Därför behövs kulturvetenskap III

Lovade tre poster om varför och hur kulturvetenskaplig kompetens behövs och till vad den kan användas. Det finns inte ett svar på den typen av fråga, bara många olika svar. Och det är viktigt att komma ihåg. Kulturvetenskapen mål är inte att hitta svaret på vad kultur är, det handlar snarare om ett ständigt pågående arbete med att söka förståelse för hur det vi kallar kultur fungerar. Kulturvetaren är därför ständigt på jakt efter problem att (upp)lösa. Kulturvetaren liknar på det sättet lite de hjältar som Clint Eastwood iscensatte i sina klassiska västernfilmer. En främling på besök, som ser ett problem, löser det, och drar vidare. Likt en nomad söker kulturvetaren ständigt efter sammanhang att verka i och bidra till med sin kompetens att se tillvaron och det invanda med alternativa ögon.

Kulturvetenskap är på det sättet en generisk vetenskap, en vetenskap som inte förvaltar specifika kunskaper. Istället odlar man egenskaper. Kritiskt tänkande och metoder för analys av komplexa ämnen/frågor/problem, det är ett sätt att se på kulturvetenskapens särart. Frågorna är för kulturvetaren viktigare än svaren. Att inte veta, att ständigt söka svar är viktigare än den samlade kunskapen inom ämnet. Och det är viktigare att överge kunskap, än att tillägna sig kunskap. Allt för att inte skapa beroendeförhållanden och för att minimera maktordningars verkan.

Kulturvetenskap strävar efter förutsättningslöst vetande och en rörlig förståelse för det som binder människor samman. Kultur är ett sätt att benämna det, men det är viktigt att inte fastna i definitioner. Kultur präglas av och blir till i och genom förändring. Därför måste man akta sig noga för att inte låsa fast. Kulturvetenskapliga analyser får inte förenkla, de måste resultera i en bibehållen komplexitet.

Kultur är ett emergent fenomen, som finns och verkar på skalnivån ovanför enskildheterna. Och det handlar därför inte om människor utan är ett ämne för sig. Kultur kan därför inte vara en förklaring. Kultur är det som ska förklaras. Kultur är inget man har, det är resultatet av handling och tillblivelse och den finns bara när den utförs. Förändring, icke-linjär förändring är vad det handlar om. Kultur är kort sagt ett gäckande fenomen. Och alla som reser anspråk på att sitta inne med kunskap om kultur är inte kulturvetare i den mening som jag lägger i begreppet.

Den kulturvetenskap som jag förespråkar är en kulturvetenskap där inget tas för givet. En sant och konsekvent kritisk vetenskap, som även är kritisk mot sina egna premisser. Det är en vetenskap som hämtar inspiration från och som är sprungen ur, humaniora. Men det är en vetenskap som inte ens tar människan för given. Kulturvetenskap granskar, och inser vikten av att kritiskt granska, även begreppet människa. Därför är det en posthumanistisk vetenskap. En vetenskap som undersöker även människan förutsättningslöst och som inte tar något för givet.

Läser i DN om något som varit en snackis i veckan. Schimpansen som lurar zoobesökare. Det är lätt att denna typ av kunskap förbigås som anekdotisk. Många läser förmodligen detta med förstrött intresse. Exotisk kunskap om något som egentligen inte angår oss, människor. Inget kunde vara mer felaktigt. Det studien visar har i högsta grad med människor att göra, och då syftar jag inte alls på det faktum att schimpansen genetiskt står människan mycket nära. Det är inte därför det är intressant att läsa om apans intelligenta beteende. Intresset för artikeln handlar om forskarna och oss människor, som inte förrän på den allra senaste tiden har börjat undersöka en sådan sak som intelligens förutsättningslöst.

Humanismen tar en hel massa saker för givna, saker som man därför inte undersökt. Intelligens till exempel. Det visar sig att det inte alls är något unikt för människan. Kråkfåglar uppvisar samma tecken, vilket ger vid handen att det handlar om grundläggande strukturer som ligger djupt inbäddade i evolutionen.

Människans grandiosa hållning och tror på sig egen förmåga måste utmanas, för mänsklighetens skull. För människans långsiktiga överlevnads skull. Vi är inte så himla unika som vi tror, och det är kunskap som vi behöver ta till oss. Därför behövs posthumanistiska perspektiv som kan utmana och kritiskt granska människan intelligens, istället för att ta den för given.

Hittar en annan artikel på det temat, i SvD. Den handlar om baksidan med intelligenta system för informationshantering, vilka leder till mer arbete och sämre beslut. Inget system kan vara bättre och starkare än dess svagaste länk, och det verkar allt oftare och i allt högre grad vara människans hjärna och intellektuella kapacitet.

Den ökande informationsmängden, som överbelastar våra hjärnor, ökar intresset för program och metoder som underlättar informationshanteringen. Programvaruföretaget Mindjet lät göra en undersökning i höstas som kom fram till att nära 70 procent av svenskarna har svårigheter att hantera informationsflödet i arbetet, och många har svårt att urskilja vad som är viktigt. Tre av tio hinner inte läsa alla sina mejl.

Det är inte mer kunskap vi behöver, det är bättre metoder för att använda den kunskap vi har. Och det är så jag vill se på kulturvetenskap. Det är en vetenskap som vårdar och utvecklar den typen av kompetens. Inte för sin egen skull, och inte för individuella forskarkarriärers, utan för mänsklighetens skull.

Kulturvetenskap behövs, det var ju det jag sa!