Kunskapssamhällets svagaste länk

Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. En klyscha, jag vet. Självklart är det så, inget att skriva hem om. I sak. Men tänker man på detta, och om man tar med sig denna tanke in i arbetet med att förstå samhället får man ett verktyg att reflektera med hjälp av. Och då är det ingen klyscha längre. Insikten om grundförutsättningen är ingen nyhet, men om den sätts i samband med det som sker i samspelet mellan akademin och resten av samhället händer något. Då framträder en bild, och den bilden manar till eftertanke. Bilden jag vill peka på handlar om synen på forskning, i samhället, politiken och delar av näringslivet. Vetenskapen är den plats varifrån kunskap emanerar. Kunskapen som är den ledstång vi har att följa.

Samhället är en komplex helhet, omöjlig att få och ha full överblick . Samhället går inte att förstå i detalj. Därför behövs vetenskapen, för att leverera kunskap om världen till allmänheten och beslutsfattarna. Ingen äger kunskapen, och den finns inte bara. Den måste inhämtas, bearbetas, förklaras och spridas för att komma samhället och det allmänna till godo. Kunskapen extraheras ur världen, samlas in i form av fragment, med hjälp av beprövade metoder, och analyseras av vetenskapsmännen och kvinnorna i akademin. Kunskap finns bara i medvetanden och upprätthålls endast i och genom överenskommelser. Kunskap måste därför användas för att få mening och komma till nytta. Och de olika rollerna måste hållas isär. Här har en svag länk i samhällskedjan identifierats. Lika viktigt som det är att vetenskapen inte äger vetandet, resultatet av sitt arbete. Lika viktigt är det att politikerna och näringslivet inte bestämmer över det arbete som utförs i akademin. Den kritiska punkten, länkens svagaste kedja, lyder som följer.

Akademin rymmer många olika vetenskapsutövare. Kunskapen om världen är beroende av perspektiv, metoder och intresse. Bilden som framträder och som sprids från akademin är därför splittrad, komplex och på inget sätt entydig. På det stora hela, och om grundläggande frågor, i sak, råder i princip konsensus. Men ifråga om detaljer kan det skilja sig. Och i takt med att samhället blir mer avancerat och specialiserat kommer behovet av vetenskaplig kunskap att öka, liksom följaktligen beroendet av akademiker. Samtidigt måste rollerna hållas isär. Och ingen är mer än människa.

Hur ser det ut, i samhället, vardagen? För att beslut skall kunna sanktioneras, och för att kunna motivera önskningar krävs bevis. Så är det överallt. Och bevis måste bottna i kunskap, vetenskap. Samtidigt är pengar en viktig faktor. Mycket står med andra ord på spel, speciellt i en värld som snurrar snabbt och allt snabbare. Mandatperioder och kvartalsrapporter är lika viktiga som kunskap. Ibland är det svårt att veta vad som är viktigast. Därför kan det ofta, i många sammanhang, för otaliga syften, vara värt att leta lite bland utbudet av kunskap. Leverantörerna är många och inte alltid överens. Och det behövs alltid pengar, vilket man får om ens kunskap kan användas, eller ens titel. Uppmärksamhet viktigt idag. Syns man inte finns man inte. Sätt dessa samma dessa insikter, och betrakta dem som en kedja. Fundera en stund på konsekvenserna.

Vad händer om man är i desperat behov av att få ett beslut i näringslivet eller politiken sanktionerat, och om det finns hugade akademiker som besitter vetenskaplig kunskap som stödjer företagets eller partiets önskning? När man på förhand vet att man har rätt, eller vad man vill, och bara behöver få detta sanktionerat? Det sker hela tiden, överallt. Om en journalist har sin bild klar för sig, kommer hen att söka tills hen finner någon i akademin som kan och som vill bekräfta. Oundvikligt att det blir så här, så klart. Men just därför viktigt att reflektera över. Samhället är som sagt en kedja, och en kedja kan aldrig vara starkare än dess svagaste länk.

Vad händer om beslut tas först, och sedan sanktioneras vetenskapligt. Är det ett kunskapssamhälle vi lever i då, eller något annat? Vem eller vilka har makten egentligen, och vilka blir konsekvenserna? Svaren på frågorna är inte givna. Men här kommer i alla fall förslag till hur man kan tänka och arbeta för att bryta sig fri från låsningen, eller det problem som identifierats. Ett slags förstärkning av länken skulle man kunna säga.

Först och främst bör man överge tron på att kunskap och sanning går att tala om i bestämd form singular. Det finns ingen enda, bästa kunskap. Bara kunskap som är mer eller mindre användbar och tillförlitlig, och vars värde bara går att avgöra i efterhand och utifrån konsekvenserna den ger upphov till.

För det andra bör man överge strävan efter på förhand uppsatta mål. Målsäkring ger en falsk bild av trygghet. En skenbar känsla av säkerhet förmedlas som gör att man inte ser att kunskapen liksom samhället utgörs av en kedja. Bättre vore att tänka på, arbeta med och sätta upp visioner. Visioner som man vet kommer att bli svåra att nå. Visioner som pekar ut riktningen, och som ständigt utvärderas, i efterhand. Den ständiga frågan att arbeta kollektivt med då blir: Har vi närmat eller fjärmat oss från visionen? Det är en fråga som skärper uppmärksamheten och som riktar fokus mot här och nu.

Samtal mellan olika företrädare för olika kunskaper och kompetenser är för det tredje bättre än debatter. Samtal belyser världens inneboende komplexitet och ökar förståelsen. Debatter gynnar den starke, vilket riskerar att leda till sämre kunskap, ett mindre hållbart samhälle. Samtal pågår, och kan ändra riktning i takt med att vetandet och världen förändras. Samtal sätter kunskapen och kompetenserna i första rummet och går inte att vinna. Det främjar samarbete, lyssnande och passar utmärkt som utväderingsinstrument för att granska arbetet med visionerna som satts upp kollektivt och demokratiskt.

Slutligen bör man överge alla tankar på att bli bäst. Bättre är ett lämpligare och mer långsiktigt hållbart mål. Alla kan alltid bli bättre. Bäst kan man vara, fast man är dålig. Och när man blivit bäst kan man slå sig till ro, tills man utmanas. Det främjar varken kvalitet eller hållbarhet och premierar makt framför kunskap.

Samhället, världen och vetandet utgör en kedja, och den kedjan driver processen som håller världen flytande. Det är en ömtålig process som alla är beroende av. Vi sitter i samma båt, tillsammans.