Lösningen, svaret. Det där enda, som ska lösa alla problem. Den som säger sig ha den, som gör anspråk på att sitta inne med det. Hen har sin lycka gjord. Tills någon annan dyker upp med en ny lösning, ett nytt svar i bestämd form singular. Samma dröm finns överallt. Alla bär vi på den, mer eller mindre. Men det är en dröm, en ouppnåelig dröm. Oavsett hur stark drömmen är, och oberoende av hur många som drömmer, så är det en omöjlig dröm. Acceptera, och påbörja arbetet med att hitta lösningar som fungerar. Det är vad vi borde göra. Tillsammans. Om det verkligen är ett hållbart samhälle, för alla, som vi vill bygga.
Ingen har sagt sig önska något annat. Ett samhälle för alla, det förenar politikerna över hela linjen, oavsett parti och ideologi. Alla ska med, i möjligaste mån och så gott det går. Det är vad alla vill, och det finns ingen anledning att tvivla på det. Konspirationsteorier är möjligen spännande att fundera kring, men de brukar falla på sin egen orimlighet. Som sagt, de flesta politiker menar vad de säger och är ärliga i sitt uppsåt. Det är inte där problemet ligger.
Kulturen. Där finns problemet. Där uppstår paradoxerna som ger upphov till konsekvenserna som sedan måste hanteras. Där lanseras, accepteras och bejakas lösningen, svaret, sanningen. Gång, på gång, dyker det upp aspiranter och nya idéer. Modellen, själva sinnebilden, för både tänkandet och handlandet är den gode Jesus. "Jag är vägen, sanningen och livet", visst ger det så han sa? Jag är den ende du behöver för att (över)leva och vara lycklig. Så sa han, och den tanken lever än. Platon öppnade tankerummet och krattade manegen. Jesus sålde iden och lärjungarna spred den över världen. Det är en mäktig tanke, men en häpnadsväckande vidhäftningsförmåga. Och det är i den västerländska kulturen den framförallt slagit rot. Det är här den påverkar samhället och synen på vad som är möjligt.
Kommunism, liberalism. Förstatligande, frihandel. Löntagarfonder, Rut- och rotavdrag. Jobbskatteavdrag, ökad konkurrens i högre utbildning. Eller, vilket var vad som fick mig att börja skissa på denna bloggpost, entreprenörskap. Förslagen på lösningar är många och olika, men alla utgår från samma tanke, samma dröm: att sanningen är en och odelbar och att svaret, lösningen måste vara formulerad i bestämd form singular. Det man söker är den bästa lösningen och svaret. Och, jo, visst, man ska så klart inte nöja sig med mindre än det bästa. Men det bästa för mig är inte det bästa för dig, och samhället är en komplex helhet. Därför finns inte en, enda, lösning.
Entreprenörer ska vi bli idag, alla. Enligt (de nya) Moderaterna. Frågar vi Socialdemokraterna lyder deras svar: Ett inovationsråd lett av statsministern, vilket låter som samma andas barn. Eftersom jobben, jobben, jobben är vad alla talar om går till val på vore det konstigt annars. Utrymmet för improvisation är begränsat. Politiken utjämnas därför och innehållet strömlinjeformas. Allt enligt rådande kulturell logik. Det finns bara utrymme för en lösning, ett sätt att tänka. Ett folk, en ledare. Ett, en, bäst. Så ser det ut, överallt. Även om alla vet att det inte fungerar. Den enda vägens politik och tänkande leder till ökade klyftor, i skolan, i samhället och i världen. När alla bara er som sig själv vinner alltid den som är starkast.
Världen, livet, kulturen är komplex, mångfacetterad och ofta motsägelsefull. Det oväntade är regel, och det oväntat oväntade måste man räkna med och planera för, även om man inte har en aning om vad det innebär. Bara så kan ett hållbart samhälle skapas. Lösningen är inte en, ska det fungera (samhället, helhet, livet, vardagen) måste det finnas utrymme för stötande och blötande. Marginaler, överseende och förståelse och respekt för oliktänkande och mångfald. Alla tendenser till och försök att nå enhet måste motarbetas, för allas skull. Tillsammans, ömsesidigt beroende av varandra, på gott och ont. Det är vad vi är och har att hantera.
Betänk att Sveriges storhetstid sammanföll med kompromisslösningarnas tid och anda i politiken. Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Och det är ett arbete som aldrig blir färdigt. Samhället är en process, en komplex process av interaktiv, kollektiv, tillblivelse. Bara genom att göra så många som möjligt delaktiga i processen går det att uppnå hållbarhet. Det är ingen lösning, det är ett förhållningssätt till helheten som underlättar det tänkande som leder till hållbarhet. Skillnaden är central.
Entreprenörskap fungerar. Det är bra att främja, så länge det sker på frivillig väg. Det är ett sätt att organisera, men inte det enda. Och om alla tvingas bli entreprenörer får vi ett obehagligt samhälle bestående av: jag, jag, jag, jag! Vi främjas inte om alla ska se till sitt. Och det är vi, tillsammans som bygger samhället och är beroende av det. Oavsett vad man tror och tänker om saken. Det går att vinna val på talet om entreprenörskap, men ett hållbart samhälle går inte bygga på tanken.
Lösningar och svar måste vara formulerade i plural och i obestämd form. Det finns inget som är bäst, bara olika sätt att tänka och arbeta. Och eftersom ingen kan veta vad framtiden bär på, eller vilka problem som ligger i farans riktning, i framtiden, är det alltid förödande att låsa sig vid en tanke, en lösning, ett svar.
Vägen, sanningen och livet är mångtydiga begrepp, och måste så förbli. För hållbarhetens skull, för samhället. För oss. Mig och dig, nu och framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar