Tillvaron har en rad gränser. Absoluta gränser. Dygnet har till exempel 24 timmar. Veckan har sju dagar, och så vidare. Och människans biologi är visserligen tänjbar, men få blir äldre än drygt 100 år. Runt sju timmar verkar vidare vara vad de flesta behöver för att klara tillvarons krav. Utan mat, näring och energi samt vatten klarar ingen sig, på sikt. Som sagt, en rad absoluta gränser är vad vi människor ställs inför och har att hantera i vardagen.
Utmärkande för människan är att hen genom historien utmanat gränser. Faktiska gränser, så som gravitationen, vilken Apolloprojektet sprängde gränserna för. Men eftersom människan är bunden till jorden finns det en gräns för hur långt ut i världsrymden en människa kan ta sig. På samma sätt finns det andra gränser som utmanats och utmanas. Antalet timmar som sovs i vardagen, eller hur snabbt man utför uppgifter. Kulturen utmanar på detta sätt biologin. Och det finns så klart gränser här, absoluta gränser både på individ och populationsnivå.
Frågan är intressant, kulturvetenskapligt intressant. För även om det är individer som utför arbetet skapas kraven på en högre nivå. Kulturen, där uppstår det som tar sig uttryck i krav på utmaning. Individer kan pressa sig, hårt. Men inget kan mäta sig med kulturens kraft. Kultur disciplinerar, reglerar och styr tillvaron. Den förändras ständigt, och om tillräckligt många vill och är beredda på att ändra inställning och handlingsmönster kommer kulturen att kunna dirigeras. Om tillräckligt om många vill har kulturen inget i sig att sätta emot. Men det är inte ofta som tillräckligt många vill annorlunda. Därför blir det som det blir.
Gränser var det. Lätt att tappa tråden. Utmaning av gränser. På arbetsmarknaden finns idag ett utbrett krav på ständiga effektiviseringar. Både uppifrån i form av regler och krav från ledningen, och inifrån i form av medarbetarnas inbördes konkurrens för högre lön och bättre förmåner och villkor. Alla pressar på detta sätt varandra, och kollektivt närmar vi oss därför gränsen för vad som är möjligt. Var och en kan så klart arbeta snabbare och längre. Alla kan minska på dödtiden i som finns i alla processer. Men när alla gör detta blir det vardag, normalitet. Eftersom allt alltid kan bli lite bättre, lite snabbare, lite effektivare, kommer det alltid att finnas gränser att utmana. Men det finns trots allt gränser som inte kan överskridas. Livet, dygnet och så vidare.
Ingen vet hur nära vi är dessa yttersta gränser. Men ser man till folkhälsan och människors upplevelse av och syn på vardagen är det många som vittnar om känslan av att aldrig riktigt räcka till. För att få behålla jobbet krävs att man blir lite effektivare för varje år. Och allt fler uppgifter organiseras i tidsbegränsade projekt, just för att inskärpa att uppgiften utförs under extraordinära omständigheter, vilka kräver extraordinära insatser. Det är ju bra, på kort sikt. För projektet. Men alla vet att den som springer 100 meter måste vila för att kunna ta sig an nästa lopp. Ammars går det inte att hålla tempot uppe. Samma gäller för projekt. Om allt drivs som korta projekt, och om de anställda tvingas hoppa från ett projekt till nästa för att få behålla sitt jobb. Vad händer då?
Vad händer om/när vi har en kultur där allt skall effektiviseras, och där effektiviseringen också har krav på sig att effektiviseras. I ett kort perspektiv är det så klart möjligt att göra lite till, men i ett långt? Hur ser det ut då? Vad händer om vi sliter ut oss, om man bara klarar några få projekt och sedan är man utbränd? Arbetslivet kan så klart överleva. Processen kan leva vidare, men hur är det med människorna? Är samhället och arbetslivet ett mål, eller ett medel?
Det är frågan för dagen. En viktig fråga, sorgligt ignorerad. Studerar man samhället lite från sidan, med kritisk blick, vilket är kulturvetarens uppgift, ser man risker som man inte ser när man är mitt i och upptagen med att klara uppgifterna man har blivit satt att utföra. Det finns gränser för alla system, och mycket talar för att vi är nära många av dessa i det kulturella sammanhang vi lever i och med idag. Vi pressar oss, kollektivt, till det yttersta. Och vi gör det bara för att kunna få vardagen att gå ihop, för att klara livhanken. Det är inget vi måste göra, ändå gör vi det. Varför? Det är en fråga vi lite oftare borde ställa oss.
Till vad ska vi ha samhället? Vad gör vi med kulturen, och kulturen med oss? Är det långsiktigt hållbart? Vad är nödvändigt, och vad är möjligt att förändra? Frågorna är som klippta och skurna för kompetensen som finns inom ämnet kulturvetenskap. Frågorna handlar om vårt liv, här, nu och i framtiden. Och kompetensen som krävs för att hantera frågorna, den behöver kraft och energi för att upprätthållas. Det finns en gräns här, för hur länge ett ämne klarar av att överleva. Klarar sig samhället utan kulturvetenskap, humaniora? Jag vet inte, och ingen annan. Kan vågar vi chansa?
Det finns en gräns för allt. Det vet vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar