Det finns hopp!

Kanske lever vi här i Sverige just nu med historiens mest inkompetente utbildningsminister? Helt utan empati genomför han i det tysta, fördolt, en revolution av den högre utbildningen. Konkurrens, rädsla för att förlora jobbet och ekonomin i fokus. Det är vad politiken går ut på. Professorer, docenter och Lektorer, lärare som ska fostra kommande generationer skall inte få känna någon trygghet, för då presterar man bättre. Det som visat sig framgångsrikt för individer på löparbanor och idrottsarenor och för företag i tillverkningsindustrin, det skall gälla även på Högskolorna (Universiteten, gentemot dem är tonen inte lika hård). Så driver man kvalitet. Ett folk, en modell. Som i det gamla Sovjet, med den skillnaden att ingen där behövde oroa sig för jobbet.

Lärande, kunskapsutveckling och fostran av kommande generationers samhällsmedborgare fungerar inte på det sättet. Studenter och elever, det material, den råvara, som bearbetas i kunskapsfabrikerna uppför sig inte som malm eller andra material som förädlas i fabrikerna. Lärande kan i gynnsamma fall främjas av konkurrens, men inte av den konkurrens som idrottsmän och kvinnor lever efter som går ut på att vinna eller försvinna. Det vet alla som finns och verkar i utbildningsvärlden, alla som själva lyckats i kunskapssökandet och det visar all forskning om människan, naturvetenskaplig forskning och pedagogisk. Det kan ingen maktfullkomligt självgod utbildningsminister ändra på, för det första. För det andra, vilket är värre, borde han veta bättre. Att den som ansvarar för ett lands högsta utbildning inte själv har annat än gymnasiebetyg och en en militärhögskoleexamen visar hur nuvarande regering ser på utbildning och kunskap. Det viktiga är ledarskapet, som i Björklunds fall är dokumenterat (se här) som " rak och tydlig. Men det fanns också åsikter om att han var mycket hård och dominant". Perfekt i en regim som sätter en budget i balans i första rummet.

Kunskapen, själva basen i ett land är lika viktig som ekonomin. Och nu talar jag inte om profitabla innovationer, patent och Nobelpris. Jag talar om ett intellektuellt klimat som främjar befolkningens förmåga till kritiskt tänkande. Om den bas ur vilken excellens växer, innovationer uppstår och, om man därtill har tur, genererar Nobelpris. Kunskap går inte att beställa fram, den kan bara lockas ur människor. Koranskolor kan möjligen piska fram förmågan att lära den heliga boken utantill, men för att lära för livet krävs ett helt annat klimat. Det krävs trygghet, hopp och man måste framförallt få misslyckas. Utbildning är en känslig verksamhet som lätt störs av yttre hot. Trygghet, inte konkurrens, är vad som främjar lärande för livet, samhället och mänskligheten.

Att politik även kan vara och utgöra ett hinder för positiv utveckling på andra områden också upptäckte jag igår på det seminarium jag var på inom ramen för Green Factory, på Skanska i Göteborg. Skanska är ett företag som vill bygga hållbart och energieffektivt, man har både kunskapen, erfarenheten och det ekonomiska kapitalet för och viljan att göra detta. Och man blir ivrigt påhejade av politikerna, i deras retorik. Tyvärr stöter man på problem när visionerna skall omsättas i handling, när visionen om hållbarhet och gröna städer skall sättas i verket. Då satsar politikerna konsekvent på det som ger mest publicitet för deras parti, och man begraver de för miljön bästa projekten i paragrafer och långbänkar. Arbetet under seminariet, som samlade olika typer av kompetenser, från andra företag som också jobbar för hållbarhet, akademiska ämnen och intressenter, handlade om att dels lösa upp knutar, dels om att hitta innovativa (hållbara) lösningar som Skanska skulle kunna utveckla i sitt fortsatta arbete.

Det som under dagen visade sig vara det enskilt största hindret var politikerna, som talar och lovar runt, men håller tunt. Ofta säger man en sak på presskonferenser och i valrörelser, men sedan gör man tvärt emot, i praktiken när man skapar lagar som hindrar företag som på allvar vill omsätta visionerna om hållbarhet, till förmån för företag som jobbar med skatteplanering och pengaförmering, på folkets och naturens bekostnad. Ekonomin är inte ett medel, som för, till exempel Skanska att nå högre mål, det är ett mål. Så ser det alltså ut över hela linjen.

Det är lätt att bli uppgiven. Lätt att bara lägga sig platt. Men det skulle ju innebära att inkompetensen, kortsiktigheten och ignoransen vinner över kunskapen och hållbarheten. Det skulle innebära att hut går hem, vilket jag aldrig kan acceptera. Jag måste rätta mig efter besluten som tas av politikerna, det måste vi alla, för det är vad demokrati handlar om. Men en annan värld är möjlig, och den världen vill jag vara med och kämpa för. Seminariet på Skanska visade det, att hotet är inte kapitalismen, det är politikerna som tar beslut om vilken ekonomisk politik som skall vara den rådande.

Kapitalismen är inte entydig. Betyder inte ett och det samma över hela linjen. Bara för att man vill tjäna pengar betyder inte att man behöver vara hänsynslös. Pengar är det medel vi har idag, och alla är beroende av pengar. Samtidigt kan ingen leva bara av pengar. Balans är nyckelordet. Trygghet är vägen. Målet är hållbarhet.

Det finns hopp, även i dessa nattsvarta tider. Kunskapen kan ingen ta ifrån någon, och jag tänker använda mina kunskaper även fortsättningsvis för att verka för hållbarhet, på olika sätt. Jag jobbar med det som fungerar, där det fungerar, när det fungerar, och jag jobbar med dem det fungerar tillsammans med. Och jag använder Flyktlinjer som ett mångfacetterat verktyg för att knyta kontakter, nå ut och för att ha en plats att tänka på, tillsammans.

Det finns hopp. Så länge det finns liv kan man göra något, alla kan det. Ingen kan göra allt, men vi kan göra det vi kan, tillsammans. Svårare än så är det inte, vilket naturligtvis är lätt att säga men svårt att genomföra. Och här sluts cirkeln, för utmaningen som vi står inför är gigantisk och otroligt svår. Kanske är den mänskligheten övermäktig, om det är så vet ingen. Men just därför behöver vi en välfungerande högre utbildning, inte bara i Sverige utan i världen. För att klara det som är svårt krävs samarbete över ämnesgränser, en akademi där man kan känna sig trygg och där man får misslyckas. Så har man löst alla mänsklighetens utmaningar tidigare. Kunskap och kreativitet frodas bäst i en miljö där alla känner sig behövda och välkomna.

Krig och hot om livet kan fungera på samma sätt, men det är ingen garanti och riskerna är gigantiska. Därför är det första vi behöver göra för att nå målet om hållbarhet att se till att vi får en annan utbildningsminister. Björklund kanske kan få ett jobb på Krigshögskolan, där hans kunskaper och kompetenser hör hemma.

Hållbarhet är möjligt, om vi (alla vi som bor och verkar här på jorden just nu, tillsammans) vill. Liksom kriget är över, om vi vill, som Lennon sjöng. Det finns hopp, det finns det alltid. Ända tills man ger upp.