Det blir en kort bloggpost idag. Denna blir i alla fall kort. Trött, sliten, och utan riktig inspiration. Det går i vågor. Men denna tid på året är märklig, och jobbig. Allt, verkligen allt, sammanstrålar och skall bli klart på samma gång. Det har gått i ett sedan augusti, med undantag för ev veckas respit i samband med jul. Och nu skall alla egna ambitioner infrias, studenternas önskningar uppfyllas och dessutom har man ett liv. Maj som borde vara vår och bära på hopp om sol, värme, lugn och ro, är istället en enda lång Golgatavandring, på gränsen till mental och fysisk kollaps, mot det hägrande målet semestern.
Är det hållbart att leva så här, undrar jag varje år? Och, nej, det är det inte. Osäker på om det verkligen blir värre, eller om det bara är en känsla. Men det känns så, som om det blir mer och mer krav och mindre och mindre tid att uppfylla kraven på, för varje år som går. Lätt att känna sig uppgiven då.
Förhoppningsvis kommer lusten tillbaka under sommaren. Men om det vet man inget här och nu. För att överleva tar jag en dag i taget. En sak i sänder. Högen med saker att göra minskar, helt klart, men det gör också den återstående energin. En kamp för överlevnaden. Hoppas att lusten kommer tillbaka. I grund och botten har jag världens bästa arbete, och jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på än akademin. Fast det skulle kunna vara så mycket bättre. Med små medel skulle allt kunna precis så bra som det finns potential till. Lever på hoppet. Tror på framtiden.
Så kommer det. Så ser jag den. Artikeln som mycket väl skulle kunna bli droppen som får bägaren att rinna över. Texten som gör det fullkomligt klart att det är skillnad på forskning och forskning. Att den som sysslar med rätt forskning kan och får göra allt det jag förvägras. Bara för att man sysslar med rätt forskning. Undantag kan göras. Undantag görs, uppenbarligen.
Stoppa pressarna. Ny forskning visar, att ... Ja, vad då? Jo, lyssna. Nu ska ni få höra vad fysiker kan få syssla med, utan att dra på sig Svenskt Näringslivs vrede. Utan att utsättas för nedlåtande kommentarer och utan att bli ifrågasatta. Så här står det i SvD:
I en artikel i tidsskriften Physical Review E beskriver nu författarna hur vardagliga muggstorlekar på ett olyckligt men helt slumpmässigt sätt råkar samvariera med normal gång på ett sätt som uppmuntrar vågrörelser och spill av den lättflytande vätskan.Ja, jo. Det är ju så klart ett problem detta. Kaffespill är mer regel än undantag i akademins och, föreställer jag mig, andra arbetsplatsers korridorer. Muggar som hindrar spill skulle kanske kunna hindra några halkolyckor och sänka städkostnaderna. Men är det viktig forskning? Är det forskning som bör få uppmärksamhet? Är det en nyhet?
Med andra ord: Om man går naturligt och bär på en kaffekopp som är 10 centimeter hög och 7 centimeter bred är det närmast självuppfyllande att det bildas en sorts pendelrörelse som förstärks och att man till slut spiller, vilket oftast inträffar mellan det sjunde och tionde steget.
Studien visar att även små oregelbundenheter i en människas gångart kan ha stor betydelse genom att riva upp kaffets lugna yta och förstärka vågrörelserna.
Så vad är lösningen? Enligt Krechetnikov och Mayer bör man vara fokuserad på uppgiften, starta långsamt och undvika snabb acceleration. Dessutom: att inte fylla på för nära kanten underlättar. De nya rönen kan i framtiden måhända hjälpa tillverkare att utforma koppar på ett sätt som motverkar spill.
Och, den viktigaste (sic) frågan: Vad skiljer denna typ av forskning kring forskningen av/om Harry Potter? Svaret är makt och inflytande. Och det som gör mig ledsen är att mitt ämne orättvist dras i smutsen och anklagas för samhällsonytta, just för att vi ägnar oss åt forskning om makt.
Men, men. Gråt inte: Forska! Fortsätt! Det intalar jag mig. Tar frukost, och sätter sedan igång med förberedelsearbetet för dagens föreläsning på kursen Kulturoffensiven, på temat: Humanioras roll i samhället. Huka er, för nu laddar vi om.
Kulturvetenskap är LIKA viktig som annan forskning!
2 kommentarer:
Jag tänkte precis samma sak när jag läste de nya banbrytande rönen. Hur kan det på riktigt sitta folk och tycka att exempelvis all genusforskning per definition är skräp när ingen protesterar mot sånt här?
Men jag försöker tänka så här, att jag redan är en hejare på att balansera fulla kaffemuggar så jag kan gå vidare till humaniora.
Kämpa på!
Ja, bra Charlotte! Så ska de tas! Vi som kan balansera muggar behöver större utmaningar och har kompetens att jobba med de riktigt viktiga frågorna!
Skicka en kommentar