Järnvägen, Under strecket och tron på framtiden

Hopp finns, som sagt. Om man bara väljer att se mer till det som fungerar än det som inte gör det. Inte så att man kan tänka sig till en bättre värld, men tillvaron är aldrig antingen svart eller vit. Och den, livet och allt annat går att betrakta ur olika synvinklar, man kan lägga tonvikt vid alternativa saker. Det går att välja att se glaset som halvfullt, istället för halvtomt. Utgångspunkten är exakt den samma, men den som tänker att det är halvvägs mot att fyllas har lättare att jobba med det som fungerar än den som ser det som att glaset är på väg att tömmas. Allt rör sig, och rörelsen påverkas av hur man ser på det som är. Gemensamt skapas världen, tillsammans blir vi. Allt och alla som finns här, just nu. En människas syn kan så klart inte påverka, men många tillsammans. Därför spelar det roll hur jag ser på saker och ting, liksom hur du gör det, och alla andra. Vi är alla ensamma, tillsammans. Både ock, det är viktigt att göra sig medveten om.

Det som fick mig att tänka i dessa banor idag. Det som gav mig kraft och energi, inspiration, var dagens Under strecket. För det första för att det finns ett sådant utrymme i en av landets största tidningar. Vilket bildningsprojekt. Det är en av anledningarna, en mycket viktig anledning, till att jag sa upp GP och började prenumerera på SvD. Under strecket är en värdefull institution, all heder till SvD som visar att det går att göra en papperstidning som utgör ett komplement till nätet. Nyheter kan man söka på annat håll, om och när man vill veta vad som händer är papperstidningen hopplöst föråldrad, men söker man fördjupning och analys, bildning, då är papperstidningen oslagbar. Respekt!

Det andra skälet till att dagen började i en anda av hopp är innehållet i dagens Understreckare. Alla dagar innehåller sidan inte lika intressanta artiklar, för mig intressanta ska jag tillägga. Men det vore fruktansvärt att leva i en värd som var helt anpassad efter mig. En stor del av tjusningen med att leva är att allt inte är lika bra, roligt och intressant, samt att man kan överraskas. Och det är så med Under strecket, att man aldrig vet, och det ger tillvaron lite spänning. Jag ser alltid fram emot den delen av kulturbilagan, av just det skälet. Tack SvD, för att ni finns!

Om järnvägen handlar dagens understreckare. Om alternativa sätt att se på järnvägen. Och det ger hopp. Tänkte försöka visa på det genom att utgå från en passage i texten, och se vad den väcker för tankar. Kim Salomon, som författat artikeln skriver inledningsvis att.

Järnvägen betraktades länge som modernitetens spjutspets och likställdes med framtid. En ångmaskin på hjul och spår var det tidiga 1800-talets nyskapande uppfinning och sinnebild för det nya samhället, en klockren träff i industrialismens och modernitetens tidevarv.

Så är det ofta med nymodigheter som röner framgång. De uppmärksammas för det, för hoppet om en bättre värld som väcks. Tron på det nyas omvälvande kraft är stor. Nytt är fräscht. Kasta ut det gamla, nu randas nya tider.

Tågrälsen förband land och stad, gård och fabrik. Den nådde ut i obygden, öppnade handelslänkar och användes för exploatering i kolonierna. Samtidigt sammanfogade den både fysiskt och mentalt olika delar av nationen och mobiliserade nationell samhörighet. Den sociala integrationen stärktes och därmed känslan av gemenskap. Militärstrategiskt inkluderades järnvägen i den fosterländska berättelsen. Och tågresandet ansågs bidra till att utplåna privilegier. Tåg transporterade rik som fattig med samma hastighet. Biljetten gav entré till en jämlik värld där alla reste tillsammans. Samtidigt upprätthölls emellertid tydliga klass- och rasskillnader i tågvagnar såväl som i stationshus.

Nya omvälvande teknologier har agens att förändra och påverka även tänkandet och kultur, människors liv och deras sätt att se på sig själva, varandra och världen. Så var det med tåget, så är det med Internet. Och parallellerna mellan dem är slående.

Länge betraktades järnvägen som synonym med framsteg och industrialism. Förvisso såg modernitetens skeptiker och motståndare ett komplext förhållande mellan natur, teknologi och samhälle. De betraktade järnvägen som en symbol för industrialiseringens fördärv, urbaniseringens elände, global kapitalism, social alienation och miljöförstörelse. Tåg och räls symboliserade i deras värld undergång och förödelse.

Allt har en baksida. Och inget är antingen gott eller ont, i sig. Per definition. Det gäller tåget,och det gäller så klart även internet, även om det dröjer innan det går att uttala sig om vad som är vad ifråga om den tekniken. Men just därför är järnvägen intressant, för inget talar för att vi kommer att sluta resa, eller att vi kommer att sluta knyta kontakter med människor via nätet.

Men det var egentligen först när efterkrigstiden hade blivit ett par decennier gammalt, när postindustrialismen skymtades i horisonten, som frågetecknen började hopa sig. Utvecklingen hade enligt många gjort järnvägen urmodig och nedläggningar blev vardag. Den utpekades som ålderdomlig, uppfattades inte som tillräckligt flexibel och definierades som ett industrialismens kulturminne. Framtiden ansågs i stället tillhöra flyget och bilen.

Teknik åldras, liksom allt annat. Då förändras synen på det som var nytt och fräscht. Andra intressen tar över, och fokus förflyttas. Järnvägen såg under 1970 och 1980 talen ut på att gå i graven. Flyget var det nya, snabbare, sättet att resa. Concord tog sig över Atlanten på tre eller fyra timmar. Det var det nya. Det var där man tjänade pengar, det var dit intresset riktades. Så krossades den drömmen, och flygets påverkan på miljön uppmärksammades. Kanske fanns det en gräns för hur snabbt människan kan färdas i rummet här på jorden ändå, och ett pris att betala? Vilken tur då att jänvägsspåren fanns kvar, och att den tekniken inte helt ersatts av flyget. Tur för oss, och tur för jorden.

Ifrågasättandet blev emellertid inte långlivat. När det gamla millenniet var på väg in i ett nytt omförhandlades åter järnvägens framtid. Vad som tidigare betraktats som ålderdomligt och omodernt definierades nu istället som modernt, som garanti för en hållbar utveckling. Järnvägen laddades med ny betydelse och framställdes som ett vidsynt val. Tågresor marknadsfördes som ett snabbt, komfortabelt, effektivt och tidsbesparande alternativ. I konceptet ingick lanseringen av resande på räls som vilken dag på jobbet som helst med tillgång till Internet och frizoner utan mobil.

Man kan leva som människa på väldigt många olika sätt. Liksom man kan resa. Snabbhet är en aspekt, en annan är komfort. Och om man med hjälp av internetuppkoppling kan kommunicera med omvärlden och arbeta samtidigt som man reser, då är tiden och hastigheten inget problem. Skillnaderna är oftast marginella. Och när vinsterna är stora, då är tiden redo för att anamma en ny, lite mer mogen syn på järnvägen.

Tågtrafiken betraktades som räddningen undan miljömässig katastrof och blev sinnebilden för hopp. Den sågs som lösningen på storstädernas trafikstockningar och global uppvärmning. I botten fanns en kritisk hållning till konsumtionskulturen. Men kritiken handlade också om att utmana den individualistiska kulturen, där bilen representerade status, individuell frihet, självförverkligande och livsstilsval. Järnvägens framtid blev med millennieskiftet därmed inte minst en fråga om moral och om att ta ansvar för kommande generationer.

Det finns hopp, som sagt. Och här har vi mycket att lära. Internet uppvisar en hel del liknelser med järnvägen, då, nu och i framtiden. Läser om detta i en gammal artikel i Ny Teknik. För att ny teknik skall bli hållbar krävs underhåll, och det är inte lika sexigt som att bygga nytt, men nödvändigt. Lika roligt som det är att jobba med det som är nytt och fräsch, lika viktigt är det att satsa på underhåll av det vi har och kollektivt är beroende av, oavsett vad det handlar om. Internet, annan infrastruktur och högre utbildning. Allt kräver underhåll för att kunna utgöra den bas varifrån spjutspetsarna genereras. Eliten hämtas ur bredden. Det är en fråga om moral, hållbarhet och om att ta ansvar för kommande generationer, som sagt!

Det finns hopp, om vi vill och är beredda att göra vad som krävs. Tillsammans!