Lärande och kompetensutveckling i (arbets)livet

Lärande, och kompetensutveckling. Allt handlar om det. Om kunskap och tillägnande av användbara insikter och färdigheter. Utan det skulle världen inte sett ut som den gör, och människa skulle vara ett meningslöst begrepp. Att vara människa handlar om att lära, och om att utveckla och använda kompetenser. Det tänker jag på, fast jag är ledig idag. Säger kanske något om vad vi har att göra med, visar på kraften i begreppen. Det handlar om något centralt, i livet.

Hade sista ordinarie tillfället på en kurs som heter Lärande och kompetensutveckling i arbetslivet igår. Ett bra tillfälle, där jag lärde mig också. Det var studenternas dag. Jag följde bara med, lyssnade och tog upp närvaron, samlade in texterna som var en del av examinationen. Övervakade lärprocessen. Tycker om sådana dagar, också. Gillar omväxling. Och jag tror att det främjar lärande att inte fastna i mönster. Kunskap och lärande vore meningslöst i en överblickbar värld, för där behöver man bara en fast uppsättning information och fakta. Det kan man lära, ta in, en gång för alla och sedan bara leva. Så ser det inte ut, så är det inte. Den värld vi lever i är dynamiskt föränderlig.

Därför behövs kunskap, och tekniker för lärande. Förståelse för lärprocessers dynamik är viktig kunskap, inte bara på högskolan. Min uppgift som lärare är inte att sprida min vishet, mina kunskaper. Pedagogik handlar inte om informationsöverföring. Lärande går inte till på det sättet, inte riktigt lärande. Viktigt vetande måste man tillägna sig själv. Lärande är resultatet av eget arbete. Det går bara att lära och utveckla kompetenser genom att brottas med texter, tankar och förståelse. Genom att kasta sig ut och själv göra erfarenheter. Lärande är på det sättet som livet. Lärarens roll är att arrangera för och locka fram lusten att lära. Inte att förmedla kunskap. Lära är inget man gör en gång för alla, för världen förändras ständigt och det behövs alltid ny kunskap.

Relationen mellan lärare och student är på många sätt som relationen mellan förälder och barn (se bloggposten om Föräldraskap). Med den skillnaden att det är sökandet efter kunskap, viljan att veta, som håller ihop relationen, och inte kärlek. För att lärande skall kunna uppstå i relationen mellan student och lärare krävs respekt. Ömsesidig respekt. Respekt för varandras olikheter, intressen och ambitioner. Det är lätt att säga, men svårare att genomföra, för alla parter. Speciellt om man är utsatt för tidspress, vilket alla är idag.

Att vara lärare är ibland underbart. När man får vara med i en kreativ kunskapsprocess, tillsammans med intresserade och ambitiösa studenter, då leker livet. Då är allt enkelt och man orkar hur mycket som helst. Då spelar det ingen som helst roll hur svåra frågor man har att brottas med, hur stor utmaningen är. När alla som ingår i relationen drar åt samma håll och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter, när man lär och utvecklar kunskaper och kompetenser, tillsammans. Då vänder livet sin vackraste sida till. Det är känslan man söker, lever för och längtar efter. Det är vad som får läraren att fortsätta.

Liksom relationen mellan förälder och barn består relationen mellan lärare och student av en lång rad andra aktörer. Härigenom störs lärandeprocessen, av andra krav, andras krav. Krav från en hel massa olika håll, som ibland stör läraren, ibland studenterna, ibland alla. Det går ut över kvaliteten i lärandet. Kunskapen blir lidande och kompetensen inte lika vass. Användbarheten minskar. Kunskapssökande, hur fantastiskt det än är att söka vishet och insikt, är en känslig och ibland frustrerande process för alla inblandade.

Läraryrket är, bland annat av ovanstående skäl, inte alltid en dans på rosor. Till lärarens vardag hör även hanterande av frustration. Egen frustration, över att inte nå fram, att inte kunna locka till lärande, att inte bli förstådd eller över att man blir missförstådd. Egen frustration över krav som man inte får möjlighet att leva upp till. Frustration över att tvingas till det omöjliga, och sedan få skit från alla när man inte lyckas. Läraren står i mitten. Utsätts för krav från alla håll. Läraren har också att hantera studenters frustration, över att inte ha tillräckligt med tid, ork, eller intresse, att möta kraven som ställs på dem. Egna och andras krav på prestation, myndigheters krav, CSN med flera. Föräldrars, partners och barns krav. Lärarens krav. Högskolevardagen är fylld av och handlar till stor del om att hantera krav. Lärandemiljöer och relationen mellan lärare och student präglas (lite för) ofta av ömsesidig frustration som tar kraft och fokus från uppdraget.

Lärande och kompetensutveckling i arbetslivet är lätt att säga, kul och utvecklande att skapa kurser kring, men svårt och mödosamt att genomföra i praktiken. Liksom föräldraskap. Klagar dock inte. Reflekterar mer över tillvarons förunderlighet, över kulturens komplexitet och svårigheten i att vara människa. Ledighetens avsaknad av krav har den inverkan på mig. Är uppe i varv. Har svårt att stänga av flödet. Lärande är som sagt en fundamentalt mänsklig process.

Lätt att fastna i det som är svårt, i kraven och frustrationerna. Lätt att bli uppgiven. Speciellt när man är trött efter ett helt läsårs vedermödor. Ett exceptionellt läsår dessutom, med många tråkiga besked. Många hårresande beslut att tvingas hantera. Nedläggningen av vårt kulturvetenskapliga utbildningsprogram är bara ett av dem. Det som får mig att ändå gå vidare, som får mig att repa mod och börja tro igen, på en ny och annan, bättre, värld, är kunskapstörsten. Den eld som brinner djupt inne i bröstet. Lusten att fördjupa förståelsen, viljan att veta. Det är vad som håller mig uppe. Det är vad som driver Flyktlinjer framåt. Det är vad som gör livet värt att leva. Möjligheten att få fortsätta ösa ur kunskapens bottenlösa brunn och tillfällena då man får utveckla nya kompetenser. Det är vad livet handlar om. Det är vad som skänker mening åt allt.

Lärande och kompetensutveckling i (arbets)livet. Det är vad allt handlar om. Och jämför jag akademin med tiden som bagare finns inga riktiga problem. Visst lärde jag där med, och självklart utvecklade jag kompetenser. Men de kunskaperna och kompetenserna är bara användbara där, i bageriet. Kunskaperna och kompetenserna som utvecklas på högskolan är annorlunda. Det jag lärt mig under mina 20 år i akademin har bärighet på fler områden, inte bara i arbetslivet. Som akademiker lär jag för livet. Och jag får titlar om utmärkelser som tecken på uppskattning. Det är snart ett år sedan jag accepterades av min arbetsgivare som Docent. Då, i augusti, kände jag mig inte som Docent. Det gör jag nu. Och det ger kraft åt orden, i de sammanhang där forskares ord spelar roll. Tänker utnyttja det under året som kommer, för att öka chanserna att nå ut med viktig kunskap och för att peka på problem i människors kollektiva vardag.

Tänker på det, på allt. Livet är inte alltid vackert, men det är värdefullt. Livet handlar om lärande, och om utveckling av kompetenser. Alltså kan jag inte tänka mig en bättre plats att vara på, än akademin. Där förväntas jag lära och kompetensutveckla, inte bara mig själv. Tillsammans utvecklar vi kunskaper, för livet, arbetet och varandra.