Krisens lösning är närmare än vi tror

Kris är ordet för dagen. Inte bara i Grekland. Svensk ekonomi ser på ytan ut att må bra, och i förhållandet till många andra länder har vi det bättre. Men är det bra? Knappast. Fattigdomen ökar, åtminstone den relativa. Klyftorna i Sverige växer och allt fler privatpersoners ekonomi är i kris. Läser en intressant rapport som bekräftar en del av tankarna jag burit på och ofta återkommit till här. Utgångspunkten i rapporten är att västvärldens ekonomier är på väg att stagnera, och att mänsklighetens framväxande livsstilar och syn på resursutnyttjande inte är långsiktigt hållbart.

Ekonomin är alldeles för mycket i fokus. Det är mitt svar på frågan: Vad är problemet? Pengar för pengarnas skull, effektiviseringar som genomförs för att man kan och kortsiktigheten som sprider sig till allt fler områden. Ekonomernas inflytande över tänkandet. Det är grunden till alla andra problem. Där borde man börja arbetet för förändring.

Inget ont om ekonomer dock, deras kunskaper behövs. Ekonomin kan inte avskaffas. Det är viktigt att inse. Den lösning jag ser är inte revolutionär. Ingen skall tvingas avgå (utom möjligen enskilda ministrar som missuppfattat sitt uppdrag). Lösningen är inte ny, omvälvande och den bär inte heller på löften om ett land av mjölk och honung. Rikedom åt alla är och bör vara en dröm. Ingen kan lova det, av det enkla skälet att rikedom bara kan uppnås med hjälp av en kombination av hårt arbete och tur. Framgång och rikedom, oavsett vilket område man verkar inom kan aldrig garanteras. Det finns ingen kungsväg till lycka. Det är en nåd att stilla bedja om, medan man sliter i sitt anletes svett.

Problemet, överallt. Grundproblemet till världens och mänsklighetens olika typer av kriser är universell. Liksom lösningen på kriserna. Allt börjar och slutar i relationen mellan jag och du. Vi har lösningen i vår hand, på samma sätt som vi är orsaken till krisen. Vi är ett annat sätt att säga, fler än en, men färre än många. Vi är en obestämd massa, som ändå är hanterbar. Vi skapar familjen, samhället, kultur, EU, världsekonomin, livet här på jorden. Igår, idag, imorgon. Den insikten bär på fröet till lösning. Om den insikten kunde sjunka in hos fler, på allvar. Om den insikten kunde omsättas i handling, oftare. Om den insikten vore en allmän maxim. Då skulle lösningen kunna vara på väg.

Agerande inifrån det sammanhang där man lever och verkar. Helhjärtat engagemang för fler än jag. Handling, uthållighet och kollektiva satsningar som syftar till annat än en budget i balans. Det är vad som krävs. Innehållet i åtgärdspaketet är en underordnad fråga. Fokus från ytan, det är vad som krävs. Det var ju det som var orsaken till krisen. Pengarna för pengarnas skull. Vinst för vinstens skull och effektiviseringar för effektiviseringarnas skull. Dags att inse vikten av engagemang för det man verkligen tror på. Dags att sluta renovera bostadsrätten för att dess värde ska öka. Dags att börja leva i nuet, för kommande generationer av människor. Dags att lyfta blicken. Från jag, till vi.

Jag kan fortfarande göra saker jag vill och trivs med. Fokus på vi handlar inte om att kollektivet ska gå före individen. Vi är en förutsättning för jag. Fokus på vi handlar om att göra sig aktivt medveten om det. Lösningarna som vi skissar på idag handlar om att lägga hela ansvaret för vårt misslyckande, på jag. Samma sak i EU där enskilda länder pekas ut. Krisen är inte Greklands fel, den är ett resultat av vårt samspel med grekerna. Kriserna är inte individuella, utan relationella.

Kris är det också i högskolevärlden. Det är kanske inte alarmerande på kort sikt. Och det drabbar ingen fattig. Ett lyxproblem alltså. En kris som vi kan vänta med att hantera. Inget kunde vara farligare än att resonera så. Kunskap må vara svår att värdera i kronor och ören. Men kunskap är för både individen och samhället som kossan som man saknar först när båset är tomt. Kunskap är en förutsättning för allt annat. Och om skolan handlar mer om ekonomi; utbildning mer om examina och poäng; om studier är ett sätt att slippa hamna i arbetslöshet. Då utarmas kunskapen. Basen i alla hållbara samhällen. Krisen i högskolevärlden är inte ett symptom, det är en av orsakerna till övriga kriser.

Kunskap håller på att bli en vara. "Inga argument biter på siffror", skriver Annina Rabe i SvD idag. Krönikan handlar ytligt sett om nedläggningen av översättarseminariet på Södertörn, som anses kosta för mycket. Man vill prioritera annat. Kunskapen och kvaliteten som uppenbarligen finns inom seminariet, innehållet och dess användbarhet. Nyttan på sikt med verksamheten. Alla sådana argument väger lätt som en fjäder när de ställs mot ekonomin. Och, visst, om det är vad man gör är det så klart svårt att motivera den typen av verksamhet. Den som hävdar något annat är inte klok. Men, och det är ju det avgörande, är det klokt att använda ekonomin som måttsock? Det är en fråga som har direkt koppling till kriserna i världen, och på högskolan. Vad håller på att hända i akademin? Rabe pekar på en reklamfilm från Linnéuniversitetet som används för att locka studenter.

En film från Linnéuniversitet som lanserades för ett tag sedan inleds med en klassiskt nördig typ som sitter i ett bibliotek och läser. Hoppsan, tänker man, en person som läser, det var oväntat. Men se där, nu börjar det hända saker. Där kommer ju en typisk Cool Ungdom (alltså precis som vuxna reklammakare tänker sig att en cool ungdom ser ut) in från vänster! Han tar ett resolut hopp över den läsande tönten, och skuttar sedan upp på bokhyllorna, där han får sällskap av några andra Coola Ungdomar.

Tillsammans dansar, hjular, hoppar och springer de sig igenom hela högskolan, upp och ner i trappor och korridorer, tills de landar i föreläsningssalen.

Ska man sälja utbildning är detta vad som krävs. Och sälja utbildning är precis vad högskolor och universitetet tvingas till idag. Potentiella studenter skall lockas att läsa, inte för att erhålla kunskaper som krävs för att bygga ett hållbart samhälle, utan för att få ett välbetalt jobb. Kunskap har blivit en formalitet. Examensbevis är det som säljs, för pengar. Och studenterna betalar. Det är allt mer vad högre utbildning har kommit att handla om.

Kunskap kan inte köpas för pengar. Kunskap kan bara erhållas med hjälp av möda och envis uthållighet. Det finns inge genvägar. Kunskap kostar pengar, det är inget man kan tjäna pengar på. Det är ett fatalt tankefel som lett till insikten om att kunskap och ekonomi kan blandas samman. Ett tankefel som är en allvarlig indikation på krisens utbredning och dess allvar, i kunskapssamhället. Vi står, tillsammans, inför ett avgörande val. Skall samhället byggas på kunskap, eller på pengar? Vad är viktigast? Vad är medel, och vad är mål? När kunskap ställs mot ekonomi inom högre utbildning får vi en akademi är det bara är,

siffror och mätbara resultat som gäller. För man är ju lika tragisk och överkörd som den där tönten som sitter och läser i början av Linnéuniversitetets reklamfilm om man påstår att det finns andra värden, andra skäl att läsa på universitet och högskola än att i framtiden få ett välbetalt jobb som fixar villaamorteringarna.

Det är inte en dans på rosor att utbilda sig och forska. Det är mödosamt, det tar tid och det är sällan roligt. Värdet i och med högre utbildning, för individen liksom för samhället, är inte euforisk lycka samt guld och gröna skogar. Värdet är mycket djupare än så och skänker en mycket större tillfredsställelse. Kunskap är en förutsättning för allt annat, på lång sikt. Priset är högt, men kostnaderna för att låta bli är gigantiska.

Vi repeterar: Lösningen på krisen är närmare än vi tror. När tillräckligt många inser att vi är en förutsättning för jag, och att kunskap kostar. Då är vi på väg, tillsammans.