Begrepp skall sättas i arbete!

Seminariet igår om AIL var inspirerande, och det gav kraft och energi. Precis som seminarier ska göra. Precis som seminarier gör, där det är högt i tak och där man lyssnar mer än man talar. Vi lyssnade på varandra. På våra respektive tankar om och erfarenheter av akademin och arbetsintegrerat lärande. Vi började inte i frågan vad är det, utan rotade i frågor som: vad gör vi, hur upplevs det och vad kan man göra. Vi vände och vred på begreppet AIL. Vi arbetade med innehållet, underifrån. Om det handlar dagens bloggpost, om organisering underifrån.

Alldeles för mycket i dagens samhälle organiseras uppifrån, mot bättre vetande. För alla vet genom erfarenhet att bara det som kommer ur djupet och som är förankrat ända ute i kontextens allra yttersta delar överlever på sikt. Lagen, till exempel, vi lever i ett rättssamhälle, bestäms visserligen uppifrån, men dels utgår beslutsfattarnas mandat från folket, dels kan ingen lag i världen upprätthållas mot den stora massans vilja. Lagar är alltid ett slags konsoliderad praktik. Ett arbetsintegrerat lärande, eller något annat som skall genomsyra en hel organisation (till exempel mångfald, eller jämställdhet) som bortser från detta är dömt att misslyckas, på sikt i alla fall. Därför driver jag seminariet Samtal om AIL, för att det är enda sättet att konsolidera den typen av lärandeideologi.

Inspiration till och stöd i arbetet med formen för seminariet hämtas från filosofen Gilles Deleuze. Tänkte utgå från hans svar på frågan om varför hans och Felix Guattaris bok Mille Plateaux ser ut som den gör. Boken har ingen absolut början, bara en massa olika ingångar. Och den slutar i en sammanfattning. Den enda läsinstruktion som författarna ger är att man ska läsa sammanfattningen sist, för där lyfter de fram vad de anser är bokens viktigaste poänger. Det unika med den sammanfattningen är att den inte går att läsa utan att man först har läst och arbetat med innehållet i de platåer (kapitel) som boken är uppbyggd av. Det alltså ingen konventionell sammanfattning som ersätter innehållet i boken. Mille Plateaux går inte att sammanfatta, den går bara att arbeta med, och dess värde växer fram i form av egna tankar. Boken får mening först i och genom läsarens aktiva arbete med att tillägna sig dess innehåll.

Gilles Deleuze: Det är som en serie av brutna ringar. Var och en kan tränga in i de andra. Varje ring eller platå bör ha sitt eget klimat, sin egen ton eller klang.

Boken är uppbyggd kring, eller kan sägas vara ett slags variationer eller improvisationer av ett fåtal teman. Redan i den första platån, om rhizom, har det mesta av bokens bärande delar berörts. På ett sätt. Sedan återkommer man till dem på olika sätt. Begreppen förklaras med hjälp av olika exempel. Begreppen sätts i arbete, och läsaren engageras. Det krävs arbete för att förstå boken. Den ger få instruktioner och manar mer till eget tänkande. Det är på det sättet en demokratisk bok. Mille Plateaux mästrar aldrig, den uppmuntrar tänkandet. Precis som förutsättningslösa samtal där man lyssnar och tänker tillsammans, snarare än undervisas och bedöms av en auktoritet. Deleuze och Guattari är samtalspartners, dels med varandra, dels med läsaren.

Det är en bok av begrepp. Filosofin har alltid sysslat med begrepp, att arbeta med filosofi är att försöka uppfinna eller skapa begrepp. Men dessa begrepp har flera möjliga aspekter.

Begrepp i den mening som här åsyftas är redskap/verktyg för tänkande. Det är vad boken och författarnas filosofi handlar om, att konstruera begrepp. Arbetsintegrerat lärande är ett begrepp. Ett speciellt begrepp. Många kritiserar begreppet för att det är diffust. Man vill ha klarhet. Letar efter sanningen, begreppets egentliga innebörd. Men det finns ingen, och det är som det ska. AIL är inget, det blir till och fylls med innebörd i och genom arbetet med det. Precis som Mille Plateaux, och seminarieserien Samtal om AIL. Deleuze och Guattaris syn på begrepp lyder som följer.

Under lång tid har man använt dem för att bestämma vad ett ting är (essens). Vi intresserar oss tvärtom för ett tings specifika omständigheter: i vilket fall, var och när, hur, etc. För oss ska begreppet utsäga en händelse och inte en essens.

Var finns AIL, när uppstår AIL, hur kan man arbeta med AIL? Det är de viktiga frågorna. Vad är AIL, det är en fråga som är som upplagd för maktstrid. Min definition är bättre än din. Jag har rätt, du har fel. Det är inte så jag ser på lärande. Lärande är en process av förändring och tillblivelse. En icke-linjär, kollektiv process. Då går det inte att tala om rätt eller fel, det går bara att arbeta med begreppet. Verktyg har inget värde utanför resultatet av arbetet med dem. Samma gäller för AIL, och andra begrepp.

Detta ger oss möjlighet att införa enkla novellistiska grepp i filosofin. Till exempel ska ett begrepp som »ritornellen« säga oss i vilka situationer vi känner för att gnola en melodi. Eller »ansiktet«: vi tror att ansiktet är något som producerats, att alla samhällen inte producerar något sådant, men att vissa har behov av det. Frågan blir då: i vilka fall, och varför?

AIL i huset var teman för gårdagens seminarium. Vi talade om olika avdelningars sätt att se på och arbeta med begreppet. Om vikten av samverkan, även inom huset. På en högskola finns en hel massa olika kompetenser, och AIL skulle kunna vara ett sätt att få dessa att mötas. AIL skulle kunna vara ett sätt att bygga en ny typ av utbildningsinrättning. En ny högskola för en ny tid, och ett nytt arbetsliv. Ett arbetsliv som blir till i samverkan. Det sammanhållande kittet i tillblivelseprocessen är studenten. Alla på HV finns där för studenten. Vi producerar kunskap. Alla verksamheter behövs för att resultatet (kunskapen som skall komma det omgivande samhället till gagn) skall bli optimal. Då behövs samtal mellan oss som arbetar där. Vi behöver lyssna på varandra, och på studenterna, och på det omgivande samhället, på arbetslivet. Men det gäller även studenterna och representanterna för arbetslivet. Alla behöver bli bättre på att lyssna.

Med en sådan definition av begreppet AIL, en definition som byggs i och genom arbetet med att definiera dess innehåll, inte en gång för alla utan kontinuerligt, skapas något unikt. Genom att sluta söka sanningen och istället koncentrera sig på här och nu, på det vi har. Genom att med liv och lust kasta sig in i arbetet med att fylla begreppet med konstruktivt innehåll, byggs en ny högskola upp, underifrån. Det är min vision för seminariet. Kalla mig en drömmare, men jag tror på detta och brinner för frågan. Jag vill vara med i det arbetet, underifrån. Vill vara en del av en sådan rörelse. Och det underlättas av begreppet AIL hålls öppet.

Varje ring eller platå ska alltså utgöra en karta över tillfälligheter, och därför har var och en ett datum, ett fiktivt datum, och också en illustration, en bild. Det är en illustrerad bok. Vad som intresserar oss är individuationsformer som inte längre är ett ting, en person eller ett subjekt: till exempel individuationen av en timme under dagen, en region, ett klimat, en flod eller en vind, en händelse. Kanske är det misstag att tro på existensen av ting, personer och subjekt. Titeln Tusen platåer refererar till dessa individuationer som inte utgör personer eller ting.

Kanske är det ett misstag? Det är en fråga som fortfarande är aktuell. Det är en fråga som fler borde ställa oftare. Det är ett ödmjukt sätt att närma sig världen. Kanske är det ett misstag att ... Ja, vad då? Att söka sanningen. Att definiera kunskap på det sätt vi gör idag inom akademin. Att bygga nya kärnkraftverk. Att privatisera skolan. Listan på saker som kan ifrågasättas och samtalas om kan göras mycket lång. Den behöver vara lång. För det är allvarliga saker detta. Det livet på jorden vi har att göra med. Mänsklighetens framtid.

Kanske är det ett misstag att framhärda med ett seminarium som bara sällan lockar publik. Kanske. Men det är i alla fall bättre att göra det man tror på och att försöka än att lägga tid och energi på något som man vet är förkastligt. Jag är som bekant uppriktigt oroad över Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Jag tror vi är på väg i helt fel riktning. Vi debatterar alldeles för mycket, och samtalar på tok för lite.

Samtal om AIL återuppstår till hösten. Minst tre tillfällen till är inplanerade. Varmt välkommen!