Hur fett är livet som arbetslös? En reflektion

Efter hundra dagar som arbetslös har jag fått en inblick i hur det är att leva på samhällets baksida, som ett slags utstött. Skillnaden mellan mitt liv idag och under alla år som jag arbetade som lektor är enorm. Under den period som Arbetsförmedlingen och a-kassan dikterat villkoren för tillvaron har jag gjort mindre än någonsin. Och det är inte för att jag vill vara passiv, utan för att jag tvingas vara det på grund av gällande regler. För mig är det närmast tortyr att inte få utlopp för min kreativitet. Att hindras tänka själv är plågsamt. Men det bryr sig handläggarna inte om. Även om reglerna leder till att det blir svårare för mig att få ett nytt jobb. Ett av jobben som AF anmodade mig att söka var jag inte ens kompetent att söka, vilket framgick redan av annonsen. Men jag tvingades söka det ändå, annars riskerar jag att bli av med ersättningen. 

Det många andra tidigare talat om har jag fått bekräftat. AF förmedlar inga jobb, deras uppgift idag är att kontrollera att alla arbetslösa söker tillräckligt många anställningar, tillräckligt långt bort från både den plats där man bor och det yrke man är utbildad för och har erfarenhet av. Sedan skickas informationen om vad man gör till a-kassan som dikterar villkoren för ens ekonomi. Känslan av klaustrofobi är svår att skaka av sig, särskilt som kommunikationen med AF och a-kassan i förfärande hög grad sker med hjälp av AI-genererade mail. Även om det är påfrestande försöker jag se det som en nyttig erfarenhet. 

På grund av den "effektivisering" av verksamheterna som NPM tvingat fram – som i en personaltung verksamhet innebär att man avskedar folk – får jag sitta i telefonkö, ibland närmare två timmar, om jag behöver tala med någon handläggare på AF. Och efter att a-kassan hotat med att ge mig en varning (utan förklaring till vad jag eventuellt gjort fel) fick jag vänta i över åtta veckor innan jag fick svaret att jag i maj månad inte sökt tillräckligt många arbeten utanför dagpendlingsavstånd och därför blir varnad. Händer det igen förlorar jag ersättningsdagar. Därför känner jag mig tvingad att söka fler jobb än jag måste, även om jag har en närmast obefintlig chans att få dem. Det där är jag inte ensam om och därför överöses arbetsgivare som söker efter nya medarbetare med ansökningar. Det bryr sig a-kassan inte om, de säger att det är arbetsgivaren som avgör om jag är kompetent för jobbet.

Man skulle kunna tänka sig att Svenskt Näringsliv reagerade, men arbetsgivarna verkar inte bry sig om att de tvingas hantera en växande mängd meningslösa ansökningar. Möjligen beror det på att många företag idag väljer att delegera sorteringen och urvalet av sökanden till olika rekryteringsföretag. Och deras sätt att jobba bidrar till min känsla av att vara en andra klassens medborgare. Förra veckan fick jag ett AI-genererat mail från en rekryteringsfirma där man bad mig utvärdera "upplevelsen" av att söka jobbet som jag aldrig kommer att få.

Här under valrörelsen talar några av partierna entusiastiskt och passionerat om hur viktigt det är att människor går till jobbet. Deras mantra är att det varken ska gå att "stapla" eller "löna" sig att leva på bidrag. Den som säger så vill få det att framstå som att det är ett val man sätter sig ner vid köksbordet och gör. Men hur många människor i Sverige idag avstår från att ta en anställning och väljer att leva på bidrag istället? Och vilken autentisk människa (alltså inte ett hypotetiskt räkneexempel) tjänar mer pengar på att ta emot bidrag än på att jobba? Jag vet så klart inte, men det framstår som ett helt orimligt och därför oärligt påstående, riktat till väljare som är rika eller som lever i övertygelsen om att de själva varken kan eller kommer att tvingas söka hjälp från samhället.

Någon granskande journalist får gärna besöka den där trappuppgången som finansministern talar om, där det finns familjer som lever gott på bidrag medan deras grannar får slita ute i arbetslivet för att få ihop lika mycket pengar. Det är orättvist, säger hon. I mina öron och med hänvisning till mina egna och många andras erfarenheter låter det snarare som hittepå. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag aldrig velat göra något annat än att jobba och göra rätt för mig, och tills någon visar mig statistik som indikerar att jag ett undantag har jag ingen anledning att tro något annat än att en förkrossande majoritet av alla människor som lever i Sverige i första hand alltid väljer lön framför bidrag. 

På grund av att det anses motiverande – åtminstone för alla som inte är rika eller arbetar som chef – att få sänkt ersättning, får man som arbetslös idag, i bästa fall, (alltså om man som jag får hjälp från Trygghetsstiftelsen) 80% av sin tidigare lön. Och ersättningen sänks efter hundra dagar, först till 70% och sedan till 60%. Hittar man inget jobb under a-kasseperioden (som är 300 dagar) tvingas man leva på aktivitetsstöd som också sänks successivt, tills man når botten som idag är 365:- per dag, fem dagar i veckan, vilket blir knappt 8000:- i månaden, innan skatt. Hur fett låter det?

För att påståendet att det ska löna sig att gå till jobbet ska kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste man ta med både lönen och bidragsnivån i ekvationen. Storleken på bidragen står nämligen i en direkt relation till nivån på (de lägsta) lönerna på arbetsmarknaden. När bidragen sänks följer lönerna oundvikligen med. Och om bidragen sänks tillräckligt mycket kommer arbetslösa att tvingas leva på en lön som är lägre än det som tidigare räknades som existensminimum, som ingen talar om idag. Konsekvensen av detta är att arbetsmarknaden inte längre är en marknad, i alla fall inte en marknad där utbud och efterfrågan möts. För att en fungerande och hållbar arbetsmarknad ska kunna växa fram måste politikerna stå på löntagarnas sida. 

Bara om det finns ett trygghetssystem som garanterar att ingen är utelämnad till arbetsgivare som inte vill eller kan betala en lön som det går att leva ett drägligt liv på, kan lönesättningen överlåtas till arbetsmarknadens parter. Att lägga allt ansvar för att få en anställning på individen, samtidigt som bidragsnivån pressas ner så pass mycket att det blir möjligt för företagen att sänka lönerna till nivåer som inte går att leva på – är ovärdigt. Och att utnyttja människors politiskt skapade desperation är dessutom ohållbart. Att så många som möjligt i ett samhälle har ett meningsfullt arbete att gå till och får en lön man kan leva på är bra för ekonomin som helhet och där med en investering för framtiden. 

Hittar man inget jobb får man utbilda sig, sägs det. Men om det var så att utbildning var en garanti för att inte bli arbetslös borde jag som docent vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag har dock bara kallats till en enda intervju sedan i februari. Jag får i bästa fall ett AI-genererat mail där man meddelar att man gått vidare med andra kandidater. Det är naturligtvis inget bevis, men det säger något om kunskapens värde idag. Och när vi nu ser att arbetslösheten bland akademiker ökar, hur ska unga människor då kunna motiveras studera på universitetet? Jag är långt ifrån ensam om att misstänka att dagens arbetsgivare framförallt söker unga, lydiga och formbara medarbetare, och därför ser både ålder, erfarenhet och högutbildade som ett hot. Allt detta sammantaget gör att varje gång jag går in på platsbanken gör jag det med en klump i magen. 

Konsekvensen av 50 år med trickle-down-politik och skattesänkningar är att ansvariga politiker har tvingat fram nedskärningar som förvandlat samhället i grunden. Skolan har sålts ut till privata aktörer som gör vinst genom att konkurrera med varandra om vem som ger barnen bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Och vården har utvecklats till en slimmad organisation som man bara får verklig hjälp av när ens liv är akut hotat. Konsekvensen av förändringarna är att det bara är vi som har minnen från Sverige på 1970-och 80-talet talet som förstår begreppet välfärds ursprungliga betydelse, vilket påverkar vad politikerna kan säga och göra utan att få kritik. Dagens samhälle liknar på många sätt ett medeltida klansamhälle där ett privilegierat fåtal tillåts diktera villkoren för det stora flertalet. Att det kunnat bli så beror i alla fall delvis på att många lever i villfarelsen att det bara är lata och inkompetenta människor som är arbetslösa. 

Det enda positiva med att vara arbetslös är att jag kommer i kontakt med andra människor som befinner sig i samma situation, som jag kan utbyta tankar och erfarenheter med. Att skriva om erfarenheterna hjälper mig att överleva. Jag är glad och tacksam för att mina reflektioner läses och får spridning. Min debattartikel i tidningen Kollega, till exempel verkar vara en av de mest lästa. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass privilegierad att jag senare här i höst, långt innan ersättningen från a-kassan sänks till 60%, kan hoppa av galenskapen jag tvingats in i och meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Vad jag ska göra på andra sidan min påtvingade arbetslöshet ber jag att få återkomma till längre fram.