Principer

Fortsätter med utmaningen. Principer är nästa ord på listan. Reflektioner kring det får bli vad som tar mig från arbete, in i helgvila. Som jag behöver det. Vid denna tid på året går vi lärare på knäna. Allt som rör årets kurser ska göras klart, och planeringen inför nästa termin har inletts. Lägg därtill stressade studenter som pockar på uppmärksamhet, som vill ha hjälp med uppsatser och komplettera uppgifter. Alla deadlines sammanstrålar, och mitt i gröten står den stackars Lektorn, upp till nacken begravd i arbete. Då kan en dator, ett glas vin och lite lagom utmanande blogguppgifter vara en lisa för själen. Där befinner jag mig just nu.

Principer var det. Principfasta människor kommer för mig. Modiga män, som står vid sitt ord. Män som pekar med hela handen. Människor som inte ändrar sig. Motsatsen till en vindflöjel, en som vänder kappan efter vinden. Principfast ska man vara. Enligt den Lutherska moralen, kanske? Det handlar om tillit, kanske man kan säga. Spontant är det positiva konnotationer som dyker upp i huvudet. Inledningsvis. Sedan tänker jag på ett citat tillskrivet John Maynard Keynes. Han ska ha svarat följande, till någon som kritiserade honom för att han ändrat åsikt i en fråga: När jag inser att jag har fel, då ändrar jag självklart åsikt. Hur gör du?

Plötsligt är detta med principer inte lika enkelt längre. Principer är inte självklart till för att följas. Lika viktigt är förmågan att inse när det är dags att bryta dem. Stå vid sitt ord ska man, definitivt. Det har mer med tillit än principer att göra. Tror jag tar tillbaka det jag nyss sa, att principer har med tillit att göra. Tillit handlar mer om att vara någon som utstrålar trygghet, och det kan man göra även om man byter åsikt. Ibland krävs det av en att man bryter även viktiga principer för att kunna upprätthålla tilliten. Så vid närmare eftertanke har principer inget med tillit att göra.

Principfasthet närmar sig, ju mer jag tänker på saken, en ganska rigid inställning till livet, världen, medmänniskorna och samhället. Principer är den otrygges sätt att ingjuta stabilitet i det som är flytande och under tillblivelse. Principer är för räddhågsna, för den som inte riktigt vet. Bara den kan hålla sig med principer. Tvärt emot vad man tror. För världen blir till och förändras, icke-linjärt. Världen, livet, kultur är inte det blir. Och tillblivelsen riktning ändras ständigt. Det leder tanken till Deleuze, som reflekterar på följande sätt, i texten Samtalet.

Det som är mest omöjligt att förnimma är tillblivanden, handlingar som endast kan rymmas inom ett liv och uttryckas genom en stil. Olika stilar är inte mer konstruktioner än vad olika livsstilar är det. Det är inte orden eller meningarna, rytmen eller greppen som är viktiga i stilen. Det är inte händelserna, inte heller principerna eller konsekvenserna som är viktiga i livet. Man kan alltid ersätta ett ord med ett annat. Om man inte tycker om ett visst ord, om det inte passar, ta då ett annat, sätt ett annat i dess ställe. Om var och en anstränger sig på det viset kan alla göra sig förstådda och då finns det knappt längre anledning att ställa frågor eller göra invändningar. Det finns inga ord som är rätt, det finns inte heller några metaforer (alla metaforer är smutsiga ord, eller blir det). Det finns bara inexakta ord för att beteckna något exakt.

Orden är alltid inexakta. Orsaken till det är tillblivelserna, världens frambringande. Det som blir är exakt, för det är som det är. Men eftersom det handlar om förändring, tillblivelse kan orden som beskriver världen aldrig vara annat än inexakta. Principer kan med andra ord sägas handla om makt. Om att bestämma världen, om att förflytta fokus från världen, terrängen, där man är och där allt händer, till kartan. Där kan man vara exakt, och där regerar principen. På kartan, i modellernas värld kan man hålla fast vid principerna. Aldrig i det levande livet. Tillbaka till Deleuze, och texten om Samtalet.

När det gäller rättvisa åberopar man sig på likformigheten, även om det rör sig om regler man själv hittar på, eller ett transcendent tillstånd man påstår sig avslöja eller känslor som driver på en. Rättvisa och korrekthet är dåliga idéer. Ställ detta mot Godards formulering: inte en rätt bild, utan rätt och slätt en bild (pas une image juste, juste une image). Samma sak gäller inom filosofin som med en film eller en sång: inga rätta idéer, utan rätt och slätt idéer. Bara idéer är mötet, tillblivandet, flykten och förbundet, detta »mittemellan« i ensamheterna. När Godard säger: jag skulle vilja vara ett produktionsbolag, menar han givetvis inte: jag vill producera mina egna filmer eller jag vill ge ut mina egna böcker. Han menar bara idéer, därför att när man väl har kommit till den punkten är man helt ensam, men man är också som en samling förbrytare. Man är inte längre författare utan ett produktionsbolag och man är mer befolkad än någonsin.

Världen, samhället, kultur, blir till i och genom kollektiva tillblivelser. Rättvisa och korrekthet, fungerar på pappret. Principer kan man ha, i teorin. Inte i vardagen. Där måste man istället följa med, vilket leder över tankarna till en annan text av Deleuze & Guattari. Nomadologin, där tankarna om minor och Royal science lanseras, vilket introducerar ett moment av makt i resonemanget om principer. För det som utmärker Royal science är just dess principfasthet, till skillnad från minor science, som följer med och anpassar sig på bästa sätt efter rådande omständigheter. Minor science är en inexakt vetenskap som handlar om en exakt värld. Ett ödmjukt sökande efter förståelse, eller konstruerande av verktyg att förstå med hjälp av. Royal science däremot är en exakt och principfast vetenskap, som reser anspråk på Sanning.

Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen.

Ju mer jag tänker på det, desto mer problematiskt blir detta med principer. Den vetenskap jag ägnar mig åt följer med sina studieobjekt, och försöker förstå helheter. Problem som dyker upp under färden, i och genom världens tillblivelse, löses aldrig. Det är inte min intention eller önskan, att lösa problem. Problem skall upplösas. Ett löst problem finns fortfarande kvar, och pockar på uppmärksamhet. Skapar beroendekedjor, makt. Upplösta problem existerar inte längre, och jag kan dra vidare. Åter till D & G, till Nomadologin.

I de två vetenskapernas interaktionsfält nöjer sig de ambulerande vetenskaperna med att uppfinna problem vars lösning hänvisar till en hel uppsättning kollektiva och icke vetenskapliga aktiviteter, men vars vetenskapliga lösning tvärtom beror på den kungliga vetenskapen och på det sätt på vilken den först transformerar problemet genom att låta det passera genom sin teorematiska apparat och sin organisation av arbetet. Detta erinrar en smula om förhållandet mellan intuition och intelligens hos Bergson, där det bara är intelligensen som har vetenskapliga resurser att formellt lösa de problem som intuitionen ställer, men som den nöjer med att hänvisa till de kvalitativa aktiviteterna hos en mänsklighet som följer materien.

Så vill jag se på principer, som ett slags stöd i tillvaron. Ett sätt att temporärt ingjuta ordning i kaos, men i medvetenhet om att man måste ändra sig, när situationen så kräver. Principfasthet kräver därför ett ödmjukt, undrande och nyfiket förhållningssätt till världen, vetandet och kultur.

Lika viktigt som det är att ha ett rörligt intellekt, är det att kunna ändra sina principer. Men då kanske det inte längre är meningsfullt att tala om principer? Bäst, kanske, att upplösa alla principer. Bättre att anpassa sig efter rådande omständigheter, alltid. Vad det innebär bestäms aldrig på förhand, det bestäms i stunden, av sammanhanget.

Där landar jag, och vandrar förundrad ut i helgens vila.