Ett slags principskiss över ett vetenskapliga arbete

Meningen med denna text är att så här i slutet av terminen dela med mig av mina övergripande tankar kring vetenskapliga texters olika delar. Bloggposten är tänkt som en hjälp till studenter i arbetet med att skriva en vetenskaplig rapport. Det är INTE lagen om hur man skriver, inte ett facit på något sätt! Men väl några allmänna riktlinjer för ett lämpligt upplägg på en vetenskaplig text, ett slags introduktion att tänka vidare med hjälp av.

Man kan laborera ganska mycket med upplägget och ordningen på rubrikerna, men de delar som räknas upp bör finnas med på något sätt för att texten ska bli begriplig. Det är också lämpligt att dela upp texten i kapitel, vilket är en övergripande indelningsprincip (och som därför bör starta högst upp på en ny sida). Uppsatsen förutsättningar ges då i kapitel ett, och det är vad denna bloggpost handlar om. Inledningen är uppsatsens ”bruksanvisning” och därför ett viktigt kapitel. Det kan med fördel delas upp i följande underavdelningar.

Inledning, bakgrund (ämnesval): Detta avsnitt bör inte vara alltför långt. En halv, till en sida kan vara lagom. Här får man vara ganska fri i sitt sätt att uttrycka sig. Det finns inga regler. Våga gärna vara uppfinningsrik och experimentera. Tänk på att vi som lever i dagens ”informationshysteriska” samhälle dagligen och stundligen översköljs av texter som pockar på uppmärksamhet. Vad man bör koncentrera sig på här är därför framförallt att väcka läsarens intresse. Varför ska man läsa just denna uppsats? Det bör man som läsare få klart för sig ganska omgående. Men, och det är viktigt, avslöja här inget av uppsatsens innehåll. Då behöver man ju inte läsa texten. Man kan till exempel måla upp ett problem som man identifierat i samhället och som man med sin uppsats vill undersöka närmare. Man kan även förklara varför man valt det ämne man valt. Var dock sparsam med referenser och annan ”formalia” som till exempel fotnoter.

Syfte, frågeställningar och vad är en problematisering? Just eftersom det finns så mycket att läsa i dagens samhälle så är det av stor vikt att man som läsare omgående får veta vad uppsatsen ska handla om. Och det får man i syftet, som egentligen inte kan komma för tidigt. Tänk på att informationen som efterfrågas i syftet är: vad ska undersökas, vilket inte nog kan poängteras. Vilka frågor kommer jag som läsare att få svar på? Vilka aspekter har ni jobbat med? Tänk bort alla resultat, metoder och teorier och fundera istället på vad som har undersökts. Ett bra sätt att formulera sig på är: Syftet med denna undersökning är att …

Frågeställningarna är ett sätt att hjälpa läsaren att bättre förstå syftet, men det finns inget krav på att man måste ha frågeställningar. Däremot kan man med fördel använda ett antal frågeställningar som ett pedagogiskt grepp att illustrera uppsatsens disposition. Det ska då vara ett fåtal konkreta frågor, som sedan måste besvaras i uppsatsen. Om texten är uppdelad i, till exempel tre kapitel, då kan man efter syftet presentera tre frågor som var och en kommer att besvaras i respektive kapitel. Detta ger texten ett genomtänkt och välarbetat intryck, och stärker trovärdigheten för dess författare.

Ofta brukar man säga att syftet skriver man sist. Det gör man därför att syftet är det i särklass viktigaste stycket i hela uppsatsen. Det är själva uppsatsens ”nav”. Det är detta som opponenten läser först, och som sedan styr hur uppsatsen läses. Om man inte uppfyller syftet, då spelar det ingen roll hur bra resten är för då gör man inte det man lovat. Om undersökningen utvecklar sig åt ett annat håll än det man först tänkte sig (vilket är helt okej), då får man fundera på vad som är enklast; att ändra på syftet, eller göra om undersökningen. Men delarna måste absolut hänga ihop.

Problematisering eller problemformulering är ord som ofta nämns i samband med syftet. Det har att göra med vad syftet är och kan här ses som en hjälp för att förstå vilka krav som måste uppfyllas för att ett syfta ska anses bra. Vad är ett vetenskapligt problem? Det är en annan liknande fråga. Ett syfte skulle rent hypotetiska kunna se ut som följer: Varför tittar så många människor på ”Allsång på Skansen?”. Men det är en fråga som inte går att besvara och därför är det inget bra syfte för en vetenskaplig undersökning. Tänk på att bara för att det finns en fråga så är det inte säkert att det finns ett svar, eller att det ens går att försöka hitta något. Och syftet MÅSTE vara undersökningsbart! Innan man konstruerar ett syfte/problem måste man alltså själv först bilda sig en uppfattning om huruvida frågan överhuvudtaget går att besvara. Om man nu vill skriva om fenomenet ”Allsång på Skansen” då skulle ett fungerande syfte kunna se ut så här: Vilka skäl för att titta på programmet Allsång på skansen anför människor födda på 1940-talet, 1960-talet och på 1980-talet? Då får man ett material som går att analysera. Men det är dock inte ett speciellt intressant kulturvetenskapligt syfte. Om man däremot tänker sig ett syftet i följande stil så blir det genast intressantare: Vilka bilder av kvinnor, etnicitet eller sexualitet går det att finna i en säsong av programmet Allsång på Skansen? Då kan man enkelt göra en diskursanalys av programmet, för att på det sättet undersöka vilka mentala bilder och underliggande värderingar som sprids genom det omåttligt populära programmet. Ett syfte som är formulerat på det sättet blir mycket lättare att uppfylla, och det är oerhört viktigt. Ett bra syfte eller vetenskapligt problem känner man alltså igen på dess genomförbarhet.

Teori: Teori är svårt, och det tar tid att vänja sig vid att tänka abstrakt teoretiskt om man inte är van. Men låt inte detta skrämma er! Tänk på vilken nivå ni skriver på och gör så gott ni kan. Vi lärare förväntar oss inget annat än att ni ska göra så gott ni kan för att på ert sätt förklara för era läsare hur ni tänker. Tänk också på att teori och metod hänger intimt samman. Vilken rubrik man väljer att lägga först beror på vilken typ av uppsats man skrivit och hur man arbetat. Se därför till att du har argument för dina val. Detta är något som en opponent kan ha frågor kring.

Under rubriken teori förväntar sig läsaren att få reda på vilka premisser och vilka perspektiv uppsatsskrivaren utgår från, och man vill få förklarat för sig vilka analytiska verktyg som använts för att analysera materialet.

För att förstå hur ni kommer fram till det ni kommer fram till måste läsaren få reda på hur ni tänker. Här bör därför finnas dels någon form av ontologiskt (hur ser du/ni på världen/verkligheten?) resonemang, dels ett antal kunskapsteoretiska (hur ser du/ni på kunskap i allmänhet?) överväganden.

Låt er inte skrämmas av teoriernas abstrakta svårigheter och snårigheter. Ni bör använda era egna ord och inte försöka skriva ”över” er egen förmåga. Det märks direkt om resonemangen är hämtade från någon annan. Försök förklara (eller kanske hellre berätta på ett enkelt och klargörande sätt) följande för läsaren, så gott det går och så gott du/ni kan, med egna ord: Vilka är uppsatsens viktigaste teoretiska inspirationskällor? Hur används teorierna i analysen av ert material? Och vilka är de viktigaste begreppen som du/ni har använt som verktyg för att avlocka materialet mening och relevant kulturvetenskaplig kunskap? Det är uppsatsförfattarens tankar om detta som ska förmedlas. Det är viktigt, för det som står här är ett slags indirekt beskrivning av analysen som sedan följer.

Tänk på att bara skriva om sådant som sedan används, annars blir uppsatsen ”framtung” (man brukar tala om marmortrappan som leder fram till vedboden). Teorin finns inte med för något annat skäl än för att hjälpa läsaren förstå dels hur du/ni gått tillväga när ni analyserat ert material, dels varför ni valt den metod ni valt.
För den som är osäker på vad vi menar med att analysera sitt material med hjälp av teorier kanske följande tankar kan vara till hjälp: Ett sätt att se på teori är att betrakta tankarna som ett förslag till beskrivning av verkligheten (eller vad det nu är filosofen skriver om). När ni då analyserar ert material med hjälp av en teori så tänk på att inte blanda ihop teorin, med den empiri som ni samlat in. Tänk på teorin som en karta, och er empiri som den verklighet ni vill lära er hitta i, med hjälp av kartan. Det ni ska göra blir då helt enkelt att jämföra kartan med verkligheten. Vilka överrensstämmelser hittar ni, och var stämmer det inte överrens? Båda aspekterna är lika viktiga, allt i syfte att avlocka empirin betydelser. Att berätta om dessa saker på ett klart och redigt sätt för läsaren, det är (väldigt förenklat) vad det handlar om att analysera en empiri med hjälp av en (eller flera) teori(er). Det ni berättar om i teoriavsnittet blir följaktligen, med denna liknelse, hur ni tolkat/läst kartan. Bry er inte om att det finns många ”orienteringsexperter” där ute, som vet mycket mer än ni. Förklara det ni sett/läst och vad tycker är viktigt.

Ovanstående gäller först och främst för kvalitativa studier, vilket är vanligast inom kulturvetenskapen. Men det finns också andra sätt att arbeta, till exempel kvantitativt. Då är det inte sällan så att man utgår från en teori, i betydelsen hypotes, och en sådan analys går då ut på att bekräfta eller att ifrågasätta teorin. Detta sätt att arbeta är främst förknippat med en naturvetenskaplg vetenskapssyn.

Metod och material: Här vill läsaren för det första få reda på vilken empiri (det vill säga det material ni samlat in till undersökningen och som uppsatsen handlar om) ni analyserat. Och för det andra hur ni har samlat in ert material, liksom hur ni gått tillväga praktiskt när ni analyserat materialet/empirin.

Viktigt att vara medveten om är att man inom kulturvetenskapen använder sig av ganska många olika typer av material vilka alla kräver olika typer av analys. Jobbar man till exempel med ett intervjumaterial eller deltagarobservation då ställer det speciella krav på redogörelsen för hur man samlat in detta, hur och varför man valde dem man valde och hur själva insamlandet gick till, om man använde bandspelare och så vidare. Om ni fick kaffe eller inte hos informanterna, eller om bandspelaren krånglade är däremot inte relevant, om det inte har betydelse för analysen givetvis. Men om man använder sig att tidskrifter vilka man lånat på biblioteket så blir redogörelsen för den insamlingen ganska trivial och meningslös (alla kan föreställa sig hur det ser ut och går till på ett bibliotek). Då räcker det är nämna materialet och beskriva hur det ser ut och förklara varför man valde det. Om man väljer mediematerial blir det väldigt viktigt att redogöra för hur man gått tillväga när man analyserade materialet och därför kan det vara på sin plats att välja rubriken Analysmetod, som ofta ligger väldigt nära teorin.

Tänk allmänt på att det viktiga här är det principiella, det som har med kunskapen och den eventuella generaliserbarheten att göra. Koncentrera er på grundläggande saker, och resonera med hjälp av relevant metodlitteratur. Det är viktigt. Ni ska inte uppfinna hjulet utan använda tillgängliga referenser. Det finns hur mycket som helst skrivet kring för och nackdelar med ert tillvägagångssätt. Använd därför en eller flera sådana böcker. Men tänk samtidigt på att det ni ska skriva om är hur ni arbetat, referenserna och tankarna från metodlitteraturen använder ni för att hämta inspiration till er egen diskussion kring varför ni arbetet som ni gjort. Skriv både om varför ni anser att den metod och det material ni valt är bra, och om vilka problem som finns med metoden och materialet.

Följande frågor bör besvaras: Varför är detta den bästa metoden för att uppfylla syftet? Varför och på vilket sätt är just er empiri viktig för att besvara syftet? Vilken kunskap anser ni att ni med hjälp av er metod kan förmedla? Vilka problem/nackdelar kan ni identifiera, och om ni verkligen vill visa att ni gått grundligt tillväga, resonera kring alternativa metoders för och nackdelar.

Ibland ser man i uppsatser att författaren har skilt på analys och resultat. Men det gör man bara om man arbetar kvantitativt. För har man ett stort antal variabler och svar på frågor som besvaras med hjälp av procent eller dylikt då kan det vara klargörande att skilja på detta i redogörelsen för undersökningen. Men om man arbetar kvalitativt, analytiskt, då är analysen själva resultatet av undersökningen, och då kan man inte skilja på resultat och analys. Tänk på det!

Tidigare forskning: Här är ett avsnitt som kan utformas på olika sätt. Viktigt är dock att man visar för läsaren att man satt sig in i området, att man inte undersökt något som någon annan redan undersökt. Många gånger kan detta avsnitt i uppsatsen vara ett lämpligt ställe att redovisa vad man läst under förarbetet, samt hur man ser på de olika studierna. Vissa böcker kanske man vill visa att man läst, utan att de för den skull förekommer som referenser i uppsatsen och då är detta en lämplig plats att göra det på. Andra böcker är standardverk inom området och de bör därför lyftas fram speciellt (och det passar oftast bättre att göra det under denna rubrik än i uppsatsens löpande text, som främst ska handla om er empiri). Ni ska inte skriva om alla böcker som finns, men väl ett representativt urval. Och ni förväntas kunna argumentera för urvalet.

Under denna rubrik bör man framförallt förhålla sig till, och placera in sig själv i ett vetenskapligt fält. Till exempel: ungdomsforskning, genusforskning, etnicitetsforskning, postkolonial forskning, Cultural Studies (ja ni fattar). Det handlar inte om att skriva enbart om sådant som rör exakt de frågor man själv undersöker. Mitt favoritexempel är studenterna som inte hittat någon forskning om programmet Sen kväll med Luuk, och som därför inte ansåg sig behöva skriva något om tidigare forskning. Givetvis skulle de ha skrivit om fältet medieforskning, som är hur stort som helst.

Detta är, med lite variation och beroende på vad studenterna har problem med, i princip, vad jag har att säga om uppsatser och andra vetenskapliga arbeten. Det är vad jag säger, om och om igen, år efter år, vid denna tid på året.