Den som följer riskerar att bli förföljd

Lördag morgon. Kaffe och tidning, tills kaffet är uppdrucket och tidningens innehåll inte längre lyckas hålla kvar uppmärksamheten. Tills annat lockar och pockar på uppmärksamhet. Bloggande, till exempel, men inte jobb. Behöver vila. Denna tid på året är påfrestande. Så mycket krav, så lite tid. Alla ropar på hjälp, allt måste fixas. Nu. Innevarande termins arbete skall, under stress och press, egen och andras, slutföras. Samtidigt ska nästa termins arbete planeras. Lokaler till höstens föreläsningar ska bokas, och undervisning koordineras. Och ständigt denna ström av frågor, om än det ena än det andra. Ofta frågor som redan besvarats, i uppgiften eller på annat sätt. Ibland frågas det av lathet. Som lärare sitter man fast i mitten. Man slits mellan ledningens krav och studenternas. Likt ett gummiband tänjs man ut till bristningsgränsen. Lägg därtill egna krav på meritering, och viljan att göra ett bra jobb. Just nu kan jag bara ytterst sällan leva upp till mina egna kvalitetskrav, där till är alla andra krav som ställs på mig allt för stora. Det är ett sorgligt faktum. En dyster rapport från den högre utbildningens skyttegravar.

Men det ska jag inte fördjupa mig i här. Behövde bara få det ur systemet. Ett sätt att vila från kraven är att göra djupdykningar i Gilles Deleuzes och Felix Guattaris bok, Mille Plateaux. Att skriva om och reflektera över svåra texter, utan andra krav än att göra dess innehåll begripligt och tydligare, det är att vila för mig. Hjärnan går på högvarv. Bättre då att kanalisera flödet, än att försöka stoppa det. Snart är det måndag. Snart kommer kraven tillbaka. Lika bra att bara följa med, men här i alla fall på mina villkor. Fortsätter därför på tankespåret från den förra bloggposten. Bygger vidare på en annan passage från: 1227. Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen.

Här behandlas de båda vetenskapliga idealen Kunglig vetenskap, och nomadologisk. Här beskrivs deras respektive särart, utgångspunkt och kunskapsmål. Viktiga frågor. För det finns inte ett vetenskapligt mål. Inte en vetenskaplig metod. Det finns många, olika. Talet om den vetenskapliga metoden är hämtat från naturvetenskapen. Och det i sin tur utgår från en översättningsproblematik. För engelskans vetenskapsbegrepp är mycket snävare än den svenska. Engelsk vetenskap är synonym med naturvetenskap, och då kan man kanske tala om den vetenskapliga metoden. Men i Sverige är vetenskap ett mycket vidare begrepp. Kulturvetenskap är ingen motsägelse, på svenska. I den engelsktalande världen heter det dock: Cultural Studies. Kan tycka, och har också på annat håll, argumenterat för att kulturvetenskap bör benämnas kulturstudier, för det är vad det handlar om, och det minskar också utrymmet för missförstånd. Kulturvetare är missförstådda tillräckligt som det är.

Kulturvetenskap som sagt en nomadologisk vetenskap. Åtminstone menar jag det. Det är den riktning jag vill att ämnat ska ta. Vad är skillnaden?

Man kunde kontrastera två typer av vetenskap eller vetenskapliga procedurer: en som består i att ”reproducera”, en som består i att ”följa”.

Det är Deleuze och Guattari som identifierat denna skillnad, dessa båda särdrag i den vetenskapliga världen. Naturvetenskapen, den Kungliga vetenskapen, reproducerar. Och den nomadologiska kulturvetenskapen följer. Kunglig vetenskap gör simuleringar. Exakta avbilder av det som är, och utifrån dessa modeller skapas förutsägelser om framtiden. Nomadologisk vetenskap, kulturvetenskap, följer med sitt studieobjekt och försöker förstå det som är, vardagen, samhället, kultur. Skillnaden är markant, liksom studieobjekten. Inget sätt är bättre än det andra, bara olika, och olika bra till olika saker. Det finns alltså inte en vetenskaplig metod, det finns flera. Och två tydliga linjer går att se. Det handlar inte om dikotomier, utan om två ytterligheter längs ett kontinuum. 

Den ena skulle handla om reproduktion, iteration och reiteration; den andra om itineration, vilken skulle vara summan av de itinererande och ambulerande vetenskaperna. Det är alltför lätt att reducera itinerationen till en teknisk betingelse, eller till applikationen eller verifikationen av vetenskapen. Men det vore felaktigt: att följa är alls inte samma sak som att reproducera, och man följer inte i syfte att reproducera.

Kultur skapas i och genom interaktion mellan en lång rad olika aktörer. Kultur blir ständigt till. Kultur är en icke-linjär process av blivande. Enda sättet att undersöka kultur är att följa med, att engagera sig i blivandet, befinna sig mitt i processen. Syftet med det nomadologiskt vetenskapliga arbetet är inte att reproducera verklighet, det är att förstå processens inneboende dynamik.

Reproduktionens ideal, deduktion eller induktion, är del av den kungliga vetenskapen, ständigt och överallt, och behandlar skillnader i tid och plats som lika många variabler för vilka lagen uttrycker den konstanta formen: det räcker med ett räfflat gravitationsrum för att samma fenomen ska äga rum om samma betingelser är givna, eller om samma konstanta relation etableras mellan olika betingelser och variabla fenomen.

Kultur består inte av konstanta relationer. Blir inte till inom ett fixerat, eller räfflat rum. Kultur är mer som en nomadstam som rör sig över stäppen, ett slätt, dynamiskt, föränderligt, rum utan fasta koordinater. Därför fungerar inte naturvetenskapens modelltänkande. Kultur kan inte studeras från distans, eller genom ett mikroskåp. Vita rockar distanserar, och en kulturvetare som distanserar sig från sitt studieobjekt förvägrar sig själv viktig kunskap. Och hur vetenskapligt är det?

Reproduktion implicerar en permanent och fixerad synvinkel utanför det reproducerade: att se något flyta förbi, stående på stranden. Men att följa är något annat än reproduktionens ideal. Inte bättre, men något annat.

Som sagt, det ena är inte bättre än det andra. Båda behövs för att bygga ett samhälle som fungerar och som är hållbart över tid, i ordets alla bemärkelser. Kulturvetaren följer med, reflekterar och belyser aspekter av blivandeprocessen. Därför passar bloggformatet synnerligen väl för att kommunicera kulturvetenskaplig kunskap. Smala vetenskapliga tidskrifter där kollegor anonymt bedömer varandras arbeten och kontrollerar resultat, det passar för naturvetenskapligt Kunglig vetenskapsutövning. Där behövs den kontrollen. Inom kulturvetenskap blir det allt för enkelt ett slags räfst och rättarting. Anonymt ser man till att rätta in forskarna och forskningen i ledet. Det stänger ute, och det hindar kunskapen om kultur att nå dem den angår, allmänheten.

Därför bloggar jag. För att det är bättre. Bättre för kunskapen vill säga. Bättre för möjligheten att optimera kunskapsreceptionen och för att återföra insikterna till dem de angår. Bloggande främjar emellertid inte den akademiska karriären. Orsaken är att den Kungliga vetenskapen är norm inom akademin. Är det bra? Det överlåter jag till andra att avgöra, och ägnar min tid och min energi åt att fortsätta gör det jag tror på. Här och på andra håll. Bloggandet erbjuder möjlighet att upprätthålla ett slags never ending field work. I realtid kan skeenden, händelser och politiska beslut kommenteras. Inte för att med hjälp av vetenskaplig auktoritet försöka styra tillblivelseprocessen, utan för att erbjuda allmänheten de verktyg man förfogar över, så att den stora massan, samhällets bas, själv kan avgöra vad som är bra och önskvärt.

Man tvingas följa då man är på jakt efter ”singulariteter” i en materia, eller snarare ett material, och inte söker upptäcka en form; när man undflyr tyngdkraften för att inträda i ett fält av snabbhet; när man upphör att kontemplera ett flödes laminära lopp i bestämd riktning och förs bort av en virvelström; när man hänger sig åt variablernas kontinuerliga variation i stället för att utvinna konstanter, etc. Då har Jorden inte längre samma mening: enligt den legala modellen re-territorialiseras man ständigt i en synvinkel, i en domän, i en helhet av konstanta relationer; men enligt den ambulerande modellen är det deterritorialiseringsprocessen som konstituerar och utbreder själva territoriet.

Samhället, vardagen, själva blivandet. Uppfinnandet av livet, eller meningen med livet. Det är vad människan är dömd till. Inget av allt det vi tar för givet, är. Det blir. Alltså skapar vi strukturer som sedan måste följas. Och det som är skapat kan omskapas, kan kapas. Om tillräckligt många vill kan massan ta makten, kultur kan förändras, av det enkla skälet att det är massan som har makten. Och tillblivelse kan sägas vara ett slags deterritorialiseringsprocess, eftersom mänsklighetens historia är fylld av och kännetecknas av brytandet av traditioner. Det är vad som skapar och utbreder territoriet, det vill säga alla strukturer, lagar, teknologier, materialitet och kultur, som människan har att rätta sig efter och inordna sig i för att få livet och vardagen att gå ihop. Därför bör kulturvetaren följa. Därför är kulturvetenskapen nomadologisk.

Ett annat samhälle, en annan kultur, en annan vetenskap, är möjlig. Liksom kriget är över, om vi vill. Om tillräckligt många vill finns ingen möjlighet att hindra förändring. Det är ett forskningsresultat, ett kulturvetenskapligt forskningsresultat. Kanske är det därför kulturvetenskapen motarbetas? Kanske.