Tillsammans kommer man längre än på egen hand. Alla vet detta. Ändå strävar vi kollektivt efter att optimera våra personliga möjligheter. Jag behöver helt enkelt andra för att vara jag. Andra kan härigenom sägas vara viktigare än jag, för mig. Detta är bara en av tillvarons alla paradoxer.
Tillsammans hette en film av Lucas Modysson, om 1970-talet. Tillsammans är ett ord som lätt går att associera till just det årtiondet, till proggrörelsen, kollektivboende och solidaritetsaktioner av olika slag. Paradoxalt nog är det efter freden i Vietnam och murens fall som individualismen växer sig stark, när man uppnått det man strävat efter, tillsammans. Inget för människor samman som yttre hot och konflikter. Tragiskt om man tänker på det, att vi behöver påminnas om vårt beroende av varandra. Ingen människa är en ö, allt och alla är ett resultat av evolution.
Lyssnade på en podcast på väg till jobbet, bland annat om detta. Utgångspunkten var Richard Sennets senaste bok på temat samarbete.
Den verkar högintressant, och är kanske ett tecken i tiden. Det behövs nya sätt att se på världen, på kultur och på vad som går att göra. Det behövs hopp, förtröstan och tillit. Vägen dit är kollektiv, inte individuell. Vi behöver samarbeta mer, och alla kunskaper och kompetenser behövs i det arbetet.
Tänker klimathot. Tänker att det finns hopp, trots allt. Yttre hot har fört människor samman tidigare, och här har vi ett utifrån kommande hot. Kanske. Hoppas! Strävan efter individualism och egoismen i samhället är stor, men det är inte hållbart. Ju förr vi i ser det, enskilt och tillsammans, desto bättre är det, för alla. Utan undantag. Och kanske att ett yttre hot kan få oss att kollektivt inse att vi inte klarar oss utan varandra.
Det behöver inte nödvändigtvis handla om att damma av 1970-talsretoriken. Samarbete, solidaritet och insikten om att vi är ömsesidigt beroende av varandra är inte något som vänstern har monopol på. Ingen kan ha monopol på något sådant, bara mer eller mindre tydlig insikt om sakernas tillstånd. Politiken kan vara mer eller mindre i samklang med vad vi vet. Den dagen (nya) Moderaterna inser att individualism är en självmotsägelse kan en ny politisk karta ritas, med stöd i vetenskapen. Vetenskaplig politik skall vi dock akta oss för.
Kulturvetenskap placeras ibland, eller ofta, till vänster inom politiken. Inte konstigt med tanke på hur den politiska kartan ser ut. Men det har inget med vetenskapen att göra, för den följer sin egen logik. Först kommer frågan, sedan undersökningen, och svaren bygger på det material man studerat och analyserat. Vetenskap handlar om att undersöka världen, förutsättningslöst. Politik handlar om ideologi. Hur olyckligt det än vore att blanda dessa aspekter så är det ändå märkligt hur lite politiken lyssnar på vetenskapen.
Politiken är sig själv nog idag. Ställer sig ovanför vetenskapen. Det är ett stort problem. Långt större än man tror, och det får konsekvenser. Det vi har att göra med är styrningen av vårt land, av världen. Och eftersom problemet är utbrett över världen. Eftersom makten över vetandet institutionaliserats överallt på jorden, sitter vi alla i samma båt. Eftersom politiken har satt sig över vetandet blir problemets lösning synonymt med problemet som skall lösas. Paradoxalt, jo visst. Men inte mer paradoxalt än kulturen.
Paradoxen är inte problemet. Problemet är brist på insikt om tillvarons och det mänskliga varats elementa. Brist på förståelse för människan kollektiva och individuella möjligheter och begränsningar. Bristen på respekt för vetenskapen. Synen (som finns över hela det politiska spektret) på det vetenskapliga uppdraget som ett slags patentmaskin, i näringslivets tjänst. Det är problemet, och det är resultatet av politikens omnipotens. För makten över vetandet påverkar akademin och dess möjlighet att arbeta förutsättningslöst för att lösa mänsklighetens problem.
Kanske ovanstående omstrukturerade tankar skulle kunna bära frön till en Ideologi för framtiden? En ideologi som lyssnar på vetenskap, utan att vara vetenskaplig. En ideologi som växer fram i samspel mellan vetenskap och visioner. En ideologi som utgår från insikten om att människa är ett kollektivt fenomen mer än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar