Dokumentären igår, på SVT, om Formel 1 föraren Ayrton Senna, väckte många tankar. Om mänsklighet och olika aspekter av kultur. Resan mot det oundvikliga slutet i San Marino var fängslande. Upplägget möjligen väl polariserat. Folkets hjälte från Brasilien, den sportsliga föraren Senna, och hans kamp mot den politiskt slipade och taktiske Alain Prost. Båda kämpade om titeln, bäst och snabbast i världen. En jämn kamp, fylld av klassiska hjälteattribut och olika trix. Det var en dokumentär, men lika mycket en saga som säger en hel del om samhället vi lever i. En kulturvetenskaplig guldgruva med andra ord.
Några sporter aspirerar på titeln, modern gladiatorkamp. Och Formel 1 skulle jag säga är en av dem. Eller var en av dem, för känslan idag är att både Formel 1och tungviktsboxning (som är en annan kandidat) har förlorat något av auran som fanns förr. Kanske har säkerhetsarbetet efter Sennas död, 1994, bidragit till att nerven i sporten delvis gått förlorad? Han är Formel 1 cirkusens senaste dödsoffer. Något har i alla fall förändrats. Svårt att säga vad. Kanske är det bara jag som med ålderns rätt ser på världen med lite andra ögon? Kanske har varje sport sin storhetstid, och i takt med att idealen förändras förändras synen på vad som är lockande. Detta menar i alla fall Roland Barthes, och det är med hans ögon jag läser dokumentären, som ett slags myt.
Historien som berättades utspelades under 1980- och 1990-talen, och dramaturgin var klassisk. Senna kom från Go-Kart och var ett geni på racingbanan. Hans signum, vilket upprepades genom hela filmen var att han utnyttjade alla chanser, och att han som ingen annan klarade regnvåta banor. Regnade det, då vann Senna. Så var det. Så skapas en hjälte. Han slog igenom på allvar, 1985 som förare för Lotus, men han siktade högre.
Senna körde med varierad framgång för Lotus fram till 1988 då han bytte till McLaren, där han blev stallkamrat med fransmannen och världsmästaren Alain Prost. Historien kan ta sin början. Redan tidigt i karriären fanns det missämja mellan de båda förarna. Nu kör de för samma stall.
Två män. Jämn kamp. Farlig sport. Mycket pengar. Lägg därtill inte så lite glamour samt ett politiskt spel bakom kulisserna. Bordet är dukat för en klassisk saga. Den gode, Senna, gav allt på banan och pressade bilen och tekniken till sitt yttersta. Han utnyttjade alla sportsliga chanser han kunde hitta för att bli bäst. Den onde, Prost, kunde det komplicerade regelverket utantill. För honom var det viktigare att vinna än att kämpa väl på banan. Och det antyddes att han inte bara var landsman med cirkusens ägare, utan även personlig vän med honom och att han fick fördelar på grund av detta. En våghalsig kämpe mot den slipade politikern. Som sagt, upplagt för spänning.
Senna vann titeln världens bäste förare tre gånger. Ständigt i bitter kamp med Prost, som bytte stall 1990, till Ferrari. Så klart att de inte kunde vara vänner. Bara en kan vara bäst, och då måste alla till buds stående medel utnyttjas vilket inte främjar vänskap. Kampen fortsatte. Man mot man. Som det klassiska dramat föreskriver.
Men lika mycket som Formel 1 är förarnas kamp om titeln världens snabbaste är det ingenjörernas och mekanikernas kamp om att bygga den bästa bilen.
När stallen under 90-talet började experimentera med en ny typ av datorstyrd fjädring och antispinnsystem hamnade McLaren efter, och plötsligt spelades Sennas förarskicklighet ut mot teknisk prestanda. Plötsligt handlade det inte längre om en kamp, man mot man. Nu var det tekniken som avgjorde, till Prosts fördel. Hans stall, Williams, hade den bästa bilen, och då spelade det ingen roll att Senna var den bäste föraren. Moraliska vinster är kanske sköna att bära, men de räknas inte. Detta insåg man även i tävlingsledningen efter ett tag. Datorstyrda system förbjöds.
Proust hade då lämnat cirkusen, och Senna bytte stall inför den ödesdigra säsongen 1994, till Williams. Stallet hade emellertid stora problem med tekniken. Även om Senna hade pole position i säsongens tre första lopp hamnade han inte på pallen en enda gång.
San Marino, 1994. Vi vet hur det gick. Ändå sitter man som klistrad. Det är fascinerande. Vemodigt, och som upplägget i filmen i filmen antyder, ödesbestämt. Dagen innan loppet dör Roland Ratzenberger, och Senna är spänd, olycklig och borde ha slutat. Men den manliga logiken, där vinnaren tar allt och inget annat räknas, håller honom kvar i tävlingen. Senna var som så många män före och efter honom fången i myten. Ingen annan utväg. Han var tvungen att köra loppet. Pole position, igen. Ledning. Så, plötsligt, far bilen av banan, rätt in i ett betongfundament. Det ser inte så allvarligt ut, men han får en del av hjulaxeln i huvudet och avlider några timmar senare på sjukhuset. Som det anstår en hjälte, på toppen av karriären.
Det gör ont att tänka på vad bilder kan göra med människor. Vad myter kan tvinga (framförallt) män in i. Vad förväntningar och framgångar kan leda till. Det är priset man får betala för den kultur vi lever i. Frågan om det är värt priset, den är viktig. Den varken kan eller får man sopa undan. Reflektion och kritisk granskning, av vardagen. Bara så kan vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Dokumentären avslutas med ett klipp där Senna drömmer sig tillbaka till Go-Kart-tiden. Där var det förarna i samspel med tekniken som kämpade. Där fanns ingen politik, bara renhårig kamp. Så ser i alla fall mytbilden ut. Jag vet inte jag. Men även en teoretiskt skolan och kritiskt driven forskare kan dras med av en skickligt berättad historia. Och den gav mig uppslag att skriva om, tänka kring och peka på. Kultur är fantastisk på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar