Frihet

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting. Så lyder den svenska översättningen av Kris Kristofferssons låt som spreds över världen av Janis Joplin. Frihet är nästa ord på min lista över uppslag till bloggposter. Och visst, att se på frihet som knuten till krav och förväntningar är ett sätt. Ett vanligt sätt. Frihet som frånvaron av, vad det nu är man tänker på. Har man något att förlora är man i någon mening inte fri. Som sagt, ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt att se på frihet är liberalismens, som vill skapa ett samhälle där valfrihet är basen för allt. Statens uppgift i liberalismen är att skapa och upprätthålla medborgarnas möjligheter till fria val. Liberalister vill inte att staten ska lägga sig i sådant som medborgarna själva kan hantera. Ju mer frihet, desto bättre. Så lyder liberalismens mantra. Frihet att välja och att göra det mesta av det man har.

Två helt olika sätt att se på begreppet frihet. Det ena ser ägandet som ett hinder för frihet, det andra ganska mycket som en förutsättning. Luffaren som utan att någon kan göra något åt saken går dit näsan pekar och hen behagar, på känsla och i stundens inspiration. Ställ hen mot den stationäre och bättre bemedlade samhällsmedborgaren som kan och vill välja och vraka bland olika erbjudanden i samhället, så som vård, skola, elbolag, teleleverantör. Skillnaden blir markant. Och det är svårt att se att det är samma begrepp man laborerar med.

Frihet är svårt att definiera. Ett försök att bringa reda bland tankespåren kan vara att tala om negativ och positiv frihet. Frihet från, i luffarens värld. Och frihet till, i liberalistens. Det blir då uppenbart att frihet kan ses som ett slags resurs. Frihet är något man kan skaffa sig, på olika sätt. Och vilket som är det bästa tvistas det om. Frihet handlar om att vara utan band, och det kan uppnås genom att ge upp ägandet, eller att äga tillräckligt mycket. Mellanformer är svåra att upprätthålla.

En sak står klar, att vara ofri är det få som eftersträvar. Någon ofrihetsrörelse finns inte, även om det finns rörelser och ideologier som anklagas för att leda till ofrihet. Alla vill vara fria. Den som är satt i skuld är inte fri, sa han väl, den gode Göran Persson. Efter krisen i ekonomin i början av 1990-talet, när han reste i världen och tiggde krediter för att klara Sveriges ekonomi. Det är dyrt att vara fattig, brukar man också säga. Den som inte har är hänvisad till andras välvilja, eller till tur.

Det borde gå att räkna på detta. Hur många är fria enligt de båda definitionerna? Min gissning är att den stora majoriteten hamnar i mitten, och det borde gå ut över båda frihetsbegreppen. Det verkar alltså som att ganska få är fria i Sverige, och i världen. Om man utgår från att det bara finns dessa två definitioner av begreppet frihet. Men det finns fler. Det finns andra sätt än dessa båda. Problemet med dem är att de utgår från en syn på människan som ett slags ö. Människa är emellertid ingen solitär enhet. Människa är ett kollektivt begrepp. Menar jag, och ska ro det resonemanget i hamn. Sedan är det dags att gå på restaurang. Först lite mer om frihet.

Spinoza, 1600-talsfilosofen, är intressant på många sätt. Kan på inget sätt säga att jag är expert på honom, men en del har jag läst. Och av det jag har läst om hans filosofi inser jag att han har mycket att lära oss. Hans tankar om frihet är högintressanta, och skiljer sig markant från de båda ovan. Spinoza definierar begreppet människa i kollektiva termer. Han menar att frihet bara kan uppnås genom att individen ger upp sin autonomi. Bara i ett samhälle kan riktig frihet finnas, enligt Spinoza.

Tanken utgår från det faktum att frihet på ett eller annat sätt utgår från resurser, vilket ovanstående resonemang bekräftar. Samhället är skapat för att skydda individerna från yttre kommande hot, som man som enskild aldrig helt kan möta. Bara genom att sluta sig samman, och ge upp sin individuella frihet, kan man vara fri. Eller det är åtminstone en förutsättning för att bli så fri som det går att vara i en oberäknelig värld som vår. Att inte han något, eller att ha massor. Båda är ytterlighetsfenomen. Det stora flertalet är inte där, kan inte vara där, vill inte vara där. Så, den största graden av frihet för det största antalet människor uppnås bara inom ramen för ett samhälle. Vilket kräver individens uppgivande av sin frihet.

Frihet kan bara fås genom att ge. Förenklat. Och det är det frihetsbegrepp jag väljer. För att dess utgångspunkt och förutsättning sammanfaller med min syn på människan, som ett kollektivt fenomen. Ingen människa är en ö. Människa blir man genom interaktion, inte bara med andra människor, utan lika mycket med hjälp av och i samarbete med, teknologier och andra icke-mänskliga aktörer. Människa är ett slags multiplicitet. Ett kollektivt fenomen.

Därför är frihet inget man har, det är något man gör. Tillsammans!