Tänker med Deleuze X

Barcelona, liksom andra städer, är ett exempel på ett räfflat rum. En plats skapad av materia som formats och omformats av mänsklig tanke, vilja i en icke-linjär sedimenteringsprocess av blivande där lager lagts på lager och där möjligheter och hinder öppnas och stängs kontinuerligt. Har varit där en vecka och njutit av sol och fina upplevelser (bilder kommer vad det lider. Finns mycket att visa och säga om Barcelona). Har varit borta från Flyktlinjer i drygt en vecka, men nu riktas åter tanken mot Deleuze i detta mitt sommarfilosofiska projekt. Släta och räfflade rum var det.

Det släta eller nomadiska rummet ligger mellan två räfflade rum: skogen med dess gravitationsvertikaler och agrikulturen med dess rutnät och generaliserade paralleller, dess oberoende trädstrukturer och dess sätt att utvinna trä ur skogen.

Rum kan räfflas på olika sätt. Materiellt, och/eller immateriellt. Det handlar om strukturer som reglerar tillblivelsers ritning. Det räfflade kan vara medvetet skapat, eller ett resultat av slump. Väl där påverkar det. Det spelar ingen roll i vilket syfte eller med vilka intentioner (om något/några) som räfflingen utförs. Poängen är att den finns och att den påverkar. Det räfflade rummet är stadsbyggarens rum och har skapats i för och genom ett speciellt sätt att leva och vara människa på. Staden och stadsbyggaren blir till i samma process av blivande.

Nomaden däremot lever i ett slätt rum, i av och genom det som finns där. Öknen, till exempel, är ett slätt rum. Den är ett rum utan gränser, utan punkter att orientera sig efter. Nomaden lever i det mellanrum som det släta rummet utgör. 

Men att det släta rummet ligger ”mellan” betyder också att det kontrolleras av dessa två flanker, vilka begränsar det, motsätter sig dess utveckling och tillskriver den en så kommunikativ roll som bara är möjligt; eller också innebär det att det vänder sig mot dem, gnager på skogen på ena sidan och tränger in på den odlade marken på den andra, att det hävdar en icke-kommunikativ eller divergerande kraft, likt en ”kil” som slås in.

Inget är. Allt blir. Mellanrum förändras också, samtidigt som de förändrar. Världen är en plats av ömsesidig tillblivelse. Det ena är inte bättre än det andra, men eftersom fokus ofta tenderar att riktas mot staden (och allt som stadsbyggaren står för och kan kopplas till), efter som stadsbyggaren betraktas som människan par excellence, hamnar nomaden och nomadologiska kompetenser i skymundan. Nomadens kunskaper riskerar härigenom att försvinna från mänsklighetens kropp. Det vore synd, för det skulle innebära att förvärvade kompetenser, som kan komma att behövas för att möta hot och problem som dyker upp i framtiden, går förlorade. Att lyfta fram och visa på poänger med nomaden, nomadologin och allt som kan hänföras till den polen i det kontinuum vars motsatta pol är stadsbyggaren och Royal Science, handlar inte om att peka på något alternativ till det rådande. Inget är som sagt rent, eller kan renodlas. Det handlar om att ladda den och det underordnade med agens, för allas skull. Om att lyfta fram och peka på möjligheter. 

Nomaderna vänder sig först mot skogs- och bergsfolket, sedan ger de sig på bönderna. Vad vi har här ser ut som Statsformens baksida eller utsida – men i vilken mening? Såsom globalt och relativt implicerar detta rum en viss mängd komponenter: att skogen röjs för att skapa fält; att rutnät skapas för odling; att djurhållningen underkastas odlingsarbetet och den sedentära matproduktionen; handel baserad på en konstellation av kommunikationer land-stad (polis-nomos).

Nomaderna hjälper oss att se det vi redan vet, att världen blir till i och genom handling. Kollektiv agens. Staden kanske ter sig oundvikligt given, men den är skapad. Staden har blivit till genom att vissa alternativ, strategier, tillblivelser och flyktlinjer realiserats framför andra. Staden är en konsekvens, en föränderlig realitet. Och nomadens sätt att leva och tänka manar till eftertanke, eller kan åtminstone göra det, om man väljer att se på världen på det sätt som Deleuze och Guattari gör.

När historiker undersöker varför Västerlandet vann över Orienten nämner de primärt följande karakteristika, vilka i allmänhet är till Orientens nackdel: skogsavverkning snarare än röjning i syfte att plantera, vilket gör det extremt svårt att utvinna eller ens finna trä: odling av typen ”risfält och trädgård” snarare än trädstrukturer och fält; djuruppfödning som för det mesta sker utanför de bofastas kontroll, med resultatet att de inte kunde ha djuret som kraftkälla och kom att lida brist på animalisk föda; en låg grad av kommunikation mellan stad och land, vilket gjorde handeln mycket mindre flexibel.

Olika sätt att leva och organisera kollektiv leder till olika konsekvenser, öppnar olika möjligheter och skapar olika hinder. I ljuset av det som är, utifrån "vinnarens" perspektiv, framstår stadsbyggande som det enda sättet. Det är olyckligt att det blivit så, oavsett hur många fördelarna är och hur framgångsrikt detta sätt att leva som människa visat sig. Staden är inte det enda sättet. Historien är inte teleologisk. Mänsklighetens liksom världens blivande är öppet, aldrig givet. Och, inga former är någonsin rena.

