Värdet av det unikt mänskliga

Långt innan jag började studera på universitetet var människan ett ämne som av olika anledningar både intresserade och fascinerade mig. Och med åren har såväl fascinationen som intresset ökat. I takt med att kunskaperna om mig själv och andra, samt det som händer mellan oss människor ökar, är det märkligt nog framförallt förståelsen för hur mångfacetterat ämnet är och hur svårt det är att utveckla användbar kunskap om det som växer. Insikten är kontraintuitiv, men det viktigaste jag har lärt mig under åren av studier och forskning är, dels hur lite vi människor vet om oss själva och varandra samt den kultur som vi både påverkar och påverkas av, dels hur avgörande det är att förstå och acceptera okunskapens vidd och betydelse. 

En annan viktig sak som jag lärt mig är vikten av att vi människor gemensamt försöker hitta ett balanserat förhållande mellan självsäkerheten (som krävs för att både bygga fungerande samt blomstrande samhällen och hantera livets olika utmaningar) och ödmjukheten som skyddar både oss själva som individer och det samhälle vi lever i från den hybris som mänskligheten alltid har nära till. Förmågan att tänka och skapa visioner om framtiden, som är centrala delar av begreppet människa, har gjort vår art överlägsen på jorden. Men både våra drömmar samt begär, och kunskaperna vi har tillgång till, bär också på en hel del dolda risker och frön till undergång. Och oförmågan att förstå och acceptera detta förvärrar riskerna. Oavsett vad vissa har fått för sig är människan en integrerad del av livet på jorden, och vår planet är den enda plats i hela universum där mänskligt liv är möjligt. Människor kan säker överleva på andra platser i universum, men vi är de facto långt mer beroende av jordens flora och fauna än teknikoptimisterna – som drömmer om att kolonisera först Mars och sedan resten av Universum – tror.

När jag ska presentera mig som forskare vacklar jag mellan etnolog, kulturvetare och humanist. Min forskning och huvudsakliga undervisning har dock rört sig inom hum/sam området. Även om jag alltid varit intresserad av andra ämnen också är det där, i det häradet och med den typen av frågor, som jag känner mig hemma och mina kompetenser blir användbara. Jag ser mig som ett slags humanist, men eftersom jag kommit till insikt om hur beroende vi människor är av teknik (för att kunna fungera som människor i den betydelse som vi lägger i begreppet idag) och jag dessutom bryr mig lika mycket om djuren och naturen, vill jag snarare kalla mig posthumanist. Humanismen som rörelse är nämligen inte självklart god, just för att den sätter människan i centrum. Mänskligheten som art betraktat har många lik i garderoben, och en viktig orsak till det är bristande förståelse för vikten av balans mellan grandiositet och försiktighet.

Tyvärr betraktas humanvetenskaplig forskning och den typen av kunskap som kulturvetare skapar med skepsis, och man får vara beredd på kritik, särskilt om kunskaperna man förmedlar inte bekräftar människors fördomar. Redan under mitt allra första offentliga föredrag, som jag höll veckan efter att jag disputerade, insåg jag att kunskapen som jag var inbjuden för att tala om bjuder motstånd och har svårt att haka i det allmänna medvetandet. Jag var en av talarna på ett arrangemang på Norra Latin i Stockholm. Mitt anförande låg sist och innan jag gick upp på scenen talade en man på temat: män är från Mars och Kvinnor från Venus. Och publiken älskade honom. Dels fick hans exempel publiken att skratta av igenkänning, dels bekräftade han både deras fördomar och känslor om hur det är och fungerar. Även om det var jobbigt att mötas med kritiskt avfärdande kommentarer är jag tacksam för den där erfarenheten. Hade jag vetat då att den där händelsen inte var undantaget utan snarare regeln vet jag inte hur jag hade agerat. Men det var för kunskapens skull jag började studera och sedan stannade kvar under alla år i den akademiska världen. 

Det är fortfarande kunskapen jag lever för och är lojal mot. Därför kommer jag att fortsätta läsa, forska och skriva under överskådlig tid. Möjligheten att lära ger mitt liv en stor del av dess mening. Och det faktum att jag genom åren har lärt mig massor – både om mig själv, om människan som art och kulturen som präglar oss – har hjälpt mig genom den livskris (det är så det har känts) som jag kastades ut i när jag fick beskedet att arbetsgivaren som jag gav 23 av mina bästa år i arbetslivet beslutade att ge mig sparken, utan att förklara varför. Även om det kändes som en ökenvandring att ta sig igenom uppsägningstiden lärde jag mig massor om mina kollegor och vad som händer med kulturen på en arbetsplats när anställda som sagts upp förväntas arbeta vidare som om ingen hänt, i mitt fall i ett helt år. Och trots att hela våren gick åt till att bearbeta chocken över insikten om att Arbetsförmedlingen och A-kassan idag tvingar den som är arbetslös att leva som livegen, har jag skaffat mig ovärderliga kunskaper om förhållandena på samhällets baksida.

Kulturen som är mitt forskningsområde liknar på många sätt vattnet som fiskarna lever i och därför inte noterar, förrän de fastnar i ett nät och dras upp ur det. Vi människor lever mitt i kulturen och eftersom vi tar den för given blir det svårt att inse, både hur mycket den påverkar oss och hur mycket vi påverkar den. Därmed blir det också svårt att förstå värden av kunskapen om kultur. Det där är ett av kulturvetenskapens största dilemman, för människor tenderar tro att deras vardagserfarenheter kan användas som evidens för kritik mot kulturvetarnas vetenskapliga resultat, vilket gör att forskningsresultaten förringas eller avfärdas på ett sätt som saknar motstycke i forskarvärlden. 

En samtidstendens som hänger ihop med det jag skrivit om ovan och som oroar mig allt mer, är att värdet av det unikt mänskliga håller på att devalveras. Det sägs att svenska är det enda språket där ”den mänskliga” faktorn betyder något negativt, att människan är ett problem (snarare än själva förutsättningen). I jämförelse med många tekniska system är människors egenskaper och förmågor absolut sämre, och det är därför ofta klokt att ta hjälp av maskiner. Men om människor börjar känna sig underlägsna tekniken och ser sig själva som dåliga kopior av något man idealiserar kan mänskligheten mycket väl vara på väg in i en ny mörk medeltid där (ägarna av) algoritmerna istället för ett maktfullkomligt prästerskap styr våra liv. Tecknen på att vi rör oss i den riktningen börjar bli oroväckande många och jag vill därför peka på några korta punkter rörande saker som jag har lagt märke till i samtidskulturen och som i förlängningen kan leda till att vi och våra liv förändras i grunden.

Vägen in i framtiden är inte linjär; slumpen spelar alltid en avgörande roll för tillblivelsens riktning. Ingen kunde till exempel ana hur mycket Apples smarta telefoner skulle påverka och förändra oss och vårt sätt tänka, handla och förhålla oss till varandra och samhället vi alla är mer eller mindre beroende av. Det kanske känns som att vi har kontroll över vår användning av mobilerna, men tecknen på motsatsen blir bara fler och fler. Det finns tveklöst en lång rad fördelar med den nya kommunikationstekniken, men när allt mer av vårt sociala liv digitaliseras överlämnas successivt makten över tänkandet och våra liv till ägarna av techbolagen, vars förmögenheter växer i en hastighet som trotsar fantasin, vilket ger dem orimligt stor makt, inte minst över våra visioner för framtiden.

Det som oroar mig mest som skrivande, läsande och lärande människa är dock den generativa AI som blir bättre och bättre på att imitera allt mer av det som vi för bara för några år sedan trodde att endast människor kunde göra. Lägger vi oss platt för den utvecklingen och okritiskt accepterar förändringen – genom att använda verktygen allt oftare och till allt mer avancerade uppgifter – kommer förmågan att tänka självständigt och kritiskt oundvikligen oundvikligen att förflackas, vilket vi redan ser alarmerande många tecken på, inte minst i den högre utbildningen. Läsande, skrivande och andra typer av skapande handlar inte bara om resultatet, vägen dit är långt viktigare eftersom det är under arbetet med att utveckla förmågorna och i användandet av kreativiteten som vi människor formas till tänkande varelser. Den där tragiska utvecklingen påskyndas av det faktum att användandet av AI bidrar till att språket som är mediet i den mellanmänskliga kommunikationen blir allt mer utslätat och opersonligt, vilket blir en ond cirkel eftersom det därigenom blir ännu svårare att skilja texter författade av människor från texter skapade av algoritmer. Oroväckande nog är det dessutom allt fler idag som idealiserar AI och accepterar alla svar som Chat GPT sekundsnabbt levererar som respons på frågorna som ställs, vilket leder till ett självvald förslavning under tekniken.

Ett helt annat, men relaterat exempel på den tendens jag försöker peka på är användandet av botox, som säljs in med löftet om ett evigt ungdomligt utseende. Folk får givetvis se ut som de vill, men botox riskerar att förvandla oss människor till skyltdockor utan förmåga att uttrycka känslor. Om, eller snarare när, det blir det nya normala kommer vi människor inte bara att få svårt att kommunicera med varandra i vardagen. Skillnaden mellan oss och de humanioda robotar som utvecklas i en svindlande hastighet krymper dessutom, vilket gör det lättare att acceptera det där inslaget i tillvaron. Vad det får för konsekvenser på sikt är omöjligt att säga något säkert om, men i mina öron låter det som en totalitär mardröm.

Det är förförande lätt att få för sig att andra människor är korkade, men även om det känns som att man är omgiven av idioter är det en farlig illusion. Det jag har lärt mig är nämligen att det är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Därför är det både klokare och mer hållbart att acceptera sina egna och andras skevhet och tillkortakommanden och varken placera sig själv eller mänskligheten på en piedestal. Att vara människa är helt enkelt att inte att vara perfekt. Om vi oftare kunde påminna oss om vikten av ödmjukhet inför detta faktum vore mycket vunnet.