Övertygelsen om att konkurrens är ett slags universalmetod för främjandet av kvalitet i alla sammanhang är en fråga som jag har reflekterat över i många olika texter om genom åren. Jag menar att det finns gott om indikationer på att den där tanken är en fåfäng dröm om något som inte existerar i verkligheten, åtminstone inte på det sätt man tänker sig. Skillnaden mellan teori (vad man vill ha) och praktik (vad som är möjligt att få) är stor. Ändå sprider sig uppfattningen. Allt fler människor lever åtminstone efter devisen att endast det bästa är gott nog.
Problemet är att begreppet bäst är förföriskt enkelt och att det talar till både känslan och förnuftet. Och vid varje givet tillfälle finns det självklart någon som kan sägas vara bäst. Men eftersom vi lever i en dynamiskt föränderlig kultur blir det meningslöst att försöka avgöra vem det faktiskt är, särskilt som vi människor inte är robotar som alltid, i alla sammanhang och under alla förhållanden, presterar på toppen av vår förmåga. Bäst är dessutom ett relativt mått. Den som anses eller faktiskt är bäst kan fortfarande vara dålig, om man jämför med vad som teoretiskt sett är möjligt att få. Bra är ett bättre begrepp eftersom det går att ställa upp kriterier för det.
Anledningen till att jag skriver om detta nu är att jag under arbetslösheten kommit till insikt om hur stor makt rekryteringsföretagen har över mitt liv. Och deras uppgift är att hitta den bästa kandidaten till den utlysta tjänsten. Orsaken till att så många företag och organisationer använder externa aktörer för att avgöra vem som är bäst lämpad för jobbet är svårt att uttala sig om. Men jag antar att det handlar om en kombination av (upplevd) brist på såväl tid som bedömningskompetens. Möjligen tänker man sig att externa granskare är mer objektiva. Jag funderar dock på om det verkligen är ställt bortom varje rimligt tvivel att den individ som raknats högst i relation till någon typ av mer eller mindre objektivt mått också är den som fungerar bäst tillsammans med kollegorna som redan finns och verkar i organisationen? Vi vet nämligen att olika individer trivs och kommer till sin rätt i olika sammanhang, och det är ett välkänt faktum att såväl människor som kontexter förändras hela tiden.
Även om det faktiskt går att utse någon som är bäst är det bara meningsfullt att lägga ner tid och energi på att söka efter den individen ifall kompetensspridningen mellan kandidaterna är tillräckligt stor för att göra skillnad i praktiken. Urvalsförfarandet innebär en alternativkostnad som måste vägas mot vinsten man kan göra på att försöka hitta den som kan anses vara bäst. Ifall spridningen i urvalet är liten är det långt ifrån självklart att man tjänar på att betala externa aktörer för att ansvara för rekryteringen. Och vill man verkligen ha den bäste måste man så klart välja den bästa rekryteraren, vilket torde vara ännu svårare att avgöra. Ofta är det bättre investerad tid och pengar att skapa så bra förutsättningar som möjligt för så många olika människor som möjligt att komma till sin rätt på arbetsplatsen, alltså ge upp tanken på att det finns någon där ute som är bäst.
Jakten på den eller det bästa, som idag sprider sig till allt fler sammanhang, påverkar oss både som individer och kollektiv. På Tinder, till exempel, är utbudet av potentiella partners i princip oändligt och det tillkommer ständigt nya, vilket leder till att allt fler får allt svårare att slå sig till ro med en helt okej partner att bygga ett bra liv tillsammans med. Arbetsmarknaden och samhället fungerar i princip på samma sätt, som ett slags evigt provisorium i väntan på att Messias ska uppenbara sig. Och det är inte bara människor det väljs mellan, utbudet av varor och tjänster ökar allt snabbare. Risken är att vi fastnar i en loop av evigt jämförande, vilket tar tid, energi och fokus. Både från uppgifterna vi är sysselsatta med och det som är här och nu. Vilket i sin tur påverkar ens möjligheter att lyckas i konkurrensen. Faktum är ju att vi alla är både subjekt och objekt i processen. Samtidigt som vi själva väljer utsätts vi för och måste förhålla oss till andras väljande och vrakande.
En annan aspekt av jakten på den bästa handlar om när och var man ska vara bäst, och vad man ska vara bäst på. För att passera genom rekryteringsföretagens nålsöga krävs det en speciell typ av egenskaper och kompetenser, och för att lyckas med uppgifterna man kommer att ansvara för om man får tjänsten krävs det andra. Det är långt ifrån självklart att dessa egenskaper är kompatibla. Forskare vars ansökningar når framgång i konkurrensen om medel är uppenbarligen bra på att skriva ansökningar, men det är det ingen garanti för att samma forskare är bäst på att leva upp till löftena som ges i ansökan. Och, vilket är en långt viktigare aspekt av detta; den som inte lyckas i ansökningsprocessen får aldrig chansen att visa vad hen kan och är kapabel till. Ingen vet därmed vad man möjligen går miste om.
En av tjänsterna som jag sökt under arbetslösheten ledde till att jag kallades till intervju, och det blev ett bra samtal. Där och då fick jag känslan att det fanns en god chans att jag skulle få jobbet som lektor. Men det visade sig att jag rankats som tvåa, och det jag föll på var att jag inte skrivit lika många vetenskapliga artiklar publicerade i internationella journaler som den som fick tjänsten. Till saken hör att det var ett vikariat om sex månader jag sökte, där den huvudsakliga arbetsuppgiften var undervisning. Och granskaren rankade mina pedagogiska meriter högst. Allt gick rätt till och även om jag blev besviken vill jag vara tydlig med att jag inte känner mig orättvist behandlad. Men jag har ändå svårt att släppa frågan: Vem av oss kan sägas vara bäst, i relation till det arbete som skulle utföras?
Av erfarenhet vet jag att det finns en risk att den som dristar sig till att diskutera det jag skriver om här uppfattas tala i egen sak, vilket gör att man inte tas på allvar. Jag är dock genuint intresserad av frågan, och hävdar med stöd i mina resonemang ovan, att om vi menar allvar med att alla tjänster alltid ska gå till den som är bäst är det helt avgörande att det inte handlar om en fåfäng jakt efter krukan med guld som sägs finnas vid slutet av regnbågen. Men eftersom bäst de facto är ett slags gummibegrepp som kan betyda nästan vad som helst är det sorgligt nog vad den där jakten i praktiken handlar om idag.
Påfallande ofta möts jag, när jag skriver om den här typen av saker, av orden: Hur skulle vi göra annars? Men det är så klart inget argument, det är ett uttryck för känslan av att vi lever i en perfekt och felfri värld. Och hur många hävdar på allvar att vi gör det? En sak som ofta glöms bort är att alla alltid kan blir bättre om vi möts med respekt och det finns förutsättningar för att utvecklas på arbetsplatsen. Slutar vi jaga efter den bästa frigörs tid och resurser som kan användas för att uppmärksamma och få fler att växa, vilket alla tjänar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar