På väg till jobbet. Tidigt. Halv fem ringer klockan. Bara att bita ihop. Gå upp. Ta ett bad (vet att det inte är riktigt korrekt, men det är inte varje morgon jag går upp så tidigt) för att vakna i lugn och ro. Tror inte på hastiga brott. Rastlös är jag, men övergångarna bör vara gradvisa. Och att ta ett bad är mitt sätt att starta en lång dag. En liten stund för tankar att flyta fritt. Sedan iväg. Tåget till stan, till stationen, för att byta tåg. En halvtimmes väntan. Kaffe, kaffe, kaffe. Utan kaffe går det inte.
Ett annat inslag i morgonrutinen är att lyssna på Podcasts min i iPod. Idag var det Start the Week, om pengar. Intressant. Idag om den eviga kampen mellan företrädare för guldmyntfoten och försvarare av papperspengar. Frågan är på inget sätt enkel. Har varit inne på detta ämne många gånger tidigare. Och för varje gång ämnet ägnas bara en liten stund av reflektion blir det bara tydligare, att det finns inga enkla svar. Bara olika svar. Kampen står mellan dem som vill knyta värdet på pengar till något som det finns begränsad tillgång till i världen, och de som menar att pengar skall vara mer lättflytande och att dess värde ska styras mer av förväntningar och massans drömmar och önskningar.
Båda systemen har fördelar och nackdelar. Inget är perfekt. Båda har bidragit till både välstånd och misär i världshistorien. Varför? Jo, för att pengar, oavsett vilken form de har, är fiktiva. Pengar finns bara i människors föreställningsvärld. Därför är ekonomisk vetenskap synonym med vetenskap om kultur. Kulturell ekonomi, ekonomisk kultur. Det ena förutsätter det andra. Pengar är ett medel för att uppnå och realisera mänskliga önskningar, ett medium. Ackumulerad potentialitet skulle man kanske kunna säga. Därför återkommer jag ständigt till frågan. För att den tangerar mitt ämne, mina intressen. Jag är inte ekonom, men ekonomerna är å andra sidan inte kulturvetare. Vi behöver och kan dra lärdom av varandra. Därför framhärdar jag. För allas skull, för samhällets långsiktiga överlevnad.
Ekonomi är en relation och som sådan inbegriper den fler än en, och färre än många. Vore man ensam behövs ingen ekonomi, och ingen ekonomi omfattar alla. Därför den något vaga definitionen. Antalet berörda är aldrig konstant, det är flytande. Liksom kultur. Och det handlar alltid om mer än bara människor. Materialitet och teknologi krävs, inom båda systemen. Liksom kultur.
Ekonomi handlar, som kultur, om förtroende. För att kunna upprätthålla relationen och för att den ska vara någorlunda stabil krävs att parterna har förtroende för varandra. Den som ger ifrån sig något eftertraktat, i utbyte för pengar, måste kunna lita på att det man får i utbyte är gångbart när hen önskar använda pengarna för att uppfylla sin önskan. Och tar man lån för att köpa något blir förtroendet för varans värde än viktigare. Är det ett hus det handlar om är banken med och delar på risken.
Förtroende och relationer. Det är fundamentet för samhället och kulturen, för ekonomin. Och förtroende är inget man har det är något man måste förtjäna och förtroende måste också upprätthållas, det är en färskvara. Ekonomier behöver stabilitet för att vara hållbara över tid. Det går visserligen att tjäna stora pengar på instabila relationer, men risken är lika stor att man förlorar. Stabilitet och trygghet går hand i hand. Samtidigt är det något man måste arbeta på. Kultur är en process av blivande, och det som produceras är förtroende. Väldigt förenklat kan man se det så. Väldigt förenklat.
Med ovanstående tankar i bakhuvudet, betrakta så samhället och omvärlden. Vilken bild är det som framträder? Det är ett samhälle med ökande klyftor. Klyftor som kan utnyttjas (på olika sätt. Prostitution, till exempel) för att tjäna pengar. Framförallt för den som har gott om den varan. På bekostnad av den som inte har. Och klyftorna ökar, just på grund av detta förhållande. Ekonomiska system utan inbyggda motstånd är snabba, och det gör att polariseringen ökar. Återigen förenklat, men det är tendensen och konsekvenserna jag vill belysa, inte exakta tal. Kritisera gärna, och visa var jag har fel i sak.
Ökade klyftor leder till ökad polarisering, som i sin tur leder till protektionist, och ökad misstänksamhet. Antalet potentiella relationer minskar härigenom, liksom det samlade förtroendet i samhället. Och de som har mest att förlora på oroligheterna är de rika, de som har. De som saknar pengar har allt att vinna på omstörtande handlingar, som i Spanien, och Grekland. Så, om klyftorna ökar allt för mycket hotar samhället att rasa samman. Paradoxalt nog är det just innan detta sker, när polariseringen är som störst, som det går att tjäna mest pengar.
Därför är arbetet för att minska klyftorna centralt, för hållbarheten, för tryggheten, för ekonomin, för kulturen, för alla. Bara genom att ge kan man få. Det visar kulturvetenskaplig forskning, men knappast ekonomisk vetenskap. För även om båda ämnena egentligen studerar samma objekt så gör man det med olika verktyg, utifrån olika perspektiv, och med helt olika syften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar