Kasta inte ut barnet med badvattnet

Tänkte säga några korta ord, stressad, på väg till jobbet och ännu en dag med examinationer och även ett styrelsemöte mitt i alltihop, om de mord på barn som pågår i vardagen. I Sverige, idag, överallt. Bildligt talat, bör tilläggas.

Länge förstod jag inte riktigt uttrycket: Kasta ut barnet med badvattnet. När jag hörde uttrycket första gången tolkade jag det bokstavligt, och tänkte att det gör väl ingen? Kanske fick jag det presenterat för mig i otydliga sammanhang, av människor som själva inte förstod att använda det? Eller också fastnade jag i tanken. Bilden av barnet är stark. Men så förstod jag. Polletten trillade ner. Och då såg jag fenomenet överallt. Mord på sådant som är värdefullt, för att det har en smutsig yta.

Förståelsen fördjupades. Och när den nu sätts samman med en kunskapsteoretisk förståelse av rådande diskurs framträder ett mönster, vilket jag vill skriva om här. När sanning, kunskap och lösningar på problem formuleras i bestämd form singular, då leder det oundvikligen, allt som oftast, till bestialisk slakt av smutsiga barn. Den metod vi använder i akademin och samhället för att tvätta barnen (som här står för allt viktigt och värdefullt) leder till att det som är smutsigt förkastas, i sin helhet.

Debatter har bara en vinnare. Om sanningen är en kan bara ett läger ha rätt. Om det finns ett bästa sätt att göra något på, då är alla andra oönskade. Den kampen, kampen för sanningen, det rätta och sökandet efter det som är bäst, leder till att väldigt mycket som är bra förkastas, förnekas och utplånas. Det är priset man får betala. Diskursen tvingar oss att kasta ut barnet med badvattnet. Behöver det badas, då är loppet kört.

Alla älskar sina barn och om barnet är hotat försvarar man det med alla till buds stående medel. Samma gäller för sanningen, för vetenskapliga resultat och praktiker. Och i en värld där det som är smutsigt oundvikligen måste utplånas, där blir kampen att skydda sitt barn hård och skoningslös. Det ligger i sakens natur och är en oundviklig konsekvens av rådande tankevärld. Därför debatteras det, för att kora en vinnare. Därför får det inte finnas någon som helst misstanke om att resultatet är tveksamt, för då förkastas hela arbetet. Bara vattentäta, skinande blanka resultat av vetenskapligt arbete överlever.

På detta sätt skapas en hotfull värld. Ingen rök utan eld. När minsta misstanke om att det finns tveksamheter leder till ifrågasättande, då slutar man tala med varandra. Då minskar utbytet av tankar. När tvätten av barnet riskerar att ta död på det man håller kärt, det man älskar, där visas bara perfekta barn upp. Och eftersom det inte existerar något sådant. Inget är perfekt, rent och helt igenom konsistent. Skapas en illusion om att vi lever i den bästa av världar. Många är de barn som offrats på denna världsbilds altare, för det högsta godas skull. För sanningens, det bästas skull.

Det finns andra sätt att se på både barn, kunskap och praktik. Andra sätt som går ut på att alla har något värde. Ingen och inget är perfekt, men det finns poänger med och något går att använda. Sammantaget blir dessa värden, kvaliteter och användbarheter till en ansenlig resurs. Tyvärr förspills denna av och i rådande diskurs. Tyvärr kastas allt för många barn ut med badvattnet. Det finns andra sätt. Det finns det.

Världen är fylld av skit, men överallt finns guldkorn som kan förädlas. Så kan man tänka. Så kan man arbeta. Så kan man se på kunskap, sanning och olika typer av praktiker. Som möjligheter vilja ligger där i gyttjan och väntar på att förädlas. Och om även smutsiga barn tillerkänns ett värde, om det är möjligt att tvätta sina barn offentligt, då kommer fler att bli renare, och väldigt många färre kommer att dö.

Så kan man se på vetenskapen, som ett slags guldvaskare. Som förädlare av världens inneboende värden. Som ambulerande smeder, vilket är en tanke hämtad från Deleuze och Guattari. Smeder som ställer sitt hantverkskunnande till allmänhetens förfogande, som upplöser problem och som skapar något nytt och mer användbart av det som finns på plats. Så kan man se på saken.

Gräv där du står. Var inte rädd för smutsen. Samtala, förutsättningslöst. Lyssna, leta efter det som fungerar. Förädla. Tillsammans bygger vi den värld vi gemensamt är beroende av. I det arbetet behövs alla krafter och tankar, allt som fungerar.