Föräldraskap

Föräldraskap var ett av orden på utmaningslistan. Tänkte ta tag i det. Viktigt, och något jag funderat mycket på. Vad är det? Hur kan man tänka? Mina tankar om det. Reser inga anspråk på allmängiltighet här. Tror det är olyckligt, liksom som ifråga om andra aspekter av mänskligt liv, att ha sådana anspråk. Det finns ingen best practice, inget enda, bästa sätt att vara förälder på. Viktigt att inse det! Det finns bara många olika sätt att vara förälder. Alla sätt är bra (eller dåliga), på olika sätt och det går bara att värdera saken med ledning av konsekvenserna, utifrån utfallet. Föräldraskap kan bara bedömas av dem som närmast berörs. Barnen. Och inte ens barnen har vetorätt. Det är det första jag kommer att tänka på när jag funderar.

Föräldraskap är en relation, inte ett tidsbegränsat projekt. Det är något som växer fram och som upprätthålls, mellan parterna som ingår i relationen. Relationen består av fler än en, men färre än många, parter. En eller två vuxna, och ett eller fler barn. Och, inte att förglömma, en omvärld bestående av mer eller mindre perifera individer och ett ständigt föränderligt samhälle. Alla delar påverkar varandra. Föräldraskapet är resultatet av interaktion mellan delarna. Föräldraskap sker parallellt med människoblivandet, tillsammans med barnen och övriga nära och kära. Ett ömsesidigt lärande är vad det handlar om, för både barn och vuxen. Ett livslångt lärande, att vara förälder är ett åtagande på livstid. Föräldraskap är således inget projekt, vilket många verkar tro. Föräldraskap är en process.

Samproduktion av liv och lärande handlar det om. Jag lärde mig förstå innebörden av att vara förälder tillsammans med mitt första barn, och jag lärde mig vara pappa till två barn tillsammans med dem båda. Och tillsammans med deras mor. Vi fyra har påverkat varandra, och det har påverkat innebörden i begreppet föräldraskap för oss. Liksom separationen, och relationerna till barnens mor och farföräldrar, samt skolan och alla andra faktorer och relationer. Som sagt, inget föräldraskap är det andra likt. Därför är jag skeptisk till delar av litteraturen på området. Har inte läst Anna Wahlgrens bok, men det har barnens mor, och den var ett återkommande samtalsämnet under mina första år som förälder. Lika lite som det är ett projekt, lika lite går det att utbilda sig i ämnet. Föräldraskap är liksom kultur levd erfarenhet.

Vad jag vill säga här är att föräldraskap vinner på att man som far eller mor anammar en mer sökande och inkännande attityd gentemot relationen. Bara så kan man bli en bättre förälder, genom att vara ärlig och sann mot både barnen och sig själv. Idealiseringen av självuppoffring, att försaka sig själv och bara leva för barnen är förödande för båda parter. Vad ger man för bild av livet genom att göra så? För det är vad föräldraskap handlar om, om att introducera sina barn i konsten att leva, i världen, tillsammans med andra. Sådan kunskap kan man bara erhålla genom att leva själv. Och, otroligt viktigt, förälder är man även när barnen vuxit upp. Det handlar inte bara om småbarnsåren. Lika viktigt är tonårsperioden, och förbi.

Till föräldraskap hör även mor- och farföräldraskap. Samtidigt som man har barn har man egna föräldrar som åldras. Som sagt, en komplex process av tillblivelse som inbegriper många aktörer sammanbundna i ett vittförgrenat nätverk. När jag funderar på detta begrepp är det där jag landar, i relationen och det ömsesidiga blivandet. Kanske för att det så ofta försvinner i diskursen om föräldraskap i samhället idag.

Tycker mig se ett idealiserande av den uppoffrande föräldern som lever för sina barn, istället för tillsammans med dem. Risken med det är att barnen fortsätter att vara barn. Barnen förvägras då något fundamentalt mänskligt. Förmågan att ta ansvar. Och om det är en kollektiv företeelse riskerar vi att det växer fram ett samhälle där ingen är vuxen, där alla förväntar sig att någon annan ska ta ansvar. Det vore förödande, för alla och det öppnar upp för auktoritära ledare. Föräldraskap handlar med andra ord om ansvar. Ansvar för en hel massa olika saker, inte bara för de egna barnens väl och ve.

Att vara människa är att vara ensam, tillsammans. Allt utgår från enskilda människor, kollektivt. Livet börjar och slutar med mig, med jag. Men allt däremellan är en relation. Därför måste man trivas med och älska sig själv för att kunna ingå i relation med andra. Om det handlar föräldraskap, om att lära benen att älska sig själva. Inte om att älska dem förbehållslöst. Kärlek är också en relation, något som uppstår mellan. Liksom samhället och kultur handlar det om relationer och ömsesidigt blivande. Föräldraskap handlar således om att visa vägen i arbetet med att utveckla denna typ av egenskaper. Inte om att ge sken av att mina barn är universums centrum. Inte om att skydda dem från livets mångfacetterade verklighet och konsekvenser.

För att kunna fungera med andra måste man ta hänsyn och man måste ge upp en del av sin autonomi. Det är svårt, och det måste göras tidigt i livet. Därför ingår det i föräldraskapets åtaganden. I det korta perspektivet är det otacksamt, och det möter ofta motstånd. Men det är nödvändigt, om man verkligen älskar sina barn och om man verkligen bryr sig om dem, för livet. Föräldraskap handlar om att på sikt bli kompis med sina barn, om att längre fram kunna umgås med dem som vuxen. Det handlar inte om att vara kompis med dem när de är små. Det tycker jag är viktigt, för kompisskap är något man måste lära sig. Och det kan man bara göra tillsammans.

Respekt är ett annat viktigt ord. Det förväxlas ibland med att ge barnen full uppmärksamhet och allt vad de pekar på. Men den som behandlas så som barn kommet att få svårt att ingå i ett kollektiv längre fram. Återigen, föräldraskap är ett livslångt åtagande, en relation för resten av livet. Föräldraskap handlar om att ge barnen, så gott man bara kan och utifrån de förutsättningar som föreligger, vad de behöver för att klara sig i livet. Det handlar inte om att ge barnen vad de vill ha.

Föräldraskap handlar också och generellt om att ge barnen förutsättningar att komma längre än, och förbi sina föräldrar. Föräldraskap kan bara levas, tillsammans. Det är en relation. Det är där jag landar. Det är det viktigaste. Bara genom att ta hand om sig själv. Bara genom att gå före, och skaffa sig många olika kunskaper och erfarenheter kan man bli en bra förälder. Föräldraskap handlar om att visa vägen, och om att vara ett föredöme. Om att åldras före, det är väl vad ordet kan sägas handla om. Föräldraskap är synonymt med att bry sig om sina barn, nu och sedan. Att vara förälder är att växa som människa, tillsammans.