Kasta inte ut barnet med badvattnet

Tänkte säga några korta ord, stressad, på väg till jobbet och ännu en dag med examinationer och även ett styrelsemöte mitt i alltihop, om de mord på barn som pågår i vardagen. I Sverige, idag, överallt. Bildligt talat, bör tilläggas.

Länge förstod jag inte riktigt uttrycket: Kasta ut barnet med badvattnet. När jag hörde uttrycket första gången tolkade jag det bokstavligt, och tänkte att det gör väl ingen? Kanske fick jag det presenterat för mig i otydliga sammanhang, av människor som själva inte förstod att använda det? Eller också fastnade jag i tanken. Bilden av barnet är stark. Men så förstod jag. Polletten trillade ner. Och då såg jag fenomenet överallt. Mord på sådant som är värdefullt, för att det har en smutsig yta.

Förståelsen fördjupades. Och när den nu sätts samman med en kunskapsteoretisk förståelse av rådande diskurs framträder ett mönster, vilket jag vill skriva om här. När sanning, kunskap och lösningar på problem formuleras i bestämd form singular, då leder det oundvikligen, allt som oftast, till bestialisk slakt av smutsiga barn. Den metod vi använder i akademin och samhället för att tvätta barnen (som här står för allt viktigt och värdefullt) leder till att det som är smutsigt förkastas, i sin helhet.

Debatter har bara en vinnare. Om sanningen är en kan bara ett läger ha rätt. Om det finns ett bästa sätt att göra något på, då är alla andra oönskade. Den kampen, kampen för sanningen, det rätta och sökandet efter det som är bäst, leder till att väldigt mycket som är bra förkastas, förnekas och utplånas. Det är priset man får betala. Diskursen tvingar oss att kasta ut barnet med badvattnet. Behöver det badas, då är loppet kört.

Alla älskar sina barn och om barnet är hotat försvarar man det med alla till buds stående medel. Samma gäller för sanningen, för vetenskapliga resultat och praktiker. Och i en värld där det som är smutsigt oundvikligen måste utplånas, där blir kampen att skydda sitt barn hård och skoningslös. Det ligger i sakens natur och är en oundviklig konsekvens av rådande tankevärld. Därför debatteras det, för att kora en vinnare. Därför får det inte finnas någon som helst misstanke om att resultatet är tveksamt, för då förkastas hela arbetet. Bara vattentäta, skinande blanka resultat av vetenskapligt arbete överlever.

På detta sätt skapas en hotfull värld. Ingen rök utan eld. När minsta misstanke om att det finns tveksamheter leder till ifrågasättande, då slutar man tala med varandra. Då minskar utbytet av tankar. När tvätten av barnet riskerar att ta död på det man håller kärt, det man älskar, där visas bara perfekta barn upp. Och eftersom det inte existerar något sådant. Inget är perfekt, rent och helt igenom konsistent. Skapas en illusion om att vi lever i den bästa av världar. Många är de barn som offrats på denna världsbilds altare, för det högsta godas skull. För sanningens, det bästas skull.

Det finns andra sätt att se på både barn, kunskap och praktik. Andra sätt som går ut på att alla har något värde. Ingen och inget är perfekt, men det finns poänger med och något går att använda. Sammantaget blir dessa värden, kvaliteter och användbarheter till en ansenlig resurs. Tyvärr förspills denna av och i rådande diskurs. Tyvärr kastas allt för många barn ut med badvattnet. Det finns andra sätt. Det finns det.

Världen är fylld av skit, men överallt finns guldkorn som kan förädlas. Så kan man tänka. Så kan man arbeta. Så kan man se på kunskap, sanning och olika typer av praktiker. Som möjligheter vilja ligger där i gyttjan och väntar på att förädlas. Och om även smutsiga barn tillerkänns ett värde, om det är möjligt att tvätta sina barn offentligt, då kommer fler att bli renare, och väldigt många färre kommer att dö.

Så kan man se på vetenskapen, som ett slags guldvaskare. Som förädlare av världens inneboende värden. Som ambulerande smeder, vilket är en tanke hämtad från Deleuze och Guattari. Smeder som ställer sitt hantverkskunnande till allmänhetens förfogande, som upplöser problem och som skapar något nytt och mer användbart av det som finns på plats. Så kan man se på saken.

Gräv där du står. Var inte rädd för smutsen. Samtala, förutsättningslöst. Lyssna, leta efter det som fungerar. Förädla. Tillsammans bygger vi den värld vi gemensamt är beroende av. I det arbetet behövs alla krafter och tankar, allt som fungerar.

En lärares längtan

Inspirationen tryter. Hittar inget som sätter igång tankar. Behöver input, utmaningar. Behöver läsa. Saknar böckerna, och tid att läsa det jag väljer själv. Just nu läser jag bara andras arbeten. Arbeten som andra skriver för att de måste, enligt en manual de inte riktigt förstår, om ämnen som de nog brinner för men utifrån material och i relation till litteratur som sällan håller för allt man vill. Det var så för mig med när jag var student. Självklart. Innan man lärt sig kan man inte.
För mig som lärare. För mig som Lektor på högskolan är det emellertid ingen utmaning att läsa sådana texter. Och vid terminsspurten är det många sådana texter. Undantag finns så klart. Välkomna undantag från regeln. Trött. Heldag läggs till heldag. Fyra dagar kvar. Sedan. Längtar. På tisdag nästa vecka. Då är jag fri. Då kan jag vända flödet, då kan jag börja läsa texter som utmanar. Texter som fungerar språkligt. Texter som skrivits av författare som bryr sig om sina läsare. Texter som korrekturlästs. Texter som bärs fram av tankar, som författats av någon som vill något annat än att bara få betyg. Längtar.

Skönlitteratur. Först ska jag läsa utmanande skönlitteratur. Högen vid sängen hemma, med olästa böcker, har vuxit sig hög under våren. Vill och behöver tid att bara låta dagar förflyta. Måste få egen tid utan krav. Utan böcker, utan inspiration, dör flödet av egna tankar ut. Inspirationen sinar om inte hjärnan och livet fylls på med utmaningar. Känner mig just nu, som så ofta vid denna tid på året när alla trådar ska knytas ihop, som en svältande skeppsbruten som håller sig vid liv genom att drömma om allt han ska göra när räddningen kommer. Avklippt från mitt vanliga sammanhang, utan tid och ork att jobba med egna projekt, ansatt av krav från alla håll. Så känns det. Just nu är det så det är. Min tid kommer. Nästa vecka lugnar det ner sig betydligt. Längtar.

Filosofi. Sedan ska jag läsa filosofi. Ambitionen är att jobba mig genom Nietzsches samlade verk under hösten. Det är vad jag vill, vad jag tänker försöka mig på att göra. Behöver det. En plan för påfyllning av tankar. Input, utmaning. Annars stannar flödet. Och då, om det blir så. Den dagen när man som universitetslärare inte längre har tid och möjlighet att skaffa input. Hoppas den dagen aldrig kommer. Den dagen dör vetenskapen sotdöden. För att kunna ge måste man få. Lärande och kunskapsutveckling är ett kollektivt projekt. Tillsammans, dialogiskt, utmanande varandra. Så växer lärande, texter och kunskap fram. Därför läser jag filosofi. För utmaningens skull. För att det är svårt, utvecklande, inspirerande. För att det ger mer än det tar. För att jag får genom att ge. För att det ger mitt liv mening.

Skriva. Drömmer om det med. Tid för att skriva andra texter än snabbt nedtecknade, allt för korta och dåligt genomarbetade bloggposter i ottan innan jobbet. Drömmer om att sitta på café, med min nya MacBook Air, och skriva angelägna texter. Texter om sådant jag läser. Texter som hjälper mig att få syn på mina tankar. Texter att återvända till. Andra texter än bloggposter. Ska börja på en bok efter semestern. En bok som ska bli klar innan jul. Det är planen. Höstens beting. Längtar.

Det som kommer in påverkar vad som kommer ut. Och just nu är det torftigt på inputsidan. Det påverkar output. Flyktlinjer är ett kollektivt projekt. Texterna som publiceras här speglar mitt liv, min vardag. Flyktlinjer är min boj på ett stormigt hav. Det som håller mig vid liv. Flyktlinjer ger mig hopp. Just nu är jag trött och fullkomligt dränerad på kraft. Svårt då att vara inspirerande. Lätt att måla i svart. Allt för lätt.

Behöver frihet, tid, inspiration. Behöver få för att kunna ge. Semester. Tre veckor kvar. Har häng på ledigheten. Ser ljuset i tunneln. Och ikväll är det konsert. Kent, på Trädgårn. Tänker på det. Tar ett djupt andetag. En heldag fylld av examinationer. Två dagar till med examinationer, sedan är det helg. Nästa vecka bara en dag av krav. Samma veckan därpå. Sedan. Längtar.

Skönlitteratur, filosofi, välskrivna texter, egna och andras. Tid att läsa tidningen på morgonen. Skivtid. Vila, återhämtning. Input. Längtar!

Kunskapssamhällets svagaste länk

Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. En klyscha, jag vet. Självklart är det så, inget att skriva hem om. I sak. Men tänker man på detta, och om man tar med sig denna tanke in i arbetet med att förstå samhället får man ett verktyg att reflektera med hjälp av. Och då är det ingen klyscha längre. Insikten om grundförutsättningen är ingen nyhet, men om den sätts i samband med det som sker i samspelet mellan akademin och resten av samhället händer något. Då framträder en bild, och den bilden manar till eftertanke. Bilden jag vill peka på handlar om synen på forskning, i samhället, politiken och delar av näringslivet. Vetenskapen är den plats varifrån kunskap emanerar. Kunskapen som är den ledstång vi har att följa.

Samhället är en komplex helhet, omöjlig att få och ha full överblick . Samhället går inte att förstå i detalj. Därför behövs vetenskapen, för att leverera kunskap om världen till allmänheten och beslutsfattarna. Ingen äger kunskapen, och den finns inte bara. Den måste inhämtas, bearbetas, förklaras och spridas för att komma samhället och det allmänna till godo. Kunskapen extraheras ur världen, samlas in i form av fragment, med hjälp av beprövade metoder, och analyseras av vetenskapsmännen och kvinnorna i akademin. Kunskap finns bara i medvetanden och upprätthålls endast i och genom överenskommelser. Kunskap måste därför användas för att få mening och komma till nytta. Och de olika rollerna måste hållas isär. Här har en svag länk i samhällskedjan identifierats. Lika viktigt som det är att vetenskapen inte äger vetandet, resultatet av sitt arbete. Lika viktigt är det att politikerna och näringslivet inte bestämmer över det arbete som utförs i akademin. Den kritiska punkten, länkens svagaste kedja, lyder som följer.

Akademin rymmer många olika vetenskapsutövare. Kunskapen om världen är beroende av perspektiv, metoder och intresse. Bilden som framträder och som sprids från akademin är därför splittrad, komplex och på inget sätt entydig. På det stora hela, och om grundläggande frågor, i sak, råder i princip konsensus. Men ifråga om detaljer kan det skilja sig. Och i takt med att samhället blir mer avancerat och specialiserat kommer behovet av vetenskaplig kunskap att öka, liksom följaktligen beroendet av akademiker. Samtidigt måste rollerna hållas isär. Och ingen är mer än människa.

Hur ser det ut, i samhället, vardagen? För att beslut skall kunna sanktioneras, och för att kunna motivera önskningar krävs bevis. Så är det överallt. Och bevis måste bottna i kunskap, vetenskap. Samtidigt är pengar en viktig faktor. Mycket står med andra ord på spel, speciellt i en värld som snurrar snabbt och allt snabbare. Mandatperioder och kvartalsrapporter är lika viktiga som kunskap. Ibland är det svårt att veta vad som är viktigast. Därför kan det ofta, i många sammanhang, för otaliga syften, vara värt att leta lite bland utbudet av kunskap. Leverantörerna är många och inte alltid överens. Och det behövs alltid pengar, vilket man får om ens kunskap kan användas, eller ens titel. Uppmärksamhet viktigt idag. Syns man inte finns man inte. Sätt dessa samma dessa insikter, och betrakta dem som en kedja. Fundera en stund på konsekvenserna.

Vad händer om man är i desperat behov av att få ett beslut i näringslivet eller politiken sanktionerat, och om det finns hugade akademiker som besitter vetenskaplig kunskap som stödjer företagets eller partiets önskning? När man på förhand vet att man har rätt, eller vad man vill, och bara behöver få detta sanktionerat? Det sker hela tiden, överallt. Om en journalist har sin bild klar för sig, kommer hen att söka tills hen finner någon i akademin som kan och som vill bekräfta. Oundvikligt att det blir så här, så klart. Men just därför viktigt att reflektera över. Samhället är som sagt en kedja, och en kedja kan aldrig vara starkare än dess svagaste länk.

Vad händer om beslut tas först, och sedan sanktioneras vetenskapligt. Är det ett kunskapssamhälle vi lever i då, eller något annat? Vem eller vilka har makten egentligen, och vilka blir konsekvenserna? Svaren på frågorna är inte givna. Men här kommer i alla fall förslag till hur man kan tänka och arbeta för att bryta sig fri från låsningen, eller det problem som identifierats. Ett slags förstärkning av länken skulle man kunna säga.

Först och främst bör man överge tron på att kunskap och sanning går att tala om i bestämd form singular. Det finns ingen enda, bästa kunskap. Bara kunskap som är mer eller mindre användbar och tillförlitlig, och vars värde bara går att avgöra i efterhand och utifrån konsekvenserna den ger upphov till.

För det andra bör man överge strävan efter på förhand uppsatta mål. Målsäkring ger en falsk bild av trygghet. En skenbar känsla av säkerhet förmedlas som gör att man inte ser att kunskapen liksom samhället utgörs av en kedja. Bättre vore att tänka på, arbeta med och sätta upp visioner. Visioner som man vet kommer att bli svåra att nå. Visioner som pekar ut riktningen, och som ständigt utvärderas, i efterhand. Den ständiga frågan att arbeta kollektivt med då blir: Har vi närmat eller fjärmat oss från visionen? Det är en fråga som skärper uppmärksamheten och som riktar fokus mot här och nu.

Samtal mellan olika företrädare för olika kunskaper och kompetenser är för det tredje bättre än debatter. Samtal belyser världens inneboende komplexitet och ökar förståelsen. Debatter gynnar den starke, vilket riskerar att leda till sämre kunskap, ett mindre hållbart samhälle. Samtal pågår, och kan ändra riktning i takt med att vetandet och världen förändras. Samtal sätter kunskapen och kompetenserna i första rummet och går inte att vinna. Det främjar samarbete, lyssnande och passar utmärkt som utväderingsinstrument för att granska arbetet med visionerna som satts upp kollektivt och demokratiskt.

Slutligen bör man överge alla tankar på att bli bäst. Bättre är ett lämpligare och mer långsiktigt hållbart mål. Alla kan alltid bli bättre. Bäst kan man vara, fast man är dålig. Och när man blivit bäst kan man slå sig till ro, tills man utmanas. Det främjar varken kvalitet eller hållbarhet och premierar makt framför kunskap.

Samhället, världen och vetandet utgör en kedja, och den kedjan driver processen som håller världen flytande. Det är en ömtålig process som alla är beroende av. Vi sitter i samma båt, tillsammans.

Konflikt

Konflikt var ett av orden på listan över ord att reflektera över. Och det har alla någon erfarenhet av. Att vara i konflikt är inget man styr över själv. Det händer. Plötsligt är man där. Något triggar någon, och så är det igång. Det finns de som själva söker konflikt, som gillar att polemisera, extrapolera, debattera. Konflikt behöver inte handla om fysiska handgripligheter, även om det ligger i farans riktning. Krig är ena änden av det kontinuum vars andra ände är the silent treatment. Däremellan finns den uppsjö varianter som alla människors vardag är fylld av.

Konflikter är sällan konstruktiva. Underhållande kan de emellertid vara. Tänker på stundande EM i fotboll, som kan sägas vara ett slags konflikter. Idrott bygger på konflikt, hämtar sin kraft och dramaturgi från konflikten. Ett slags modernt gladiatorspel, som om det nu stämmer, visar på relationen mellan idrott och krig. Kamp på liv och död. Konflikter är på liv och död även i mer civiliserade kontexter än slagfältens skyttegravar. Seminarierum, debattsidor, riksdagens plenum, kommentatorfälten på bloggar och på dagstidningarnas hemsidor. Konflikter, hårda ord och lite lyssnande. Den som erkänner att hen har fel är död, bildligt talat.

Konflikter mobiliserar och kan resultera i framgång, men de plockar även fram det lägsta hos människan. Parterna i konflikten tvingas av formen för mötet (konflikten är ett slags möte) till ett mycket speciellt utbyte av, vad det nu handlar om. Egoism, vägran att lyssna, aggression och snabbhet i tanken vilket omöjliggör reflektion. Det är egenskaper som ger parterna fördelar i konflikter. Inga vackra, eller konstruktiva egenskaper. Inga egenskaper som leder till hållbarhet, för konflikter föder konflikter. Jag, jag, jag är vad som krävs för att klara sig.

Konflikter ser de flesta som något negativt. En exceptionell, yttersta lösning som man tvingas in i när inget hjälper. Det är åtminstone så vi vill se på saken. Fast konflikten är mycket mer normaliserad än vad man vill erkänna, om man nu inte uttryckligen söker den. På TV har vi Debatt, där seriösa ämnen behandlas genom att låta två sidor tala i mun på varandra. Och vinnaren hyllas reservationslöst, segraren idealiseras. Bäst ska man vara och sträva efter, annars blir man inte tagen på allvar. Och bäst kan man bara bli genom att vinna, vilket som bekant är vad konflikt handlar om. Vinna eller försvinna. Allt eller inget. Svart eller vitt. Inne eller ute. Exemplen kan mångfaldigas.

Konflikten är vårt samhälles defaultläge, det är utgångspunkten. Vårt tänkande präglas av den tankemodellen. Därför är konflikten aldrig långt borta. Det finns emellertid inget som säger att det måste förbli på detta sätt. Det finns andra tankemodeller, andra sätt att lösa problem på. Samarbete, samtal. Lyssna, förstå. Tillsammans.

Vi människor lever här på jorden på grund av evolutionen, och vi är alla del av jordens biosfär. Människor har även skapat nousfären, och skapas av den, där konflikten uppstått på samma sätt som det mänskliga genomet. Mellan människor. Slumpens roll i världens tillblivelseprocess är stor. Konflikten som tankemodell är ett sådant arv från en svunnen tid. Något som funnits och som alla måst förhålla sig till men som nu blivit förlegat. Konflikt borde kunna förpassas till historien. Inte på något enkelt sätt dock. Jag är inte naiv om nu någon trodde det. Jag tror inte att det räcker att tänka positivt, ta varandra i hand och sluta bråka. Det är en svår nöt att knäcka, men just därför viktigt att arbeta med. På högsta intellektuella nivå.

Konflikt har med affektion att göra. Därför är den enkel att fördöma, men svårt att utrota. Kanske vi därför måste leva med konflikt? Men vi måste inte bejaka den. Det går att motarbeta konflikter. Det faktum att antalet krig idag är färre än någonsin talar för att det går. Och Debatter är inte enda sättet att belysa meningsskiljaktigheter på, det måste inte vara så man arrangerar TV-program. Det går att lyssna mer, samarbeta oftare, öka medvetenheten om hur pass beroende vi människor är av jorden och varandra. Individuellt och kollektivt är det möjligt, om tillräckligt många vill.

Konflikter gör att man låser fast åsikter och synpunkter. Slagfärdighet premieras framförklokskap. Snabbhet framför eftertänksamhet. Enkelhet framför komplexitet. Konkretion framför komplexitet. Det som fungerar i en konflikt fungerar tyvärr bara där. Och det är ju dumt, att hålla sig med ett sätt att lösa problem på som inte är överförbart till vardagen. Tänker jag.

Samtal är motsatsen till konflikt. Samtal är en helt annat typ av arena. Samtala gör man för att öka förståelsen, inte för att vinna. Samtala gör man för att utbyta tankar, inte för att att ta död på varandra och den andres idéer. Samtala gör man tillsammans, gemensamt. Man lär av varandra, tillsammans. Under ett samtal uppstår ibland konstruktivt nya idéer och lösningar som ingen av parterna hade en aning om innan. I ett samtal får man mer än man ger. Alla kan vara vinnare i samtal, till skillnad från i en konflikt där bara en kan segra. Samtal upplöser problem, de skapar inga som konflikten gör.

Samtal för människor och tankar samman och syntetiserar. Konflikt drar isär och polariserar.

Misslyckanden är inga misslyckanden

Alla vill lyckas och vara lyckade. Ingen vill misslyckas. Dags att omvärdera den synen. Uppfattningen om vad som bra och önskvärt i livet och karriären för individen, och vad man söker i näringslivet och samhället, behöver förändras. Fokus ligger idag på vinnaren, den som lyckas. Hen vill alla vara nära. Hen kan ställa krav och hen får makt. Men vinnaren är närmare misslyckandet än den som inte hade turen att lyckas. Det glömmer man lätt, när champagnen flödar, att den individ eller organisation som lyckats har nått målet. Vinnaren blir ofta och lätt mätt. Orkar inte längre. Därför behövs en annan syn på saken. Skäl för detta anförs nedan.

Att vinna handlar om tur, inte om skicklighet. Skillnaden mellan den som lyckas och den som misslyckas är hårfin, och det är alltid slumpen som fäller avgörandet. Sätter man denna insikt i samband med vetskapen om vad vinsten och framgången ofta gör med människor, skapar självsäkerhet och leder inte sällan till arrogans, då framträder en annan bild av vinnaren. En inte fullt så smickrande bild. Och eftersom det dels bara finns ett sätt att vinna på, dels är vinnaren man idealiserar och strävar efter, på såväl individ, som företags och samhällsnivå, driver tänkandet på utvecklingen mot en obehaglig likriktning av samhället.

Vinnarna och drömmen om att bli en vinnare formar den värld vi lever i. Misslyckanden och misslyckade fördöms och stämplas. Och det är det stora flertalet vi talar om här. Felet görs personligt, och eftersom bara ett fåtal kommer att kunna vara vinnare vid varje givet tillfälle, kommer majoriteten av invånarna och medborgarna att klassas som sekunda vara. Betänk att det är slumpen som i väldigt hög grad styr vem som blir vinnare. Det är ett bräckligt fundament att bygga ett hållbart samhälle på.

Bättre vore att idealisera misslyckande, och att premiera alla försök att bli bäst, oavsett om det bär hela vägen eller ej. Det skulle leda till att fler försöker. Priset för en satsning mot toppen minskar betydligt, och fler blir härigenom vinnare. Genom att ge och vara generös vinner alla. Genom att ta emot misslyckade och ge dem uppmuntran, för att de försökte, kommer fler tankar och prov på lösningar att testas och chansen att nå framgång ökar.

Vinnare klarar sig alltid. De behöver ingen omsorg. Och förr eller senare kommer de allra flesta att misslyckas, och då är det bättre att fokusera på den aspekten. Det är ett robust fundament att bygga ett samhälle på, ett inkluderande samhälle där det inte behövs diagnoser för att få hjälp, ett samhälle där olikhet gynnas och ses som en resurs. Mångfald och hållbarhet går hand i hand.

Många av världshistoriens största framgångar är dessutom resultatet av misslyckanden. Tänker på Viagra, till exempel, som egentligen skulle bli hjärtmedicin. Erektion var först en oönskad biverkning, tills man insåg att det kanske var något man kunde jobba vidare med. Det visar att det är bättre att leta bland misslyckandena än bland framgångarna, om och när man vill nå riktig framgång.

Igår vann Sverige Eurovisionsschlagerfestivalen. Det betyder att det inte kan bli bättre nästa gång. Så kan man också se på saken. Förbättringspotentialen är uttömd när man vunnit, och då är det lätt att tappa fart. Och ser man på vinnare på lite längre sikt blir det i regel en enda lång lista av förlorare, det är bara det att vi inte ser längre än till prisutdelningen.

Ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Det säger något om samhället vi lever i, som består till 99 % av tvåor, treor och lägre placeringar på diverse skalor. Majoriteten kommer inte att bli vinnare. Det stora flertalet är därför misslyckade. Och eftersom det är vinna vi förväntas göra riskerar mängden att ge upp, för att det inte är någon idé att försöka.

Låt oss försöka, tycker jag. Låt oss se om det inte går att bygga ett samhälle där misslyckanden och den som misslyckas omfamnas och idealiseras. Det vore ett bättre samhälle, för alla. Och det hindrar inte vinnarna från att vinna, därför blir alla vinnare.

Tänk om, tänk om!

Järnvägen, Under strecket och tron på framtiden

Hopp finns, som sagt. Om man bara väljer att se mer till det som fungerar än det som inte gör det. Inte så att man kan tänka sig till en bättre värld, men tillvaron är aldrig antingen svart eller vit. Och den, livet och allt annat går att betrakta ur olika synvinklar, man kan lägga tonvikt vid alternativa saker. Det går att välja att se glaset som halvfullt, istället för halvtomt. Utgångspunkten är exakt den samma, men den som tänker att det är halvvägs mot att fyllas har lättare att jobba med det som fungerar än den som ser det som att glaset är på väg att tömmas. Allt rör sig, och rörelsen påverkas av hur man ser på det som är. Gemensamt skapas världen, tillsammans blir vi. Allt och alla som finns här, just nu. En människas syn kan så klart inte påverka, men många tillsammans. Därför spelar det roll hur jag ser på saker och ting, liksom hur du gör det, och alla andra. Vi är alla ensamma, tillsammans. Både ock, det är viktigt att göra sig medveten om.

Det som fick mig att tänka i dessa banor idag. Det som gav mig kraft och energi, inspiration, var dagens Under strecket. För det första för att det finns ett sådant utrymme i en av landets största tidningar. Vilket bildningsprojekt. Det är en av anledningarna, en mycket viktig anledning, till att jag sa upp GP och började prenumerera på SvD. Under strecket är en värdefull institution, all heder till SvD som visar att det går att göra en papperstidning som utgör ett komplement till nätet. Nyheter kan man söka på annat håll, om och när man vill veta vad som händer är papperstidningen hopplöst föråldrad, men söker man fördjupning och analys, bildning, då är papperstidningen oslagbar. Respekt!

Det andra skälet till att dagen började i en anda av hopp är innehållet i dagens Understreckare. Alla dagar innehåller sidan inte lika intressanta artiklar, för mig intressanta ska jag tillägga. Men det vore fruktansvärt att leva i en värd som var helt anpassad efter mig. En stor del av tjusningen med att leva är att allt inte är lika bra, roligt och intressant, samt att man kan överraskas. Och det är så med Under strecket, att man aldrig vet, och det ger tillvaron lite spänning. Jag ser alltid fram emot den delen av kulturbilagan, av just det skälet. Tack SvD, för att ni finns!

Om järnvägen handlar dagens understreckare. Om alternativa sätt att se på järnvägen. Och det ger hopp. Tänkte försöka visa på det genom att utgå från en passage i texten, och se vad den väcker för tankar. Kim Salomon, som författat artikeln skriver inledningsvis att.

Järnvägen betraktades länge som modernitetens spjutspets och likställdes med framtid. En ångmaskin på hjul och spår var det tidiga 1800-talets nyskapande uppfinning och sinnebild för det nya samhället, en klockren träff i industrialismens och modernitetens tidevarv.

Så är det ofta med nymodigheter som röner framgång. De uppmärksammas för det, för hoppet om en bättre värld som väcks. Tron på det nyas omvälvande kraft är stor. Nytt är fräscht. Kasta ut det gamla, nu randas nya tider.

Tågrälsen förband land och stad, gård och fabrik. Den nådde ut i obygden, öppnade handelslänkar och användes för exploatering i kolonierna. Samtidigt sammanfogade den både fysiskt och mentalt olika delar av nationen och mobiliserade nationell samhörighet. Den sociala integrationen stärktes och därmed känslan av gemenskap. Militärstrategiskt inkluderades järnvägen i den fosterländska berättelsen. Och tågresandet ansågs bidra till att utplåna privilegier. Tåg transporterade rik som fattig med samma hastighet. Biljetten gav entré till en jämlik värld där alla reste tillsammans. Samtidigt upprätthölls emellertid tydliga klass- och rasskillnader i tågvagnar såväl som i stationshus.

Nya omvälvande teknologier har agens att förändra och påverka även tänkandet och kultur, människors liv och deras sätt att se på sig själva, varandra och världen. Så var det med tåget, så är det med Internet. Och parallellerna mellan dem är slående.

Länge betraktades järnvägen som synonym med framsteg och industrialism. Förvisso såg modernitetens skeptiker och motståndare ett komplext förhållande mellan natur, teknologi och samhälle. De betraktade järnvägen som en symbol för industrialiseringens fördärv, urbaniseringens elände, global kapitalism, social alienation och miljöförstörelse. Tåg och räls symboliserade i deras värld undergång och förödelse.

Allt har en baksida. Och inget är antingen gott eller ont, i sig. Per definition. Det gäller tåget,och det gäller så klart även internet, även om det dröjer innan det går att uttala sig om vad som är vad ifråga om den tekniken. Men just därför är järnvägen intressant, för inget talar för att vi kommer att sluta resa, eller att vi kommer att sluta knyta kontakter med människor via nätet.

Men det var egentligen först när efterkrigstiden hade blivit ett par decennier gammalt, när postindustrialismen skymtades i horisonten, som frågetecknen började hopa sig. Utvecklingen hade enligt många gjort järnvägen urmodig och nedläggningar blev vardag. Den utpekades som ålderdomlig, uppfattades inte som tillräckligt flexibel och definierades som ett industrialismens kulturminne. Framtiden ansågs i stället tillhöra flyget och bilen.

Teknik åldras, liksom allt annat. Då förändras synen på det som var nytt och fräscht. Andra intressen tar över, och fokus förflyttas. Järnvägen såg under 1970 och 1980 talen ut på att gå i graven. Flyget var det nya, snabbare, sättet att resa. Concord tog sig över Atlanten på tre eller fyra timmar. Det var det nya. Det var där man tjänade pengar, det var dit intresset riktades. Så krossades den drömmen, och flygets påverkan på miljön uppmärksammades. Kanske fanns det en gräns för hur snabbt människan kan färdas i rummet här på jorden ändå, och ett pris att betala? Vilken tur då att jänvägsspåren fanns kvar, och att den tekniken inte helt ersatts av flyget. Tur för oss, och tur för jorden.

Ifrågasättandet blev emellertid inte långlivat. När det gamla millenniet var på väg in i ett nytt omförhandlades åter järnvägens framtid. Vad som tidigare betraktats som ålderdomligt och omodernt definierades nu istället som modernt, som garanti för en hållbar utveckling. Järnvägen laddades med ny betydelse och framställdes som ett vidsynt val. Tågresor marknadsfördes som ett snabbt, komfortabelt, effektivt och tidsbesparande alternativ. I konceptet ingick lanseringen av resande på räls som vilken dag på jobbet som helst med tillgång till Internet och frizoner utan mobil.

Man kan leva som människa på väldigt många olika sätt. Liksom man kan resa. Snabbhet är en aspekt, en annan är komfort. Och om man med hjälp av internetuppkoppling kan kommunicera med omvärlden och arbeta samtidigt som man reser, då är tiden och hastigheten inget problem. Skillnaderna är oftast marginella. Och när vinsterna är stora, då är tiden redo för att anamma en ny, lite mer mogen syn på järnvägen.

Tågtrafiken betraktades som räddningen undan miljömässig katastrof och blev sinnebilden för hopp. Den sågs som lösningen på storstädernas trafikstockningar och global uppvärmning. I botten fanns en kritisk hållning till konsumtionskulturen. Men kritiken handlade också om att utmana den individualistiska kulturen, där bilen representerade status, individuell frihet, självförverkligande och livsstilsval. Järnvägens framtid blev med millennieskiftet därmed inte minst en fråga om moral och om att ta ansvar för kommande generationer.

Det finns hopp, som sagt. Och här har vi mycket att lära. Internet uppvisar en hel del liknelser med järnvägen, då, nu och i framtiden. Läser om detta i en gammal artikel i Ny Teknik. För att ny teknik skall bli hållbar krävs underhåll, och det är inte lika sexigt som att bygga nytt, men nödvändigt. Lika roligt som det är att jobba med det som är nytt och fräsch, lika viktigt är det att satsa på underhåll av det vi har och kollektivt är beroende av, oavsett vad det handlar om. Internet, annan infrastruktur och högre utbildning. Allt kräver underhåll för att kunna utgöra den bas varifrån spjutspetsarna genereras. Eliten hämtas ur bredden. Det är en fråga om moral, hållbarhet och om att ta ansvar för kommande generationer, som sagt!

Det finns hopp, om vi vill och är beredda att göra vad som krävs. Tillsammans!

Det finns hopp!

Kanske lever vi här i Sverige just nu med historiens mest inkompetente utbildningsminister? Helt utan empati genomför han i det tysta, fördolt, en revolution av den högre utbildningen. Konkurrens, rädsla för att förlora jobbet och ekonomin i fokus. Det är vad politiken går ut på. Professorer, docenter och Lektorer, lärare som ska fostra kommande generationer skall inte få känna någon trygghet, för då presterar man bättre. Det som visat sig framgångsrikt för individer på löparbanor och idrottsarenor och för företag i tillverkningsindustrin, det skall gälla även på Högskolorna (Universiteten, gentemot dem är tonen inte lika hård). Så driver man kvalitet. Ett folk, en modell. Som i det gamla Sovjet, med den skillnaden att ingen där behövde oroa sig för jobbet.

Lärande, kunskapsutveckling och fostran av kommande generationers samhällsmedborgare fungerar inte på det sättet. Studenter och elever, det material, den råvara, som bearbetas i kunskapsfabrikerna uppför sig inte som malm eller andra material som förädlas i fabrikerna. Lärande kan i gynnsamma fall främjas av konkurrens, men inte av den konkurrens som idrottsmän och kvinnor lever efter som går ut på att vinna eller försvinna. Det vet alla som finns och verkar i utbildningsvärlden, alla som själva lyckats i kunskapssökandet och det visar all forskning om människan, naturvetenskaplig forskning och pedagogisk. Det kan ingen maktfullkomligt självgod utbildningsminister ändra på, för det första. För det andra, vilket är värre, borde han veta bättre. Att den som ansvarar för ett lands högsta utbildning inte själv har annat än gymnasiebetyg och en en militärhögskoleexamen visar hur nuvarande regering ser på utbildning och kunskap. Det viktiga är ledarskapet, som i Björklunds fall är dokumenterat (se här) som " rak och tydlig. Men det fanns också åsikter om att han var mycket hård och dominant". Perfekt i en regim som sätter en budget i balans i första rummet.

Kunskapen, själva basen i ett land är lika viktig som ekonomin. Och nu talar jag inte om profitabla innovationer, patent och Nobelpris. Jag talar om ett intellektuellt klimat som främjar befolkningens förmåga till kritiskt tänkande. Om den bas ur vilken excellens växer, innovationer uppstår och, om man därtill har tur, genererar Nobelpris. Kunskap går inte att beställa fram, den kan bara lockas ur människor. Koranskolor kan möjligen piska fram förmågan att lära den heliga boken utantill, men för att lära för livet krävs ett helt annat klimat. Det krävs trygghet, hopp och man måste framförallt få misslyckas. Utbildning är en känslig verksamhet som lätt störs av yttre hot. Trygghet, inte konkurrens, är vad som främjar lärande för livet, samhället och mänskligheten.

Att politik även kan vara och utgöra ett hinder för positiv utveckling på andra områden också upptäckte jag igår på det seminarium jag var på inom ramen för Green Factory, på Skanska i Göteborg. Skanska är ett företag som vill bygga hållbart och energieffektivt, man har både kunskapen, erfarenheten och det ekonomiska kapitalet för och viljan att göra detta. Och man blir ivrigt påhejade av politikerna, i deras retorik. Tyvärr stöter man på problem när visionerna skall omsättas i handling, när visionen om hållbarhet och gröna städer skall sättas i verket. Då satsar politikerna konsekvent på det som ger mest publicitet för deras parti, och man begraver de för miljön bästa projekten i paragrafer och långbänkar. Arbetet under seminariet, som samlade olika typer av kompetenser, från andra företag som också jobbar för hållbarhet, akademiska ämnen och intressenter, handlade om att dels lösa upp knutar, dels om att hitta innovativa (hållbara) lösningar som Skanska skulle kunna utveckla i sitt fortsatta arbete.

Det som under dagen visade sig vara det enskilt största hindret var politikerna, som talar och lovar runt, men håller tunt. Ofta säger man en sak på presskonferenser och i valrörelser, men sedan gör man tvärt emot, i praktiken när man skapar lagar som hindrar företag som på allvar vill omsätta visionerna om hållbarhet, till förmån för företag som jobbar med skatteplanering och pengaförmering, på folkets och naturens bekostnad. Ekonomin är inte ett medel, som för, till exempel Skanska att nå högre mål, det är ett mål. Så ser det alltså ut över hela linjen.

Det är lätt att bli uppgiven. Lätt att bara lägga sig platt. Men det skulle ju innebära att inkompetensen, kortsiktigheten och ignoransen vinner över kunskapen och hållbarheten. Det skulle innebära att hut går hem, vilket jag aldrig kan acceptera. Jag måste rätta mig efter besluten som tas av politikerna, det måste vi alla, för det är vad demokrati handlar om. Men en annan värld är möjlig, och den världen vill jag vara med och kämpa för. Seminariet på Skanska visade det, att hotet är inte kapitalismen, det är politikerna som tar beslut om vilken ekonomisk politik som skall vara den rådande.

Kapitalismen är inte entydig. Betyder inte ett och det samma över hela linjen. Bara för att man vill tjäna pengar betyder inte att man behöver vara hänsynslös. Pengar är det medel vi har idag, och alla är beroende av pengar. Samtidigt kan ingen leva bara av pengar. Balans är nyckelordet. Trygghet är vägen. Målet är hållbarhet.

Det finns hopp, även i dessa nattsvarta tider. Kunskapen kan ingen ta ifrån någon, och jag tänker använda mina kunskaper även fortsättningsvis för att verka för hållbarhet, på olika sätt. Jag jobbar med det som fungerar, där det fungerar, när det fungerar, och jag jobbar med dem det fungerar tillsammans med. Och jag använder Flyktlinjer som ett mångfacetterat verktyg för att knyta kontakter, nå ut och för att ha en plats att tänka på, tillsammans.

Det finns hopp. Så länge det finns liv kan man göra något, alla kan det. Ingen kan göra allt, men vi kan göra det vi kan, tillsammans. Svårare än så är det inte, vilket naturligtvis är lätt att säga men svårt att genomföra. Och här sluts cirkeln, för utmaningen som vi står inför är gigantisk och otroligt svår. Kanske är den mänskligheten övermäktig, om det är så vet ingen. Men just därför behöver vi en välfungerande högre utbildning, inte bara i Sverige utan i världen. För att klara det som är svårt krävs samarbete över ämnesgränser, en akademi där man kan känna sig trygg och där man får misslyckas. Så har man löst alla mänsklighetens utmaningar tidigare. Kunskap och kreativitet frodas bäst i en miljö där alla känner sig behövda och välkomna.

Krig och hot om livet kan fungera på samma sätt, men det är ingen garanti och riskerna är gigantiska. Därför är det första vi behöver göra för att nå målet om hållbarhet att se till att vi får en annan utbildningsminister. Björklund kanske kan få ett jobb på Krigshögskolan, där hans kunskaper och kompetenser hör hemma.

Hållbarhet är möjligt, om vi (alla vi som bor och verkar här på jorden just nu, tillsammans) vill. Liksom kriget är över, om vi vill, som Lennon sjöng. Det finns hopp, det finns det alltid. Ända tills man ger upp.

Samma krav måste gälla för alla

Björklund utropade stolt: Samma krav måste gälla för alla. Han har tänkt efter. Han är stringent. Står vid sitt ord. Stolt. Samma krav måste gälla alla, i konsekvensensen namn. Måste vara skönt att ha hittat en inställning, ett förhållningssätt att vila i, att driva överallt. Enkelt, effektivt. Elitistiskt, egoistiskt, kan man också tänka. Om man ser lite längre än till nästa val. Om man har samhället i fokus, ser till framtiden och hela befolkningen.

För hur skulle det se ut om samma krav skulle gälla alla? Kravet att klara sig själv, det kan tyckas självklart. Om man vägrar se längre än näsan räcker, för hur är det för dem som sitter i rullstol? Har alla samma möjlighet att leva upp till kraven? Om inte, hur gör vi då? Håller fast vid kraven, är Björklunds svar. En hederssak. Samma krav måste gälla alla, utan undantag. Därför behöver transportbolagen inte erbjuda lösningar för alla.

Friskolor och privata vårdbolag kan vägra vård, men inte offentligt finansierad verksamhet. Offentlighetsprincipen gäller staten, inte privata företag. Samma krav måste gälla för alla, eller hur var det nu igen?

En årslön på banken, förra seklets bästa spartips. Kom inte det från en folkpartist? Anne Wibble. Frihet åt alla, utan undantag. En viktig liberal princip. Lika viktig som att samma krav ska gälla, utan tanke på förutsättningar. Samma summa att betala i skatt, över hela linjen. Varför inte? Det är också konsekvent, enkelt och överskådligt. Samma, lika. Alla har samma möjligheter. Alltså, samma krav, över hela linjen. Det är en viktig liberal princip. Konsekvens. En hederssak.

Att Sverige har en vice stadsminisiter, och en utbildningsminister som tänker på detta sätt, och som dessutom är stolt över det, säger något om tillståndet i landet. Samma krav måste gälla för alla. Ett folk, ett krav. En måttstock.

Vad hände med valfriheten?

Björklunds oärliga retorik, cynism och dess risker

Hinner inte skriva så mycket, men måste bara få ur mig detta. Det får bli ett antal frågor till Björklund, som idag på Brännpunkt, svarar på kritiken tidigare i veckan, från bland andra Anders Flodström.

Ett stort antal högskoleutbildningar har nyligen underkänts av Högskoleverket. De hotas av nedläggning om inte kvaliteten höjs inom ett år. Detta är resultatet av den skarpa kvalitetsgranskning av den svenska högskolan som regeringen har infört.

Vad menar Björklund här? Högskoleutbildningar bara, eller talar han här även om Universitetsutbildningar som frått underkänt, bland annat på Handelshögskolan och Karolinska? För det var det som var kritiken mog politiken, att den medvetet och dolt missgynnar Högskolorna och gynnar Universiteten. Är det ett medvetet retoriskt knep för att hamra in kritiken mot Högskolorna i folks medvetande? Riskfritt i så fall, för han kan alltid hävda att han syftar på all högre utbildning. Som sagt, en dold agenda. Obehagligt!

Dessa nya tuffa utvärderingar är naturligtvis kontroversiella. En del av dem som är underkända är upprörda. Lena Adamson och Anders Flodström har också varit skarpa kritiker under lång tid, och upprepar sina argument på Brännpunkt (22/5).
Men det tidigare utvärderingssystemet hade stora brister. Det som granskades var utbildningarnas förutsättningar och processer, till exempel hur lärarkåren var sammansatt eller hur den verksamhetsförlagda utbildningen lades upp. Vad som faktiskt blev resultatet av utbildningarna spelade ingen roll.

Alla vet att det är lättare att få bra resultat om man undervisar resusstarka, studiemotiverade studenter från akademikerhem. Alla vet att det krävs mer resurser om man undervisar studenter från studieovana miljer, studenter som inte är lika motiverade, och studenter som tvingas jobba heltid vid sidan av sina studier för att de inte får ihop sina liv annars, eller som inte vågar ta lån (lån som dessutom inte går att överleva på). Att bara fokusera på resultatet är djupt cyniskt! Obegripligt att landets vice stadsminister kan och får undslippa kritik för detta. Vad är det för människosyn som ligger bakom? Eller, vilket är precis lika illa, är det bristande kunskaper som ligger bakom? En kombination? Lika illa vilket som. Skrämmande! 

Sedan i fjol är kvalitetsutvärderingarna därför annorlunda. Den nya principen är just att utvärdera resultatet av utbildningen. Utvärderingen sker mot tydliga kvalitetskriterier; kvalitet innebär att studenterna ska nå de fastställda examensmålen för respektive utbildning.

Som sagt, många av högskolorna klarar sig bättre än Universiteten. Ändå är det Högskolorna som blir av med resurser. Och det var detta kritiken handlae om, inte huvudsakligen om kriterierna. Men dessa riktas det också kritik mot, internationellt. Inte se, inte höra, inte ta in kunskap. Hallå, det är landets Utbildningsminister vi talar om. Kunskapsfientlighet borde inte vara tillåtet på den positionen.

Det är på institutionen, fakulteten och lärosätet som besluten ska fattas om hur utbildningen ska bedrivas och hur målen ska nås. Det viktiga för mig som minister är att målen nås; inte hur.

Om det är målen Björklund är intresserad av. Om det verkligen är resultatet han oras över. Om det är den överordnade frågan, då måste man fördela resurserna efter andra principer än efter principer som sätter resultatet i fokus. Förutsättningarna är väldigt olika i olika delar av landet, och i olika miljöer. Det vet alla, även Björklund!

Adamson och Flodström menar att systemet är orättvist eftersom man inte kan ställa samma krav på alla studenter. Kraven bör variera utifrån studenternas sociala bakgrund, menar de. Att som representant för en utbildning säga att man inte når examensmålen, för att studenterna kommer från fel samhällsklass är för mig en främmande människosyn. Ska vi ställa olika krav på framtidens sjuksköterskor, lärare eller ingenjörer beroende på vilken familj de är uppvuxna i?

Vi ska ställa samma krav på kvalitet på alla, men vi måste inse att vägen dit aldrig är en formalitet, något man kan bortse från. Det är vad kritiken handlar om. Björklund väljer att misskreditera den som kritiserar honom. Han skjuter på budbäraren. Hur mycket bryr han sig om resultatet egentligen?

Det nya utvärderingssystemet är tufft. Det ska vara tufft. Kraven höjs. Det sker för studenternas skull. Jag förstår att en del som blir utvärderade blir besvikna när de får beskedet att de inte håller måttet, men högre utbildning är alltför viktigt för att vi ska tillåta att målen inte nås.

Precis, och eftersom målet med högre utbildning är att gynna landet så kan man inte ha ett system som gör studenterna till kunder, och lärosätena till leverantörer. Alla vet att kvaliteten blir lidande av det, och att det är en konsekvens av systemet, av Björklunds politik. Det är vad frågan handlar om: Vilket land vill vi leva i?

Det som vi på Högskolan Väst har byggt upp med möda, under lång tid. Det krossar Björklund osentimentalt, till och med stolt. Och han gör det i namn av kvalitet. Att han får hållas visar vilket land vi lever i. Djungelns lag, den rikes rätt, namnen är många, alla är lika obehagliga.

Mörkrädd!

Dikten OCH filosofin

Eviga konflikter finns det gott om. Kampen mellan dikt, eller filosofi, konst eller vetenskap är urgammal. Om den läser jag idag en intressant understreckare. Tänkte den kunde bilda utgångspunkt för reflektion i den hektiska tid av kaos som den hårt prövade högskolelektorn befinner sig i. Terminsslutstider är galna tider. Då ställs allt på sin spets och det blir svårt att upprätthålla gränsen mellan vetenskaplig stringens och känslomässig irrationalitet. Konflikterna ligger på lur överallt, och tillvarons stabilitet rämnar.

Konflikter är intressanta att studera, för där blottläggs kulturens underliggande logik och karaktär. Kulturen är kontingent, och resultatet av överenskommelser, mer eller mindre i det tysta. Konflikten visar att inget är så enkelt som det verkar. Allt flyter, och det som verkar fast är bara resultatet av att det råder koncensus. Konflikten är med andra ord en nyttig påminnelse om verklighetens icke-linjära tillblivelseprocess. Ordning och reda, stringens och exakthet finns bara i teorin, aldrig i verkligheten, i vardagen. För att kunna leva i skenet av, att världen är överblickbar, att det går att målsäkra kulturella processer och att det finns en sanning inbyggd i världen för oss människor att upptäcka, krävs lobbyarbete. Det krävs kontroll och övervakning av helheten.

Makt, inflytande och ett pris att betala för den som inte rättar sig i ledet. Så ser det ut, så upprätthålls illusionen. Kejsaren är INTE naken, okej. Det är vad vi kommit överens om. Det är vad som gäller. Våga inte ifrågasätta. Och, ja, jo. Det fungerar. Sanningen är svår att ifrågasätta. Uppenbarligen. För så ser samhället ut, så är världen ordnad. Likafullt är det ett kontingent förhållande, ett arbiträrt tillstånd. Det som står på spel i kampen mellan diktare och filosofer, mellan naturvetenskap och kulturvetenskap, det är inget annat än tolkningsföreträdet över världen. Inte konstigt att kampen är bitter. Inte konstigt att läget blir polariserat. Men det finns vägar ut ur låsningen. Valet måste inte stå mellan antingen, eller. Det hoppas jag kunna visa i resonemanget nedan, i samtalet med Jonas Andersson, som skrivit understreckaren, och med filosoferna och diktarna som nämns i artikeln.

Hur beskriva relationen mellan filosofin och dikten? Som ett gammalt gräl, lyder svaret i en av den västerländska filosofins urkunder. I Platons ”Staten” anklagas diktarna för att framställa gudarna som strids- och hämndlysta intriganter. Sådana gudar är lika dåliga förebilder för våra barn som för idealstatens väktare.

Kaos är obehagligt, ingen tvekan om det. Det är den rädsla jag ser här, i inställningen till diktare. Men det går att lära sig att leva med och i kaos. Världen kan man antingen anpassa efter människans mått, eller anpassa sig till som människa. Hybris som ligger på lur i och med människors allt för stora, omnipotenta inställning till möjligheterna att orda det kaos som råder, är lika farligt, lika hotfullt. Tron på att människan kan håller världens öde i sina händer är farligare, vill jag hävda. Diktarens känslighet är att föredra i väldigt många situationer, framför filosofens kalla rationalitet. Snille och smak, både ock. Inte antingen eller. Veta att är stort, men veta när är större.

Men framför allt retar sig Platon på diktarnas visdomsanspråk, och i synnerhet på pretentionen att föra gudarnas talan. Medan Sokrates berömda vishet sammanfattas med att han vet att han inte vet, utger sig diktarna för att veta desto mer. I själva verket står det illa till med deras kunskaper, menar Sokrates. Homeros yttrar sig om medicin, styrelseskick och krig – men har själv varken varit läkare, statsgrundare eller härförare.

Hybris är lika illa var den än visar upp sitt segerrusiga ansikte. Som sagt, inte antingen eller: Både ock! Bråka inte, lyssna på varandra. Bara så kan en bättre förståelse för världen uppnås, upprätthållas och användas för att förbättra förhållandena för allt och alla.

Hos Platon blir diktarna ifrågasatta och rentav förlöjligade, för att slutligen uteslutas från det ideala samhället. Sokrates anför både pedagogiska och moraliska skäl till den hårda hanteringen, men det tyngst vägande argumentet mot diktarna har en kunskapsteoretisk karaktär: diktaren avbildar de i sinnevärlden förnimbara tingen, som i platonsk föreställning endast är en avspegling av tingens idé eller form. Därmed har diktaren fjärmat sig ännu ett steg från sanningen.

Uteslutning, tankepoliser, straff och krav på rättning i leden. Det pekar i en obehaglig ritning, mot bokbål, Gulager och koncentrationsläger. Om man hårdrar. Varken eller är att föredra, om det vore så att det fann ett val. Men hellre både ock.Och det finns räddning. Den stavas Michail Bachtin.

Med sitt dialogbegrepp utmanar Bachtin varje anspråk på sanningsmonopol, samtidigt som han anknyter till dialogens sokratiska ursprung.

Vetandets historia har aldrig varit rätlinjig. Aldrig följt en logiskt linjär utveckling. Den har präglats av kaos, kamp och kreativitet. Tes, antites, syntes, på resa mot den förvirring på ett högre plan som kännetecknar bildning. Det ser kanske inte så ut när man studerar historien, men betänk då att den är skriven med segrarens ögon, och att det är en betraktelse i backspegeln.

Det som i sammanhanget skiljer filosofen från diktaren är att den förre inte låter sig nöja med det enskilda, utan strävar efter att nå insikt om helheten. Och medan diktaren beskriver, ställer filosofen frågor. När diktaren exempelvis avbildar ett skönt föremål, frågar sig filosofen vad skönheten är. ”Filosofi” betyder ju ”kärlek till visdom”, och liksom varje förälskad är filosofen inte tillfreds med mindre än hela det älskade föremålet.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. En gammal sanning, inte mindre sann idag. Hybris igen. Bättre att lyssna på världens brus och att skåda det dunkla än att sterilisera tillvaron genom att blottlägga även sådant som inte borde avtäckas. Verkligheten är kaos, kulturen, människans värld är inkonsekvens och motsägelsefull. Komplex, inte komplicerad. Dynamiskt föränderlig, inte statisk. Sann vishet förmår inse även sina egna begränsningar, inte bara det man inte vet. Frågan ställs dessutom i artikeln om hur pass logiskt stringent Platon är, egentligen.

Platon hör utan tvekan till den senare kategorin, men hör han också till den förra? Nietzsche hävdar i ”Tragedins födelse” att Platon genom sina dialoger uppfann romanen. Barfield noterar att Platons ”dialoger” faktiskt liknar imitationer av dialog. Här uppenbarar sig en paradox: i samma ögonblick som Platon låter Sokrates framföra filosofiska argument för diktens uteslutning, avslöjar sig filosofin som dikt. Frågan uppstår: om diktarna ljuger och bedrar oss, som Platon hävdar, varför ska vi lita mer på honom än på någon annan diktare?

Frågan är berättigad. Det finns inga vattentäta skott, varken i världen eller vetandet! Och just därför blir alla strävanden efter rättning leden problematiska, oavsett vem som styr och har makt.

Sokrates: ”Om du släpper in den ljuva musan i lyriska och episka dikter kommer njutning och smärta att bli kungar i staten i stället för norm och det som allmänt anses vara det bästa i alla tider – förnuft”. Diktarna har enligt Sokrates en förmåga att korrumpera våra medvetanden och vad värre är – de kan korrumpera även den bäste av oss. Så lyder en tidig filosofisk dom över dikten.

Inte bara diktarna har förmågan att korrumpera. Neurologen Annika Dahlström ljuger med fakta, vilket är lika illa. Lärdomen man måste dra är att aldrig lägga alla äggen i en och samma korg. Hållbart vetande uppstår aldrig i debatt och ur konflikt, bara i inkännande samtal där tankar och kompetenser kan och får stötas och blötas mot varandra. Vi måste våga möta varandra, öppet, ärligt, nyfiket.

”Grälet” tolkas i stället som en bildligt framställd interaktion mellan filosofin och dikten, i vilken insikter kan uppnås som tycks otillgängliga så länge mötet mellan dem uteblir. Den ena förminskas i frånvaron av den andra: filosofen som exkluderar dikten riskerar upphöra att förundras, hävdar Barfield, och filosofin reduceras därmed till en rent teknisk profession. Diktaren som lämnar den filosofiska tanken därhän löper i sin tur risken att resultatet endast blir lingvistiska uppvisningar utan innehåll.

Jonas Larsson skriver vidare, lite längre ner ...

Man kan nog utan vidare hävda att alla senare ståndpunkter i grälet mellan filosofin och dikten är en serie fotnoter till Platon eller Aristoteles, för att alludera på filosofen Whiteheads berömda yttrande. Platon uppfattade dikten som en imitation av naturen. I skarp kontrast till sin föregångare uppfattar nyplatonikern Plotinus (ca 205–270 e Kr) naturen och dikten som flöden ur samma källa. Konsten kan därmed lika väl som naturen utgöra en källa till kunskap om det verkliga. Med hjälp av metaforen kan vi nå de eviga formerna genom ett slags inre seende.

Det får mig osökt att tänka på mina husgudar: Deleuzes och Nietzsche, vars texter aldrig är slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar fenomenen som satts under lupp. Deras texter kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla och böckerna fullbordas därför först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet.

Betydelsen av den vetenskap som jag vill se mer av i akademin och i samhället uppstår med andra ord i mellanrummet mellan läsaren och texten. Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari i Mille plateaux och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling.

Nietzsche skriver också i ett berömt citat från Den glada vetenskapen att,

Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ’sinne för sanningen’, för där har tapperheten förlorat sin rätt.

Vetenskap har med sådana utgångspunkter inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som det går att värdera arbetet. Därför, menar jag, blir det hela kontexten, det vill säga vetenskaparen, texten, läsaren och handlingarna som utförs, sammantaget som ger både vetenskapen och dikten dess eventuella betydelse.

Billigt? Möjligen. Hållbart? Absolut inte!

Lågprisflyg, billig vård skolor som drivs i privat regi för att generera ekonomisk vinst. Prispressad hemelektronik. En ständig, utbredd och aggressiv jakt på vinst, vinst, vinst. Det är så det ser ut idag. Bara att öppna ögonen. Inget behöver avslöjas, alla ser det. Alla lockas, överallt att välja det billigare alternativet. Enkel mattematik, kan tyckas. Frågan vi måste ställa oss, och det är väl ett lämpligt tillfälle att göra det nu, i samband med Skyways konkurs, är: Hur hållbart är detta, nu och på sikt? Är den aggressiva jakten på vinst ett lämpligt fundament att bygga ett samhälle på?

Det går inte att i längden ducka för dessa frågor. Någon måste förr eller senare betala, om verksamheten som bedrivs inte kan bära sin fulla kostnad. Priset på den vara eller tjänst man säljer måste täcka dels alla omkostnader, dels investeringar för framtiden, dels en vinst till ägarna. Det är en lag som ingen i längden kan utmana. Hållbarhet går inte att fejka, inte på sikt. Antingen överlever organisationen och klara utmaningarna man möter, eller också gör man det inte. Grekland är ett exempel som borde mana till eftertanke. Det går ett tag att låna pengar för att upprätthålla skenet, men det går inte hur länge som helst. Och ju längre man väntar desto högre blir priset, och ju fler inblandade får vara med och betala.

Hemelektronik som prispressats till det yttersta, på en konkurrensutsatt marknad, med följd att några aktörer går i konkurs, drabbar ingen oskyldig. Och det är ju bra för kunderna. Kan man tycka och tänka. Men hur bra är det för människorna som arbetar i de EPZ, för så pass låga löner att de aldrig kommer att kunna köpa en enda av produkterna, hur mycket priset än pressas eller hur mycket och länge de än jobbar och sparar? Hållbarhet är något som går långt utanför kvartalsrapporternas begränsade horisont. Hållbarhet rör hela kedjan, från råvara och tillverkning, över transporter, till försäljning, emballage, och deposition av soporna när produkten förbrukats.

Problemen är kanske inte jättestora inom den sektor av ekonomin som lever av att sälja varor av typen elektronik, även om förhållanden i fabrikerna där till exempel iPads tillverkas är diskutabla, men eftersom detta är den rådande ideologin i hela samhället, över hela linjen i västvärlden, måste frågan väckas och tänkandet reflekteras över. Överfört till tjänstesektorn (eller matförsörjningen) kommer problemen närmare vår vardag här hemma. För att sådan verksamhet som hushållsnära tjänster och vård skall kunna generera vinst och bära sina kostnader krävs att arbetskraft "importeras", det vill säga att man anställer människor från delar av världen där misären är stor och man är beredd att flytta hit för att jobba för löner som ingen svensk ens skulle överväga. Ett annat sätt att tjäna pengar är att via dotterbolag i skatteparadis utnyttja avdragsrätter och flytta beskattningen dit där kostnaden blir lägst, och vinsten störst, för ägarna. Och då har vägandet av blöjor (och andra tvivelaktiga sätt att pressa kostnader) samt behandlingen av äldre och sjuka ännu inte berörts. Problemen på sikt är många. Lite talar för att detta är hållbart. Dessutom är det skattemedel, våra gemensamma pengar, som omfördelas på detta sätt. Är det moraliskt rätt? Är det långsiktigt hållbart?

Vad som händer när man sparar på underhållet i infrastrukturen får landets alla pendlare bittert erfara, varje vinter. Och de problemen är på inget sätt lösta. Som jag förstår saken krävs det omfattande investeringar och mycket arbete bara för att upprätthålla den redan idag låga standarden. Ökningar av systemets hållbarhet kräver mycket mer än så. Det behövs inga avancerade uträkningar för att förstå den mattematiken, vilket för oss över till nästa område.

Utbildning bedrivs på samma premisser. Det som beskrivs ovan är rådande ideologi, över hela linjen. Det är samhällets fundament som analyseras. När det gäller utbildning går det emellertid inte att importera arbetskraft för att pressa priserna. Och utbildningssystemet är lika konkurrensutsatt som allt annat, eftersom man har bestämt sig för att konkurrens alltid driver kvalitet. Utbildning skall generera vinst. Pengar tjänar man på att sälja kunskap. Hur mäter man det? Betyg, examina och genomströmning är de måttenheter man valt inom utbildningssektorn. Det är vad som mäts. Det styr hur mycket pengar varje skola får och kan använda för att bedriva sin verksamhet. Frågan är om det leder till god utbildningskvalitet och till användbar kunskap? Eller om det resulterar i betygsinflation och examina utan innehåll.

Okej, bilden är tecknad. Problemen beskrivna. Jag målar som vanligt med bred pensel. Inte av lathet eller för att jag inte kan eller har underlag att diskutera varje fråga i detalj, utan för att ibland behöver man ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Det är vår framtid detta handlar om. Frågan vi förr eller senare tvingas hantera är om det sätt vi valt att organisera och förvalta vårt samhälle, vår värld, är hållbart? Världen, våra barnbarn, klimatet och så vidare, bryr sig inte om kommande kvartalsrapport. Är det klokt av oss att bara bry oss om den, eller nästa mandatperiod? Är det klokt att sänka skatten, pressa priser och minska marginalerna? Betänk att jag bara ställer frågor, jag har inga svar. Men så mycket vet och förstår jag, att vårt nuvarande sätt att leva, tänka och organisera samhället, det är inte hållbart. Inte på sikt!

Lösningar som inte involverar alla dem som problemen berör är heller inte hållbara. Hur man vänder sig har man ändan bak, det är en gammal sanning. Det har gällt i alla tider, och den gäller fortfarande.

Svaret, i bestämd form singular, är ett fatalt tankefel!

Den stora drömmen om teorin som kan svara på allt. Den enda man behöver. Läser om den, om drömmen om den, i dagens Under strecket. Fysikerna har tydligen, i sin frustration över att verkligheten inte uppför sig som den borde, börjat tumma på kravet om att god vetenskap är vetenskap som präglas av en kombination mellan induktion (erfarenhetskunskap) och deduktion (teori). Strängteoretikerna är otåliga, vill fram och verkar vara villiga att överge Poppers gamla vetenskapsideal som går ut på att kunskap frambringas i en process där djärva teoretiska hypoteser testas mot empirisk erfarenhet.


Drömmen om svaret, det enda, är stark och har en lika lång historia som människan. Men är den rimlig? Måste vi acceptera detta och kan vi lita på fysikernas ord? I frågor som rör fysik har vi inget val, där måste vi lita på fysiker. Galet vore det annars. Men utanför fysikens område väger deras ord lika tungt som någon annans, och där har de ingen hjälp av sina verktyg och modeller. Människans värld, till exempel, är visserligen fysisk, men den följer inte fysikens lagar. Kultur går inte att räkna på, hur många och hur tydliga mönster man än kan hitta i vardagen, när allt går sin gilla gång. Människans värld är absolut fylld av stabila mönster, vilket i normalfallet gör det möjligt att konstruera hyfsade förutsägelser. Men kultur är alltid nyckfull. Kultur kännetecknas av att den alltid kan ta en annan väg. Kultur kan man aldrig lita på, den är ingen klocka.

Drömmen om det där enda svaret är omöjlig, i människornas värld. För att förstå kultur krävs andra förklaringsverktyg, andra modeller. Och samma gäller för arrangerandet av samhället, som mer följer kulturens lagar än fysikens. Samhället uppstår i samspelet mellan fysik, och kultur. Samhället är ett resultat av samproduktion. En icke-linjär process av blivande, som när som helst, av en hel massa olika anledningar, kan ändra riktning. Se på börsen, se på Grekland. Tänk 11 september 2001. Bostadsbubblor och så vidare. Det är inga exceptionella undantag, det är viktiga påminnelser om att kultur aldrig går att räkna med, bara förbereda sig på och följa med. Kultur går inte att styra, bara möjligen och marginellt, reglera.

Drömmen om det enda svaret på samhällets och kulturens gåta är befängd, omöjlig. Den bör omgående överges, för allas bästa. Och politiker som för fram den, som vill i den riktningen och som gör sådana utfästelser, måste stoppas. Fysikerna må vara framgångsrika på sitt område, men det gör dem inte lämpade att förklara samhället och kulturen. Kunskap går inte att effektivisera, följer inte en mall. Kunskap uppstår i samverkan, som samhället, kultur. Kunskap är ett resultat av samproduktion, för den får aldrig sammanblandas med verkligheten. Kunskapen om världen är alltid förmedlad, indirekt och beroende av medier. Därför behövs ett ämne som kulturvetenskap!

Ödmjukhet inför världens komplexitet. Inte hybris. Det är vad som leder till hållbarhet. Komplementaritet, inte individualisering, är vad som behövs. Mänsklighetens samlade kunskap ger otvetydiga bevis på att det är så man borde tänka. All beprövad erfarenhet pekar i den riktningen, liksom det faktum att människa är ett meningslöst begrepp om det används i bestämd form singular. Trots det, mot bättre vetande, driver nuvarande regering en skolpolitik som utgår från drömmen om den stora teorin om allt. Svaret, det enda. Individualisering, och mattematik. Individens frihet. Jag, jag, jag. Det är politikens mantra. Idag.

Allt kan komma att ändras. Det kan gå snabbt. Ingen vet emellertid om, eller när. Det enda vi kan veta är att det är fullt möjligt. Förändring, rörelse och komplexitet är regeln, inte undantaget. Samhället och kultur går inte att förklara i detalj, bara att förstå generellt. Därför bör vi tänka mer i termer av komplementaritet. Vi bör se varandra mer, och vi måste inse hur ömsesidigt beroende vi är av, varandra. Jag, jag, jag måste ersättas med tillsammans. Vi har alla ett gemensamt ansvar för världen, samhället, kulturen.

Neurodiversitet, det var ett nytt ord för mig. Lärde mig det i söndags, och skrev om det igår. Kan inte riktigt släppa det. Tanken är vacker, och bär på hopp. Alla egenskaper som frambringas av evolutionen kan användas och är bra till något. Det gäller bara att se potentialen, och att förstå hur de kan användas. Tillsammans ökar chansen till detta. Ett samhälle där man ser värdet i gemenskap, där man insett hur passa beroende man är av varandra, och där man inte söker lösningen (i bestämd form singular) på alla problem. Där har alla ett värde, där får alla bidra med vad de kan.

Diversifiering, komplementaritet, ömsesidigt blivande. Ett samhälle där det samtalas med än debatteras, där det lyssnas mer än talas. Ett samhälle där politikens uppgift är att värna allas olikheter och att skapa förutsättningar för alla att bidra till det gemensamma. Det är ett samhälle att drömma om. En bättre dröm än drömmen om det enda svaret, på allt. Den drömmen leder mot enfald, om den överförs till samhället som följer helt andra lagar än fysiken.

Fysiker behövs, också. Liksom kulturvetare och många, olika, andra ämnen och vetenskapliga grupperingar, för att bygga ett hållbart samhälle. Behövs gör också människor med olika diagnoser. Asberger, ADHD och så vidare. Tillsammans utgör vi alla, ihop, det samhälle som vi gemensamt är beroende av. Vi behöver varandra, utan undantag.

Allt börjar i skolan. Där fostras vi till medborgare. Och i samverkan med den fostran som sker i hemmet, där vi blir individer, blir vi människor. Kollektiva varelser. Jag behöver olika människor med olika kompetenser och egenskaper för att leva mitt liv. En skola som fostrar mig att se till jag, för att få det jag vill (om detta finns det många olika åsikter, se här, här och här, till exempel, vilket ytterligare kan sägas illustrera vad jag vill säga med bloggposten). En skola av likar, som sida vid sida odlar myten om och individuellt drömmer om personlig framgång. En skola, som lär ut den enda sanningen, svaret, är en skola som leder till undergång, för alla. Och inget talar för att vi får bättre utbildningar, forskning och kunskap genom att specialisera oss och koncentrera resurser, tvärt om!

Den enda vägen, och sökandet efter svaret. Den vägen är förödande. Tillsammans, gemensamt, inte enskilt och i konkurrens, bygger vi den värld som är vår. Vi behöver varandra, oavsett vad man tror. Det visar forskning, forsning utvecklad för att undersöka människors värld. Den värld vi lever i. Den värld vi skapar tillsammans, för varandra. Det är den enda världen. Den är emellertid inte entydlig, och det går aldrig att förstå fullt ut.

Låt inte detta blir ännu ett känt sista ord från en orolig medborgare, innan undergången. Än finns tid att tänka om, göra om, göra rätt. Det finns bara inte ett enda sätt.

Tillsammans, med och för varandra. En ideologi för framtiden?

Tillsammans kommer man längre än på egen hand. Alla vet detta. Ändå strävar vi kollektivt efter att optimera våra personliga möjligheter. Jag behöver helt enkelt andra för att vara jag. Andra kan härigenom sägas vara viktigare än jag, för mig. Detta är bara en av tillvarons alla paradoxer.

Tillsammans hette en film av Lucas Modysson, om 1970-talet. Tillsammans är ett ord som lätt går att associera till just det årtiondet, till proggrörelsen, kollektivboende och solidaritetsaktioner av olika slag. Paradoxalt nog är det efter freden i Vietnam och murens fall som individualismen växer sig stark, när man uppnått det man strävat efter, tillsammans. Inget för människor samman som yttre hot och konflikter. Tragiskt om man tänker på det, att vi behöver påminnas om vårt beroende av varandra. Ingen människa är en ö, allt och alla är ett resultat av evolution.

Lyssnade på en podcast på väg till jobbet, bland annat om detta. Utgångspunkten var Richard Sennets senaste bok på temat samarbete. Den verkar högintressant, och är kanske ett tecken i tiden. Det behövs nya sätt att se på världen, på kultur och på vad som går att göra. Det behövs hopp, förtröstan och tillit. Vägen dit är kollektiv, inte individuell. Vi behöver samarbeta mer, och alla kunskaper och kompetenser behövs i det arbetet.

Tänker klimathot. Tänker att det finns hopp, trots allt. Yttre hot har fört människor samman tidigare, och här har vi ett utifrån kommande hot. Kanske. Hoppas! Strävan efter individualism och egoismen i samhället är stor, men det är inte hållbart. Ju förr vi i ser det, enskilt och tillsammans, desto bättre är det, för alla. Utan undantag. Och kanske att ett yttre hot kan få oss att kollektivt inse att vi inte klarar oss utan varandra.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om att damma av 1970-talsretoriken. Samarbete, solidaritet och insikten om att vi är ömsesidigt beroende av varandra är inte något som vänstern har monopol på. Ingen kan ha monopol på något sådant, bara mer eller mindre tydlig insikt om sakernas tillstånd. Politiken kan vara mer eller mindre i samklang med vad vi vet. Den dagen (nya) Moderaterna inser att individualism är en självmotsägelse kan en ny politisk karta ritas, med stöd i vetenskapen. Vetenskaplig politik skall vi dock akta oss för.

Kulturvetenskap placeras ibland, eller ofta, till vänster inom politiken. Inte konstigt med tanke på hur den politiska kartan ser ut. Men det har inget med vetenskapen att göra, för den följer sin egen logik. Först kommer frågan, sedan undersökningen, och svaren bygger på det material man studerat och analyserat. Vetenskap handlar om att undersöka världen, förutsättningslöst. Politik handlar om ideologi. Hur olyckligt det än vore att blanda dessa aspekter så är det ändå märkligt hur lite politiken lyssnar på vetenskapen.

Politiken är sig själv nog idag. Ställer sig ovanför vetenskapen. Det är ett stort problem. Långt större än man tror, och det får konsekvenser. Det vi har att göra med är styrningen av vårt land, av världen. Och eftersom problemet är utbrett över världen. Eftersom makten över vetandet institutionaliserats överallt på jorden, sitter vi alla i samma båt. Eftersom politiken har satt sig över vetandet blir problemets lösning synonymt med problemet som skall lösas. Paradoxalt, jo visst. Men inte mer paradoxalt än kulturen.

Paradoxen är inte problemet. Problemet är brist på insikt om tillvarons och det mänskliga varats elementa. Brist på förståelse för människan kollektiva och individuella möjligheter och begränsningar. Bristen på respekt för vetenskapen. Synen (som finns över hela det politiska spektret) på det vetenskapliga uppdraget som ett slags patentmaskin, i näringslivets tjänst. Det är problemet, och det är resultatet av politikens omnipotens. För makten över vetandet påverkar akademin och dess möjlighet att arbeta förutsättningslöst för att lösa mänsklighetens problem.

Kanske ovanstående omstrukturerade tankar skulle kunna bära frön till en Ideologi för framtiden? En ideologi som lyssnar på vetenskap, utan att vara vetenskaplig. En ideologi som växer fram i samspel mellan vetenskap och visioner. En ideologi som utgår från insikten om att människa är ett kollektivt fenomen mer än något annat.

Neurodiversitet, ADHD och samtalets kraft

 Samtal är vägen fram om man vill veta. Att samtala är att lära, lyssna och själv tänka vidare. Samtal bär på hopp om ett bättre vetande. Det får jag bekräftat för mig, ofta. Lika roligt varje gång. Igår hände det igen. Plötsligt fanns den där. En reflekterande kommentar som fick mig att tänka vidare, som hjälpte mig framåt och som bjöd på tips för vidare läsning om det angelägna ämnet ADHD och biologiska aspekter av människoblivandet. Tankarna är viktiga, och jag vill därför lyfta upp dem och sprida dem. Jag svarar här istället för i kommentatosfältet. För att bjuda in fler i samtalet.

jag håller med och misstycker och allt möjligt, främst om diagnosens legitimitet.

Så är det ju, så ska det vara. Ett samtal där man är överens om allt, eller där man är oense om det mesta, det är inte så himla konstruktivt. Det är de små dissonanserna som tvingar in tänkandet i nya banor. Det är utbytet av och i mötet mellan, olika tankar, som ny kunskap uppstår.

först: alf nilsson har många relevanta funderingar. jag tänkte också på den passage du citerar;

"Ingenstans anges vad kunskapen består i. En fundering om den nya kunskapen: Att läkemedelsföretagen har tagit fram nya varianter av preparat – för det här är miljardaffärer för dem. Mig veterligen har ingen ny kunskap om den förmenta hjärnskadan tillkommit."

han har ju rätt - vad jag vet är adhd ett koncept som uppfunnits av läkemedelsindustrin för att kunna kränga centralstimulerande. dock är det värt att tänka på att nilsson är en gammal räv, och jag tror knappast att han lagt så mycket energi på att hänga med i den teoretiska diskussionen om adhd. till exempel tänker man knappast på det som en 'hjärnskada' längre, åtminstone inte inom det fält som kallas neurodiversitet. där lutar man istället mot att betreakta den neurologiska profil som genererar problembilden adhd som en fast kvot av mänskligheten som alltid funnits, men som i dagens samhälle blir mer problematiskt än det varit i tidigare samhällsformer. grundidén är att mänskligheten är en utpräglad gruppvarelse där individerna har olika neurologiska funktionssätt, men behöver varandra för att överleva. dagens samhälle är dock ordnat för en snittyp snarare än för att tillåta hela spektrat av neurologisk varians, varför de som faller utanför det normerade patologiseras (det som psykiatriskt bär namn som 'aspergers syndrom', 'adhd' etc).

Möjligen kan jag tycka det är väl konspiratoriskt att lägga hela skulden på läkemedelsindustrin. Kan det vara så entydigt, och har de verkligen den makten? Osäker, men jag vet å andra sidan inte. Har inte den inblicken. Makt över oss har läkemedelsindustrin dock, stor makt.

ADHD är inte en hjärnskada. Det låter klokt, och intressant. Det är ju så jag vill se på saken. Vore det en skada, då kommer saken i ett annat läge. Då berodde ju egenskaperna som kopplas till ADHD på yttre åverkan, då fanns det ju en ursprunglig identitet som fördärvats. Och så ser jag inte på saken. Det vore att patologisera i onödan, vilket är läkemedelsindutrins affärsidé. Den tankemodellen måste motarbetas, vilket är vad jag kämpar för. Andra sätt att se på människan behövs. Stort tack därför, Jakob, för introduktionen av begreppet/fältet neurodiversitet. Ska genast sätta mig in i det området!

ADHD har alltid funnits, det är bara det att egenskaperna framträder tydligare idag, i relief mot det nuvarande samhällets och vår kulturs. ADHD är som andra egenskaper något man har mer eller mindre, och beroende på i vilken kontext man lever och verkar kommer det att vara bra eller mindre bra. Det handlar om hur man ser på och definierar begreppet människa. Så vill jag se på saken. Det är ett sätt att hantera frågan som bär på hopp.

Kunskap, samverkan och människan som kollektiv varelse. Vi kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Och med ett sådant sätt att se på saken är inte ADHD problemet, problemet är samhället som inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore framförallt riskfyllt, och obehagligt.

Vi behöver inte bara varandra. Vi är beroende för vår kollektiva överlevnad av varandras olikheter. Så kan man välja att se på ADHD och andra liknande diagnoser. Som personliga egenskaper, istället för som något sjukt. Ju snävare norm vi skapar och upprätthåller, desto fler patologiseras. Hur långt är vi beredda att gå? Det är en viktig fråga, utan enkelt svar. Det är en fråga som bara kan lösas i och genom samtal. Alla berörs på detta sätt. Vi behöver som sagt varandra, och hur vi än gör kan frågan inte ignoreras. Samhället kan inte upprätthållas med hjälp av mediciner, även om läkemedelsindustrin naturligtvis önskar att så vore fallet.  

problemet blir förstås de särbegåvade individernas, men kan lika gärna betraktas som liggande i samhället, som inte förmår att ta tillvara den superresurs som aspies och adhd:iter skulle kunna utgöra om det inte var så att de ofta faller utanför samhället och in i en normativ gråzon redan i skolåldern, då vissa saker som neuronormalen klarar lätt blir nästan oöverstigligt för den särbegåvade. som de flesta vet finns det en baksida av de neuropsykiatriska särbegåvningarna som dock inte ingår i själva diagnosen (eftersom det inte är de som är problematiska); aspergare kan ha en häpnadsväckande förmåga till logik och specialisering, adhd:iter har ofta förmågan till hyperkoncentration och enorm elastik i tanken, etc. etc. etc.

Skolans ansvar är stort och tungt, och därför är detta ytterst en politisk fråga. En fråga om vilket samhälle vi vill ha. Det bestäms kollektivt, underifrån, men administreras och ges form via politiken. Tillsammans skapar vi det ramverk vi alla behöver för att överleva, och då vore det bättre att inkludera fler i gemenskapen. Ju fler som är välkomna och anses bära på viktiga och värdefulla egenskaper, desto fler kan ta hand om dem som faller utanför. Det blir dessutom färre som faller utanför. Enkel mattematik. Och det handlar inte om välgörenhet, utan om ekonomi. Har vi råd att tacka nej till och att medicinera bort egenskaper som kan komma att visa sig användbara för samhället som helhet? Som sagt, ADHD är förknippat med fantastiska egenskaper. Likt Zlatan skulle det kunna betraktas som den spjutspets kollektivet behöver för att överleva. Allt handlar om hur man väljer att se på individen, samhället och framtiden.

du nämner foucault, som förstås är en given referens. han beskriver i sexualitetens historia framväxten av det system som, genom särskiljande och övervåld, möjliggjorde den homosexuella identitet som foucault själv hade och älskade att ha. genom detta normativa våld växer nya normer fram, de slutar inte vara förtryckande men har möjliggörande potential också. foucault skulle förståås inte vilja vara utan de klubbar han gick på och de möjligheter som ändå fanns för honom att leva ett homoliv, även om det historiska fundamentet för dessa möjligheter lades på ett våldsamt vis.

Precis så känner jag inför mig själv. Det som har varit ett problem för mig, så länge jag försökte uppfylla normen, så länge jag anpassade mig efter skolans krav, det är idag något jag omfamnar och ser fördelar med. Det går att göra dygd av nödvändigheten. Det är nödvändigt, viktigt och bra, för alla. Insikterna om våra individuella olikheter kan man välja att bejaka, eller förneka. Även detta rör alla (inte bara individer med ADHD eller Asperger), för begreppet människa är långt vidare än vi förleds tro i och genom att vi sällan ifrågasätter normen.

på samma sätt tror jag att den medicinska industrin, tack vare uppfinnandet av diagnosen adhd och det åtföljande överrvåldet i att droga ned de diagnosticerade, i förlängningen kommer att ha bidragit till synliggörandet av en tidigare marginaliserad minoritet. liksom för de homosexuella så kommer synliggörandet i sig förr eller senare att kunna få konsekvensen att de som delar den neurologiska profil som genererar "adhd" kan börja ställa krav och kanske rent av någon gång lyckas inreda ett hörn av samhället där även de kan utvecklas på ett vis som är till deras och samhällets bästa, där adhditernas superförmågor skulle kunna tas till vara.

Har inte tänkt på saken på detta sätt, men det är klart att det är så. Och det bekräftar den gamla sanningen att makt är inget någon har, den uppstår i relationer och är produktiv. Makten kan inte styras, bara uppmärksammas och förhålla sig till. Makten kan möjligen användas, och här har vi ett exempel på och uppslag till hur man skulle kunna tänka. Läkemedelsbolagens makt må vara stor idag, men den är inte starkare än vårt kollektiva bejakande av de preparat bolagen kränger. Ett annat samhälle är möjligt.

är du intresserad av neurodiversitet börjar du med thom hartmanns ideer. http://en.wikipedia.org/wiki/Hunter_vs._farmer_theory. sen kan du förlora dig i google scholar om du vill, horisonten är hur vid som helst.

Tack Jakob! Jag är redan förlorad. Har varit inne och nosat på neurologin tidigare, men här öppnar sig nya möjligheter. Samtalets möjligheter är outtömliga. Slutar aldrig fascineras över det. Kastar mig ut i kunskapens flod, med en ny tro på framtiden. Och återkommer säkert med fler poster på detta viktiga tema!

ADHD. Ett gränsdragningsproblem mer än något annat!

Om jag testar att fylla i populärvetenskapliga enkäter på nätet, där man testas för olika diagnoser brukar jag hamna nära gränsen för ADHD. Tror inte att jag skulle få diagnosen om jag genomgick en riktig undersökning, och jag ser heller inte varför jag skulle uppsöka sjukvården i detta ärende. Jag klarar mig, och trivs med mitt liv. Men faktum kvarstår. När jag läser berättelser från människor som fått diagnosen ADHD så känner jag igen mig. Koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, kaos i hjärnan, ständigt uppe i varv. Lägg därtill vissa dyslektiska problem och mina grundskolebetyg får sin förklaring. Då talade man inte om diagnoser, då var det bara personligheten som hamnade i fokus.

Jag gick ut i livet med stukad självkänsla. Och jag höll på att fastna i andras bild av mig, som underpresterande och misslyckad. Men som tur var visste jag att det inte var något fel på min intelligens, och suget efter kunskap, längtan att lära, den fanns och växte sig stark under åren i bageriet. Detta sammantaget gjorde att jag vågade säga upp mig, vågade läsa upp betygen på Komvux, vågade söka mig till Universitetet. Allt sammantaget gjorde att jag blev docent för ett år sedan.

Det har varit en jobbig resa. Jag läser långsamt, har problem med stavning och måste arrangera för att kunna få något läst och skrivet. För dels är jag rastlös, dels störs jag i koncentrationen väldigt lätt. Talet om ADHD har hjälpt mig förstå och sätta ord på vem jag är och hur jag fungerar, och det är jag glad för. Men jag är samtidigt tacksam för att det inte fanns någon diagnos när jag gick i skolan. För jag tror att det hade hämmat mig. Jag tror inte jag hade varit där jag är idag om jag fått en diagnos. För om jag fått det hade jag passiviserats. Jag hade gjort mig beroende av experter och mediciner, och jag hade berövats en del av min personlighet. Jag trivs med mig som jag är, på gott och ont. Ingen är perfekt, och alla kan göra något gott av det man har.

Frank Andersson berättade i TVs Debatt i veckan att han var tacksam för sin personlighet, för att han kunde använda denna för få energi till att träna. Jag har också lärt mig att parerar svagheterna och att utnyttja styrkorna. Visst uppfattas jag som udda av en del, men det rör mig föga. Jag är jag, och det har jag lärt mig leva med. Jag vet vad jag behöver för att fungera, och vill inte bli diagnostiserad.

Visst har jag funderat på om jag skulle kunna vara hjälpt av medicin, men det känns som en risk att försöka, en allt för stor risk som jag inte är beredd att ta. Tänk om jag inte var jag längre, tänk om andras uppfattning om mig vore viktigare än min syn på jag. Vill vi ha ett samhälle där alla är lika? För det är priset vi får betala, kollektivt av att ge experterna makten att ställa diagnoser som rör personlighetsfrågor. Varför inte ge alla som har problem, och som behöver hjälp, den medicin som finns tillgänglig? Varför kräva diagnos för att ge hjälp? Det är problemet som jag ser det med ADHD, inte symptomen som ringar in diagnosen. Varför placera problemet hos individen, när det i själv verket ligger i samhället, i den struktur vi byggt upp?

Varför är det så få som intresserar sig för gränsdragningsproblematiken? Ingen diagnos är vattentät, det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om var gränsen skall dras. Alla diagnoser är godtyckliga, och läkare är också människor. Makt handlar det om. Makten att definiera. Den vill jag ha, om det rör mig. Den vill jag inte överlåta till läkarna, till samhället och politikerna. ADHD är bara en diagnos, bland många. Och alla tangerar samma grundproblematik, och handlar gränsdragning och makt. Läser i SvD, på nätet, om detta. Intressant. Alf Nilsson, klinisk neurolog, skriver klokt om problemkomplexet.

År 2000 kom docent Eva Kärfve med en förintande kritik av damp-diagnosen – som ett utslag av hjärnspöken och av EU-domstolen prickad som fuskverk. Damp som diagnos föll ifrån inom barnpsykiatrin.

Det är inga otvetydiga, eviga tillstånd vi har att göra med. Diagnoser kommer och går. Diagnoser är resultatet av förhandlingar. Diagnoser har i allra högsta grad med kultur att göra.

Hur är det möjligt att skilja mellan ”omognad” och ”adhd” som beteendediagnoser? Jo, hävdar adhd-förspråkarna, genom att hänvisa till att adhd är en kategori i det internationella psykiatriska diagnossystemet DSM.

DSM utgår helt från beteendesymtom. Antalet diagnoskategorier har svämmat över för varje ny upplaga. Det ska ses mot bakgrund av psykiatrins biologisering. I Läkartidningen 2008:15 skriver två överläkare i psykiatri: ”psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har grund i neurobiologiska förändringar i CNS, deras diagnostik och behandling. … Psykiatrin ska alltså syssla med psykisk sjukdom (läs hjärnskada) – inte med allehanda mellanmänsklig disharmoni.”

Frågan är på inget sätt lätt att avgöra, just för att man inte behandlar problemet som ett komplex bestående av en lång rad faktorer, aktörer och aspekter som samverkar. Här skulle kulturvetenskaplig kunskap och kompetens kunna användas för att integrera kunskaperna som finns, och för att främja förståelse för helheten. ADHD är inget isolerat fenomen/problem. Allt förändras dessutom, som sagt, och det illustreras i artikeln när Nilsson skriver följande:

I Sverige har numera den kognitiva vågen, med kbt som alltings bot och bättring, förlett offentligheten mot att ”attention” (uppmärksamhet) – a i adhd – och kognition är det enda som räknas. Att kognitionen är ”tom” om den inte försörjs av affekterna är utraderat från högsta politiska nivå.

Avslutningsvis nämner Nilsson det som föranledde mig att skriva om detta, här, och nu. Han visar här hur det handlar om makt, och kunskap. Makt är kunskap, enligt Foucault. Det är inte så vi ser på saken i vardagen, men det finns ändå tecken på det överallt. Eva Kärfves kamp mot Gillberg handlade om makt, inte om kunskap. Det illustrerade han genom att förstöra sitt material. ADHD debatten handlar inte om något sådant, och diagnosen verkar bygga på evidens. Men ändå finns här en underton av samma problematik

”Adhd-medicinering fyrfaldigad”, skriver DN 14/5 och vidare: ”Enligt Socialstyrelsen har personerna som får diagnosen blivit fler de senaste åren och som följd av det medicineras fler.” Orsak: ”ökad kunskap på området.”

Ingenstans anges vad kunskapen består i. En fundering om den nya kunskapen: Att läkemedelsföretagen har tagit fram nya varianter av preparat – för det här är miljardaffärer för dem. Mig veterligen har ingen ny kunskap om den förmenta hjärnskadan tillkommit.

Vad vet vi? Vad kan vi veta? Vem kan och bör man lita på? Jag vet inte, och har inga svar. Men det har ingen annan heller, och det är själva poängen. Kunskap måste spridas för att problemen skall minska. Vi är kulturella varelser, och blir till i och genom samhället, tillsammans med varandra. Att överlåta avgörande beslut som rör ens personlighet till några få experter, det är att be om problem. Ekonomiskt kanske det se bra ut, men vi är av kött och blod, och livet består av mer än pengar.

Varför är det så viktigt att kategorisera, att dra gränser? Och varför satsas det inte på forskning kring den typen av frågor? Det undrar jag!

Marknaden, männen, makten och kunskapen

Igår satt jag under två timmat i ett virtuellt möte, uppkopplad mot nätet och sammankopplad med en grupp intressanta människor. Samtalet handlade om möjligheterna för utvecklandet av en ideologi för framtiden. Det var akademiker, entreprenörer och politiker som möttes, förutsättningslöst, i ett första samtal. Och jag hoppas det blir fler. Det smakade mera, och det vi gjorde igår var mest att lära känna varandra. Saknar det, i vardagen, förutsättningslösa, intellektuella samtal där den enda agendan och det enda målet är att öka förståelsen. En av sakerna vi kom fram till var att det behövs visioner. En ideologi för framtiden måste bygga på en vision, och denna vision skall vara just en vision. För så fort man talar om det i termer av mål, triggas processer för målsäkring, uppföljning och och det leder till en falsk känsla av trygghet. Där är vi nu. Så ser dagens samhälle ut, om man generaliserar. Tyvärr!

En annan sak vi talade om var synen på företag, och ekonomiseringen av samhällets alla delar. Synen på företag som subjekt, och på den ojämlika maktbalansen som detta tänkande ger upphov till. Vi talade om en undersökning som gjorts, och som sänts i TV för några år sedan, där man analyserat företags beteenden och kommit fram till att de (subjekten företagen) är psykopater. Känslokalla, paranoida och med en förvrängd verklighetsbild. Skrämmande hur sällan och hur lite detta uppmärksammas i medierna och i samhället idag.

Tankarna på det aktualiseras av en artikel i DN idag. Artikeln handlar om Katrine Kielos som skrivit en bok om ekonomi, på ett annat sätt, för alla oss som inte följer vad som händer på Wall Street och finansvärlden, i realtid. Det enda könet heter boken, och den är en uppgörelse med och analys av männen och den manlighet som håller på att driva världen till finansiell kollaps. Vi är som sagt på gränsen, och det finns en hel massa skäl att analysera männen och makten. Om det vill jag skriva, och jag gör det utifrån innehållet i artikeln i DN, för boken har jag tyvärr inte läst, men det ska jag nog göra. Pontus Dahlman, författaren till artikeln, skriver att, 

Hon börjar alltså med att beskriva ”den ekonomiske mannens” födelse. Visar hur den ekonomiska vetenskapen tidigt blev en spegling av naturvetenskapen.

Kunskapen är en och odelbar, liksom sanningen. Det är ett tydligt mönster, det finns och påverkar det mesta i världen. Viljan att veta, sökandet efter, svaret. Det är starka krafter, som har en lång historia att luta sig mot och hämta kraft ifrån. Men det är ett problematiskt synsätt, förrädiskt i sin förförande enkelhet, men lika fullt felaktigt. Åtminstone om det är kulturella skeenden och processer man är intresserad av och vill undersöka.

Där Newton talade om gravitationen som får saker att falla mot marken, stavas den ekonomiska ”naturlagen” egennytta. Inga andra mänskliga egenskaper räknas när det gäller hur samhället kan drivas framåt. Bagaren, skriver Kielos i sin bok, bakar aldrig sitt bröd för att mätta andras munnar, utan enbart för att casha in.

Så ser han ut, den ekonomiske mannen. Tankefiguren som vi alla mäts mot och som makten försöker göra till norm, med politiska medel. Utan att ha empiri som stöd för dess rimlighet. För det finns ingen sådan, eller det kanske finns vissa studier som indikerar det, men det finns lika många som pekar i annan riktning. Och det finns hur många kulturvetenskapliga studier som helst som visar att människan inte alls är så egoistiskt vinstmaximerande som ekonomerna, vilka politikerna givit har makten i samhället, idag vill göra gällande. 

Människan som en egoistisk maskin, kort sagt. Hon beskriver hur vi förväntas tänka ”vinstmaximerande”, till och med när det handlar om kärlek. Hur den ekonomiska terminologin sipprar in överallt.

Diskurs skulle man också kunna tala om här. Ekonomismens diskurs som sprider sig, dels genom aktiva implementeringsinsatser från samhällets elit och framgångsrika makthavare. Det är ett kontingent förhållande, möjligt (ingen kan förneka att det är så det ser ut), men inte nödvändigt (ett annat sätt att se på, tänka kring och organisera samhället och fördelningen av resurser är möjligt). Ekonomismen är ett resultat av handling, i vardagen, ett kollektivt val att tänka och handla i enlighet med teorin om den ekonomiske mannen. 

– Vi säger till exempel att vi måste ”investera i oss själva” för att komma vidare i våra karriärer. Och samtidigt ger vi marknaden alla möjliga mänskliga drag. Läs bara vad som står i tidningarna: marknaden ”reagerade starkt”, den grekiska marknaden ”måste lugnas”. Det är som om vi förnekar vår egen mänsklighet, och ger den till marknaden i stället.

På detta sätt knyter vi marknaden till oss, vi gör den relevant i vår vardag, låter vi den reglera våra liv. Marknaden har inget eget liv, den får liv och ger upphov till konsekvenser för att vi (som kollektiv betraktat) "låter" den göra detta. Och det räcker inte att man ser igenom förhållandet för att det ska förändras, det krävs att den stora massan, samhällets minsta beståndsdelar agerar annorlunda. För att en förändring skall kunna komma till stånd krävs att tillräckligt många inte ställer upp på följande:

Och för att ”lugna” en hispig marknad, menar hon, måste vi som på de gamla gudarnas tid, göra våra offer när den tjurar. Skära ner. Öka inkomstklyftorna några snäpp till.

Marknaden är vi, vårt kollektiva handlande. Det vet alla, men det är inte så man talar om fenomenet. Bara kulturvetare gör det, för att det är så man resonerar inom humaniora. Diskursens makt är stor, men den är inte större än att den går att ändra. OM tillräckligt många vill ha ett annat samhälle så är det fullt möjligt, men det krävs att tillräckligt många kan enas om vad man vill, annars behåller marknaden och ekonomismen sin makt. Därför är Kielos bok viktig.

– Om något är provokativt med min bok är det väl att det handlar om nationalekonomins människosyn och vad den får för följder. Men i grunden är detta berättelsen om patriarkatet, säger Katrine Kielos.

Boken handlar om makt, och den som läser den kommer att få en inblick i hur makt fungerar och upprätthålls, i vardagen, av alla, kollektivt. Makt är inget någon har, makt uppstår i relationer. Makt är ett resultat av det sammanlagda resultatet och utfallet av en kontext.

– Man måste förstå det om man ska kunna göra något åt problemet. Den ”ekonomiske mannen” som styr är en man, därför att han saknar alla de egenskaper som är förment kvinnliga: omtanke, omsorg …

Yrken som sägs bygga på den där kvinnliga uppsättningen egenskaper, som i vården, nedvärderas löne­mässigt och räknas in bland ”de tärande” i samhället, menar hon. När vi i själva verket skulle ramla ner och dö utan dem.

Det handlar om hur, vi kollektivt, ser på de grundläggande världen som reglerar vardagen. Det är resultatet av kultur. Det är i och genom kultur som makt upprätthålls. Makten är konstant. Men dess innehåll, dess konfiguration förändras ständigt. Visst har mannen varit överordnad väldigt länge, överallt på orden. Men innebörden i begreppet manlighet har ständig omförhandlats, och det som är manligt idag var det inte igår, och det kan komma att förändras imorgon. Boken är som sagt viktig, för den ställer frågor. Avgörande frågor. 

– Att den sortens arbete inte tas med i beräkningarna hindrar oss också från att hitta en hållbar framtida ekonomisk modell. För att skapa en hållbar tillväxt måste vi också räkna med allt som skapar tillväxt. Om vi skulle sätta den mänskliga kroppen i fokus skulle vi få en helt annan ekonomi.

Allt handlar om perspektiv, om hur vi kollektivt väljer att se på vad som är värdefullt, viktigt och eftersträvansvärt. Vilka visioner skall vi ha. Vad är ett gott liv? 

Men har inte den där kalla modellen redan fått sig en törn? Tänk till exempel på känslorna som Carema­skandalen framkallade.

– Ja, den ekonomiske mannen är den som står där och väger blöjor … Och jag tror att vi faktiskt är på väg in i ett paradigmskifte.

Okej. Vi måste uppvärdera omsorgen och inte lägga den i knäet på dollarsugna skojare. Men samtidigt: har inte de ”kalla” pengarna visat sig vara en av världshistoriens viktigaste drivkrafter?

Det är komplext, och det finns inga enkla svar. Det är lika viktigt att man förstår det, om man verkligen skall kunna förändra. En annan värd är möjlig, och många tycker det vore önskvärt med förändring, men det är inte på något sätt enkelt. Fast vet vi det ökar så klart chanserna att man lyckas uppnå varaktig förändring. Blundrar man för det komplexa, då kommer det förr eller senare att bita tillbaka. Vi får det samhälle vi förtjänar, vi som kollektiv.

– Något blir inte fult bara för att man får bra betalt, säger Katrine Kielos, och börjar prata om Florence Nightingale.

Den ikoniska sjuksköterskan drevs inte ”bara” av att rädda människoliv. Hon kämpade också ”hela sitt liv för bra löner inom vården”. Det den ekonomiske mannen inte fattar, menar Kielos, är att strävan efter att ha schysta siffror på lönekontot, och viljan att viga sitt arbetsliv åt att hjälpa andra, kan finnas inom en och samma människa.

Vad är en människa? Det är en fråga som borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet i dagens samhälle. Det går inte att ta svaret för givet. Det skapas i samspel, i och genom kulturen vi lever i. I och genom samtal och förhandlingar, i vardagen. Vetenskapen om människan, humaniora, är inte tärande, leder inte till att man strular till ett liv. Vetenskapen om människan, som individ, som kollektiv, vetenskapen om kultur, är viktig!