Därför behövs kulturvetenskapen II

Tre artiklar i dagens tidning fångar mitt intresse. Tre olika former av artiklar om tre olika ämnen, men alla pekar i samma riktning och alla visar på behovet i samhället av kulturvetenskaplig kompetens. En av dem är en debattartikel på Brännpunkt, om Bonniers dominans över svenska medier. Där ställs en rad angelägna frågor, och visas på en hel massa risker. Framförallt ställs viktiga frågor. Frågor som egentligen inte har några svar, men som ändå måste ställas och reflekteras över. För det Bonnier AB gör är ju inte olagligt, det följer bara vedertagen kapitalistisk logik. Om den kan man tycka olika, men det är inte vad bloggposten handlar om. Här ska istället pekas på andra aspekter, som inte har med partipolitik att göra (även jag i transparensens namn villigt medger att jag står till vänster). En poäng med debattartikeln är dessutom att detta är en fråga som inte engagerar politikerna. Lika fullt är det en fråga som i högsta grad är relevant för samhället, kultur och för vardagen för oss alla.

Två frågor ställs. Och för att kunna svara på dem krävs kompetens som ämnet kulturvetenskap utvecklar och förvaltar. Den första frågan lyder som följer:

I kölvattnet av telefonavlyssningsskandalerna på News of the World pågår i Storbritannien en debatt om hur stor andel som en person eller en familj ska få äga av medierna i ett land. Frågan har högsta aktualitet trots att Rupert Murdoch genom sitt innehav i News Corporation äger en proportionellt sett betydligt mindre andel av medierna i Storbritannien än vad Bonnier äger av medierna i Sverige. Men jämförelsen är inte riktigt rättvis för om Murdoch genom kvällstidningen The Sun och dagstidningen The Times investerat stort i New Labour och Tony Blairs valseger 1997 och David Camerons valseger för de konservativa 2011, har Bonniers ägande präglats av en publicistisk tradition där familjen inte lagt sig i vad redaktörerna skriver i sina tidningar. Genom att åberopa den traditionen har man gjort det möjligt att växa utan annat än marginella protester.

Tänker på Google här, som har (i princip och i praktiken) monopol på sökandet efter information på nätet. Tänker på deras löften om att man alltid skall verka för det goda, och att man är öppen för kritik, samt att den som är stor måste vara ödmjuk. Det låter ju bra, idag. Och det finns inga tydliga tecken på att man gör något annat. Men förflyttar vi oss framåt i tiden, säg 20 år. Hur ser världen ut då? Vem äger vad? Kina, någon! Är det ett ideal? Vad händer om makten i Kina tar över Google. Kan vi då (förutsatt att man fortfarande agerar som man gör, vilket inte verkar otroligt med tanke på de ekonomiska framgångarna landets ledning kan peka på) lita på företaget och känna oss trygga? Inte självklart. Och det bara nu, i processens linda som det går att göra något åt saken. Det underlättas om fler äger, använder och förstår betydelsen av en utbredd förmåga till kritiskt tänkande, samt verkar för en hög generell utbildningsnivå i ett land.

Hoten om nedläggning av de mindre högskolorna är ett tecken på samma ideologi som Bonniers strävan efter dominans över medierna i Sverige. Vi hade för bara några decennier sedan ett statligt Radio- och TV-monopol i Sverige. Det ville marknaden avskaffa, med hjälp av slagordet att information vill vara fri. Och nu håller man på att bakvägen återinföra monopolet. Ett helt annat monopol, ett privatägt, insynsskyddat monopol. Bonnier AB har en ansenlig makt över de kanaler genom vilka Sverige och omvärlden bevakas. Var finns kritiken, förutom på Brännpunkt då? För att bli verksam måste den dock växa ur djupet av den stora massan. Och för att kunna göra det krävs kompetens att förhålla sig kritiskt reflekterande till livet och vardagen. Den andra frågan är därför i högsta grad berättigad.

I frånvaron av engagerade politiker kan endast en fri debatt hindra den från att glida över i monopol. Men frågan är om makten över det fria ordet ska vara beroende av välviljan hos Bonnierdirektörerna? Kanske är det dags att inte bara se över den svenska konkurrenslagstiftningen utan också fundera över om vi bör införa ägarrestriktioner. Vi behöver inte gå långt för att hitta inspirerande exempel. Vi kan börja med att studera den norska lagstiftningen. Samhällsintresset kräver det.

I rest my case, och förflyttar fokus till kampanjen inför det amerikanska presidentvalet i höst. Jag läser med stort intresse Johanna Möllerströms krönika, också i SvD. Hon reflekterar över kampanjens innehåll, och dess metoder. Hon berättar att hon anmält sig hos både Obama och Romney, på deras respektive kampanjers hemsidor, för att få deras nyhetsbrev. Efter två månader kan hon konstatera att innehållet i mailen är påfallande lika, från båda håll. Majoriteten av dem innehåller uppmaningar om att skänka pengar till Obama, eller Romney. Krönikan avslutas med följande, mycket tänkvärda ord, som väcker frågor som går långt utanför partipolitikens idéinnehåll och väcker frågor som är mycket mer angelägna än vem som ska bli USAs nästa president.

Att ha ett system som i USA där finansieringen av politiska kampanjer huvudsakligen sker via gåvor från privatpersoner och företag behöver inte vara dåligt. Tidigare trodde jag att det skulle leda till ökad delaktighet. Innan jag registrerade mig på Obamas och Romneys hemsidor gissade jag att mer privatfinansierade kampanjer skulle leda till mer och bättre kommunikation mellan politiker och väljare.

Efter två månader av meddelanden som nästan helt saknar politiskt innehåll är jag inte lika positiv. Det verkar som om de amerikanska kandidaternas iver att samla in pengar leder dem till att strunta i det som är tråkigt och osexigt (som att prata om politik och om lösningar på svåra frågor) för att istället fokusera helt på det glamorösa och lättsmälta (som spännande tillställningar med kändisar).

Att detta är ett problem för det demokratiska systemet är tämligen uppenbart: Jag kan inte se hur USA:s nästa president ska kunna angripa framtidens stora frågor om han inte ens vill klargöra sina ståndpunkter och diskutera politik med de egna supportrarna.

Hur ser det ut i Sverige? Vad är vi mest intresserade av inom politiken? Om det kan man läsa här, och svaret är: Opinionssiffror. Ständiga noteringar om upp och nedgång och om relationen mellan blocken, motiverat av den hypotetiska frågan: Om det vore val idag. Två år kvar, och redan nu riktas uppmärksamheten mot nästa val. Vad gör denna fixering vid siffror med dagspolitiken, med samhället och den kultur som är resultatet av människors levda vardag? Det är den centrala frågan, inte frågan om vad människor svarar på hypotetiska frågor utan förpliktelse. Om det är vad medierna använder sin makt och sina resurser till, då är vi illa ute. Och enda vapnet som finns mot detta är en utbredd förmåga hos landets innevånare, till kritiskt tänkande och reflektion, samt tid i vardagen till att samtala om det som är viktigt, nu och på sikt.

Den sista artikeln får fungera som ett slags sammanfattning och vidareutveckling till de övriga. Det är PJ Anders Lindres Ledare, även den i SvD. Här ställs en rad frågor, utan att leverera några svar. Inte för att Linder inte har åsikter i frågan, utan för att svaret på frågan är så mycket viktigare än och står över, partipolitiken. Ledaren handlar om marknadsekonomin, om konsekvenser av marknadsekonomiskt tänkande. Olika konsekvenser, onda och goda. Och om insikten att det aldrig går att avgöra på förhand vad som är ont och vad som är gott. Därför bör man aldrig uttala sig, eller hålla sig med kategoriska åsikter. Återigen, vad som krävs är en väl utvecklad förmåga till kritiskt, reflekterande, självständigt, tänkande. Linder skriver,

Vi har fått uppleva en välkommen återkomst av marknadsekonomi och företagsamhet till sektorer som invaderats av politiken. (Och en ny egenmakt i form av kundval av till exempel svensk modell.) Men vi ser också marknadstänkande slå igenom på livsfält som traditionellt har ansetts olämpliga för prissättning och handel. Det får Sandels att ställa svåra och angelägna frågor: Är det bra att man får sälja sitt blod eller sina organ? Att man kan bli surrogatmamma mot betalning? Bör det vara tillåtet för den som grips för brott att köpa plats i en snyggare cell? Vad betyder det att företag får namnge arenor och idrottslag mot betalning? Vad händer när staten använder säkerhetsföretag i stället för soldater och de privata säkerhetsvakterna blir fler än poliserna?

Oerhört viktiga frågor, utan självklara svar. Vad som behövs är engagerade medborgare som bryr sig om både sig själva, och den kontext där de skall förverkliga sin potential och sina drömmar. Kompetens för detta är vad kulturvetenskap handlar om att utveckla. Och det är en kompetens som inte går att delegera till ett fåtal experter som tar hand om frågan åt någon annan. Det är av yttersta vikt att denna typ av frågor angrips brett och från en lång rad olika perspektiv. Endast så kan ett hållbart samhälle byggas, underifrån, med hjälp av många medborgares kritiska intresse för hela samhället. Risken är annars att tendenserna som Linder pekar på accentueras.

Marknadslogikens expansion ökar pengarnas betydelse relativt andra ”valutor”, och det kan leda till att sektorer som varken har varit statliga eller kommersiella förlorar en del av sin självständiga karaktär. Färre värdesystem gör sig gällande. Tillvaron blir mer likriktad.

Jag låter Linder få sista ordet i denna bloggpost, för det han säger är oerhört viktigt! Och det visar att kulturvetenskap inte har med partipolitik att göra, det är snarare så att kulturvetenskap är en förutsättning för ett fungerande partisystem, vilket i sin tur är nödvändigt för att balansera kapitalets och marknadens makt över vardagen och livet.

Den kan också bli mer effektiv, och ibland kommer det värdet att vara starkast. Men effektivitet är inte allt. För ett gott samhälle krävs även kunskap, skönhet, pliktkänsla, lojalitet och likhet inför lagen. Hur ska den mångfalden skyddas? Vilket ansvar har vi som enskilda? Var bör politiken gripa in? De frågorna ska inte avfärdas som frihetsfientlig vänster och de behöver borgerliga svar.