Staten, kapitalet och vetenskapen

En annan vetenskap är möjlig. Det är vad som driver mig att fortsätta. Ett annat sätt att se på kunskap. Ett bättre sätt. Bättre i bemärkelsen mer användbar till fler ändamål. En vetenskap som inte bara främjar karriärer, genererar pengar eller resulterar i citeringar. Inget, om man hårdrar saken, av de mått som idag används för att avgöra kvalitet inom akademin garanterar att kunskapen kommer det omgivande samhället till godo. Forskare belönas med stora anslag, företagen kan ta patent och tjäna pengar, och politikerna kan sola sig i glansen av Nobelpris. Samhället, medborgarna, alla vi som i vardagen och med möda bygger och utgör samhällets bas. Hur kommer vetenskapens resultat till nytta för oss?

Det är en fråga som väntar på svar. Ett svar som lätt försvinner i bruset av nyheter som vi dagligen och stundligen bombarderas med. Information overload. Ligger nära något slags gräns. Pressad från alla håll, som Lektor i slutet av läsåret. Allt skall lösas nu. Det finns en gräns. Vad behövs då? Vad är lösningen? Tid, marginaler, rum för tankar och utbyte av idéer. Tålamod, reflektion och samverkan. Det saknas i dagens samhälle, och i akademin. Det är lösningen. Den är enkel och på inget sätt revolutionerande. Det behövs, för allas skull. Behövs för att samhället ska bli hållbart.

En lite mer nomadologisk vetenskap skulle kunna vara ett mål att sträva efter. Dagens akademi präglas för mycket av kunglig vetenskap. Tänkte ägna en stund här innan det är dags att avsluta dagen med att läsa två texter, en C-uppsats som handledare och en artikel, som redaktör. Sedan är det helg. Ser detta som den första av en rad bloggposter där ambitionen är att samtala med texter, företrädesvis av Deleuze. Här är utgångspunkten ett utdrag av en av platåerna från Mille Plateaux: 1227. Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen. Passagen handlar om Kunglig och nomadologisk vetenskap. 

Den nomadiska vetenskapen har inte samma relation till arbetet som den kungliga vetenskapen. Inte för att den skulle ha mindre av arbetsdelning utan för att den sker på ett annat sätt. Statens ständiga problem med ”vandringsmannaförbunden”, med nomadiska kringresande kårer av typen murare, snickare, smeder, etc, är välbekanta. Att fixera och sedentarisera arbetskraften, att reglera arbetets flöden, anvisa dem kanaler och ledningar, att skapa korporationer i betydelse av organismer, och att i det övriga förlita sig på arbetare tvångsrekrytade på plats (dagsverken) eller bland fattiga (välgörenhetsverkstäder) – detta har alltid varit en av Statens huvudsysslor, som på en gång arbetar på att besegra gängets vagabondism och kårens nomadism.

Vetenskapen ska tjäna staten. Känns det igen? Vetenskapens uppgift är att lösa problem för näringslivet. Vetenskapens uppgift är att få företag att blomstra. Det är vad staten tagit till sin uppgift att genomföra. Det är Björklunds självpåtagna uppgift. Kunskap om kultur är svårt att se potentialen i. Den direkt ekonomiska potentialen vill säga. Därför behandlas den som vill undersöka kultur med misstänksamhet. Arbetet i samhället skall regleras, och kunskapen skall samlas, katalogiseras och användas för att skapa (ekonomisk) vinst. Fria intellektuella är ett hot mot statens och kapitalets kontroll över samhället. Kunskap om kultur har en omvälvande potential. Det gynnar inte den utstakade och av makten fastlagda planen. Vetenskapen som gynnas idag är den som spelar med och som understödjer hegemonin. Kunglig vetenskap.  

Om vi återkommer till exemplet med gotiken, är det för att påminna om till vilken grad vandringsmännen reste runt, för att här och där uppresa katedraler och mängder av byggplatser, med en både passiv och aktiv kraft (rörlighet och strejk) som förvisso inte tilltalade Staten. Statens svar var att reglera byggplatserna, att i varje arbetsdelning införa den styrande skillnaden mellan det intellektuella och det manuella, det teoretiska och det praktiska, som en avbild av skillnaden ”styrande-styrda”. Såväl i de nomadiska som i de kungliga vetenskaperna finner man ett ”plan”, men inte alls på samma sätt. Mot den gotiske vandringsmannens ”markplan” står arkitekten som inte befinner sig på platsen, och hans metriska plan på papper.

Nomadologisk vetenskap står med gyttja till knäna, mitt i vardagen. Nomadologisk vetenskap sätter sin kunskap och sina kompetenser i verket, här och nu tillsammans med dem som utgör samhällets bas. Nomadologin har inga egna modellsr, det använder det som finns efter bästa förmåga. Nomadologin tvingar inte in verkligheten i en på förhand uppgjord modell, från en distanserat upphöjd plats. Det är vad Kunglig vetenskap bygger på och det är normen inom akademin. Men är det bra för samhället? Det är en fråga som behöver reflekteras över, och för det krävs förmåga att tänka kritiskt. Kulturvetenskap odlar den typen av kompetens, förmåga till kritiskt tänkande. Tyvärr känner man sig allt som oftast som en oönskad vandrare som bara är till besvär. 

Mot konsistens- eller kompositionsplanet står ett annat plan, som gäller organisation och formation. Mot stenar tillskurna genom kvadrering står moduler, vilka implicerar att man upprättat en modell att reproducera. Detta innebär inte bara att det inte längre finns behov av kvalificerat arbete: det krävs med nödvändighet okvalificerat arbete, en dekvalificering av arbetet.

Detta ser man tecken på överallt. Klyftorna i samhället växer, och det är vad som krävs för att hålla rådande samhällsmaskineri igång. Kulturvetenskap handlar om att ifrågasätta och om att undersöka normer och makten. Kulturvetenskap är en vetenskap som följer sitt studieobjekt, inte en på förhand uppgjord mall. Kartan får inte förväxlas med terrängen. Nomaden lever i världen, står i direktförbindelse med människors levda vardag. Nomadologisk vetenskap reproducerar inte modeller. Nomadologisk vetenskap löser problem när de uppstår, där de uppstår och man delar med sig av den kunskap man har och verktygen man förfogar över.

Staten ger inte de intellektuella eller begreppsliga innovatörerna makt, tvärtom gör den dem till ett avhängigt organ, vars autonomi bara är en dröm men som likväl räcker till för att beröva dem som reproducerar och utför all kraft. Detta hindrar inte att Staten möter nya svårigheter med den kår av intellektuella den själv givit upphov till och som i sin tur gör nya nomadiska och politiska anspråk.

Vet om jag är intellektuell, men jag är definitivt en produkt av staten. Men jag ser staten som ett verktyg för folket, inte som den hand som föder mig. Jag är lojal mot samhällets bas, folket. Statens lojalitet är jag osäker på. Och det ligger i sakens natur också, all makt korrumperar. Därför måste alla stater kontrolleras. Det är ett sätt att se på kulturvetenskap. Nomaden lever här och nu, av det som finns och hen anpassar sig efter den kontext hen verkar i. För allas bästa, inte för egen vinnings skull. I alla fall inte för direkt egen vinning, men utan ett fungerande samhälle där så många som möjligt får plats och kan bidra till helheten kan bara ett fåtal bli lyckliga. Min lycka, liksom din, förutsätter ett samhälle där det finns förståelse och hjälp att få för alla. Det är målet med den vetenskap jag verkar inom, därför ser jag den som nomadologisk. Kunglig vetenskap har mål och ambitioner som drar i en annan riktning.

Om Staten nu ständigt leds till att förtrycka de mindre eller nomadiska vetenskaperna, om den motsätter sig de vaga essenserna och ”dragets” operationella geometri, så är det inte på grund av dessa vetenskapers inexakta eller imperfekta innehåll, inte heller på grund av deras magiska eller initiatoriska karaktär, utan för att de medför en arbetsdelning som motsätter sig Statens normer.

Detta är precis vad kulturvetenskapen genomlever just nu. Kunskapen kan aldrig ifrågasättas, för det kräver att man kan visa att den man kritiserar har fel. Men det finns andra sätt att hindra, stänga vägar för och begränsa. Och kulturvetenskap passar inte in i normen, uppför sig inte som det anstår en vetenskapsman. Nomadologin undersöker möjligheter för en annan värd, ett annat sätt. Den understödjer inte makten, för maktens skull.

Skillnaden är inte yttre: det sätt på vilket en vetenskap eller en konception av vetenskapen deltar i organiserandet av det sociala fältet, och framför allt ger upphov till en arbetsdelning, är del av denna vetenskap själv. Den kungliga vetenskapen är oskiljaktig från en ”hylomorfisk” modell som på en gång implicerar en organiserande form för materien och en materia förberedd för formen; man har ofta visat att detta schema härrör mindre från tekniken eller livet än från ett samhälle uppdelat i styrande och styrda, intellektuellt och manuellt arbete.

Alla är del av samhället, och att dela upp det i kategorier som värderas olika, det leder fel. Uppdelningen av samhället i närande och tärande leder till misstänksamhet, och misstänksamhet söndrar och byter upp helheten. Mänskligheten lever här på jorden, tillsammans. Klimatförändringarna är ett kollektivt hot. Därför behövs en annan vetenskap, också. Jag vill på inget sätt misskreditera den kungliga vetenskapen. Den behövs också. Som sagt, tillsammans, med hjälp av de samlade kompetenser vi gemensamt förfogar över, bygger vi förutsättningarna för framtiden. 

Det som kännetecknar detta schema är att materien i sin helhet hamnar på innehållets sida, under det att att formen i sin helhet övergår till uttrycket. Det förefaller som om den nomadiska vetenskapen skulle vara mer omedelbart mottaglig för förbindelsen mellan uttrycket och innehållet i sig själva, då båda dessa termer i sin tur har form och materia. På så sätt är materien för den nomadiska vetenskapen aldrig en förberedd och därmed homogeniserad materia, utan väsentligen en bärare av singulariteter (vilka utgör en innehållsform). Inte heller är uttrycket formellt, utan oskiljaktigt från väsentliga drag (vilka utgör en uttrycksmateria). Detta är som vi ser ett helt annat schema.

Ett helt annat schema, det är vad nomadologin utgår från och utvecklar. Ett mer användbart schema, eller sätt att se på kunskap, på samhället, på världen och människans plats i helheten. Nomadologin är ingen ny, bättre vetenskap. Det är ett nödvändigt tillägg till nuvarande system. Och det behövs för att förändra helheten, inifrån. För allas skull. Kunglig vetenskap, så som dem ser ut och är organiserad idag, understödjer, lever av och försvarar nuvarande system. Det är så som vetenskapen är uppbyggd, så inget konstigt med det. Men vill vi förändra världen, vill vi skapa en bättre värld, krävs alternativa metoder och kunskaper. Det momentet tillförs av nomadologin. 

Man kan få en föreställning om denna situation om man tänker på nomadkonstens mest allmänna karaktär, där den dynamiska förbindelsen mellan underlag och ornament ersätter dialektiken mellan materia och form. Ur denna vetenskaps synvinkel, vilken lika mycket utgör en konst som en teknik, finns en helt utvecklad arbetsdelning, men den tar inte formen av en dualitet mellan form och materia (inte ens med bi-univokala korrespondenser). Snarare följer den förbindelserna mellan singulariteter i materien och mellan uttryckens drag, och etableras på nivån av dessa förbindelser, oavsett om de är naturliga eller framtvingade. Detta är ett annat sätt att organisera arbetet, och via arbetet också det sociala fältet.

Det är vad jag menar behövs för att kunna möta hoten som mänskligheten ständigt står inför. Det bästa samhället är inte perfekt, det är en skapelse under ständig tillblivelse. Det är likt en nomadstam en helhet som följer med och som anpassar sig efter rådande omständigheter. Nomaden gör det bästa av det som finns, och hen befinner sig ständigt i rörelse. Därigenom blir samhället hållbart. Staten beordrar den kungliga vetenskapen att leverera kunskap för att kunna möta det oväntade. Nomadologen utgår från det hen vet, och lägger all tid och energi på att förbereda sig på det oväntat oväntade. Det leder till ökad hållbarhet, på samma sätt som en sprucken vas håller längst.

Ödmjukhet, varsamhet, upptäckarglädje, lust, tid för eftertanke, intresse för det som är här och nu. Omsorg om alla och förståelse för olikhet. Det är vad som kännetecknar det samhälle jag vill verka för. Och jag är övertygad om att nomadologin behövs för att uppnå det målet. Jag tror det, men jag vet inte. Därför vill jag gärna samtala om detta. Debattera saken är jag emellertid inte intresserad av.