste intrycket och den viktigaste kunskapen jag får av 1Q84. Läsningen av Murakami tvingar mig att konfronteras med min och västvärldens ignorans och självtillräcklighet.

Makt korrumperar, som sagt. Det är vad jag skamset tvingas ta in och acceptera. Japan vet allt om oss, och vi vet väldigt lite om Japan. Det är inte hållbart. Asien är på god väg att ta över. Makten håller på att förskjutas österut. Och när den dagen kommer, då står vi där. Vad var det som hände? Inser att den risken är överhängande. Måste läsa mer om Japan, och av japaner. Hur skulle jag annars kunna se mig själv i spegeln? Hur skulle jag annars kunna tala om makt, överordning och brist på respekt? Murakami blir min väg in i något nytt. Oväntat, men kul och viktigt.

Handlingen då? Den slutar aldrig att fascinera. Den magiska realismen är aldrig irriterande. Pietetsfullt smyger den sig på läsaren, och den hjälper till att belysa aspekter av vardagen, av livet som är djupt mänskliga. Den stör inte läsningen eller upplevelsen. Det suger in läsaren och håller koncentrationen uppe. Vad är verklighet, vad är fantasi? Det är frågor som läsaren tvingas konfronteras med, om man tar sig an 1Q84. Kan rekommendera den, av många olika skäl.