Slutsatsen är inte att Statsformen saknas i Orienten. Tvärtom behövs en ännu mer rigid instans för att hålla kvar och förena de olika elementen, vilka är underkastade flyktvektorer.

Allt blivande som har en riktning kräver energi. Det som skiljer nomadens sätt att leva från stadsbyggarens, och en viktig skillnad mellan minor och Royal science, är mängden energi som läggs på att hålla blivandets riktning under kontroll. Stadsbyggande och Royal Science kräver en mer rigid, mer anpassande och mindre följsam, organisering. Det är vad som skiljer de båda polerna i kontinuumet, graden av sammanhållning. Territorialisering och Deterritorialisering, sammanhållande och upplösande. Staden präglas av en hög grad av lagbunden sammanhållning, och nomadens samhälle har en mer kommunikativt löslig struktur. Det är vad som skiljer dem åt.

Stater är alltid komponerade på samma sätt; om det finns något sant i Hegels politiska filosofi, så är det att ”varje Stat i sig bär sin existens väsentliga moment”. Staten består inte bara av människor utan också av skogar, fält och trädgårdar, djur och varor. Det finns en enhet i alla Staters komposition, men de har inte samma utveckling eller organisation.

Komponenter som organiserats, det är vad det handlar om. Överallt, alltid. Aktörer sammankopplade i nätverk. Kollektivt, icke-linjärt blivande. Staten blir stat i och genom karaktären på den uppsättning komponenter som ingår i assemblaget. Staten, liksom nomadens samhälle, består inte bara av människor. Vad vi har att göra med är en kombination av olika aktörer, mänskliga och materiella såväl som icke-mänskliga och immateriella. Skillnaden mellan dem handlar om hur delarna organiseras.

I Orienten är delarna mycket mer skilda åt och splittrade, vilket nödvändiggör en stor oföränderlig Form som håller dem samman: ”despotiska formationer”, asiatiska eller afrikanska, skakade av ständiga revolter, av secessioner och dynastiska förändringar, vilka likväl inte påverkar den oföränderliga Formen.

Nomadens samhälle hålls ihop av andra krafter, och är mer rörligt och föränderligt än Västerlandets stater. Poängteras bör att det även här handlar om idealiserade kategoriseringar, inte om några namngivna stater. Här målar Deleuze och Guattari med bred pensel, för att rikta fokus mot verktyget. Man får inte glömma att det är vad detta handlar om: Verktyg att tänka med hjälp av. Verktyg att använda i arbetet med att förstå den värld vi lever och verkar i. Verktyg för arbetet med att förändra det som är problematiskt i värt samhälle.

I Västerlandet möjliggör å andra sidan komponenternas sammanlänkning att Statsformen kan förändras genom revolution. Det är sant att själva idén om revolution är tvetydig; den är västerländsk i så måtto som den relaterar till transformationen av Staten, österländsk i så måtto den syftar till att förstöra eller avskaffa Staten.

Ännu ett exempel på att ingen form är renodlad. Det handlar om ytterlighetspunkter i kontinuum, om tendenser av karakteristika som renodlats och som beskrivs med hjälp av exempel som går att iaktta, men det är inga exakta återgivningar av faktiska skeenden. Deleuze och Guattari är filosofer, inte historiker. Om det finns felaktigheter rör dessa detaljer, men eftersom tankebygget behandlas som ett verktyg faller det inte om det går att hitta fel på marginalen.

De stora imperierna i Orienten, Afrika och Amerika ställs inför stora och vidöppna släta rum som tränger in i dem och vidmakthåller glappet mellan deras komponenter (nomos blir landsbygd, landsbygden kommunicerar inte med staden, storskalig djuruppfödning tas om hand av nomader, etc): den orientaliska Staten står i direkt konflikt med en nomadisk krigsmaskin. Denna krigsmaskin kan återgå till integrationens väg, så att den bara opererar via revolt och dynastiska förändringar; likväl är det krigsmaskinen, och just såsom nomadisk, som uppfinner såväl den abolitionistiska drömmen som verkligheten.

Det sätt på vilket vi, här i Sverige idag, lever våra liv och det vi som lever här och nu tar för givet i vardagen, det är ett resultat av kollektiv tillblivelse där nomaden (både som konkret livsform och som tankefigur) har lämnat tydliga avtryck. För att se detta behöver man skrapa på ytan, man behöver lära sig se förbi det invanda och det man tar för givet. Hjälp i det arbetet kan man, om man vill och tycker att det är fruktbart, få av Deleuze och Guattari. Svaren på de frågor man har måste man dock själv uppfinna, de finns inte de båda filosofernas texter.

Västerländska Stater är mycket mer skyddade i sina räfflade rum, och följaktligen har de också ett mer fritt sätt att hålla samman sina komponenter; de konfronterar bara nomaderna indirekt, genom de migrationer nomaderna utlöser eller vars form de antar.

Som sagt, inget är rent, allt är blandat och blandas. Allt och alla blir till, ömsesidigt, icke-linjärt i samma process. Kombinationer av olika typer av aktörer är vad världen består av, och rörelse.