Samma krav måste gälla för alla

Björklund utropade stolt: Samma krav måste gälla för alla. Han har tänkt efter. Han är stringent. Står vid sitt ord. Stolt. Samma krav måste gälla alla, i konsekvensensen namn. Måste vara skönt att ha hittat en inställning, ett förhållningssätt att vila i, att driva överallt. Enkelt, effektivt. Elitistiskt, egoistiskt, kan man också tänka. Om man ser lite längre än till nästa val. Om man har samhället i fokus, ser till framtiden och hela befolkningen.

För hur skulle det se ut om samma krav skulle gälla alla? Kravet att klara sig själv, det kan tyckas självklart. Om man vägrar se längre än näsan räcker, för hur är det för dem som sitter i rullstol? Har alla samma möjlighet att leva upp till kraven? Om inte, hur gör vi då? Håller fast vid kraven, är Björklunds svar. En hederssak. Samma krav måste gälla alla, utan undantag. Därför behöver transportbolagen inte erbjuda lösningar för alla.

Friskolor och privata vårdbolag kan vägra vård, men inte offentligt finansierad verksamhet. Offentlighetsprincipen gäller staten, inte privata företag. Samma krav måste gälla för alla, eller hur var det nu igen?

En årslön på banken, förra seklets bästa spartips. Kom inte det från en folkpartist? Anne Wibble. Frihet åt alla, utan undantag. En viktig liberal princip. Lika viktig som att samma krav ska gälla, utan tanke på förutsättningar. Samma summa att betala i skatt, över hela linjen. Varför inte? Det är också konsekvent, enkelt och överskådligt. Samma, lika. Alla har samma möjligheter. Alltså, samma krav, över hela linjen. Det är en viktig liberal princip. Konsekvens. En hederssak.

Att Sverige har en vice stadsminisiter, och en utbildningsminister som tänker på detta sätt, och som dessutom är stolt över det, säger något om tillståndet i landet. Samma krav måste gälla för alla. Ett folk, ett krav. En måttstock.

Vad hände med valfriheten?