Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.Med skrivande är det nu inte så mycket något man har inom sig som det är något man skapar i relation till världen man lever i. Flyktlinjer vill jag idag likna vid ett slags stämgaffel, eller om det är jag som är stämgaffeln och bloggen resonanslådan som ger upphov till ljud. Det är inte en radiokanal som sänder per frekvens. Jag har inget budskap som kablas ut. Flyktlinjer följer son egen logik och även om det är jag som driver projektet är jag lika mycket en resenär som jag är en skapare. Jag har idéer, passioner och återkommer till vissa teman oftare än andra, men det är lika mycket en upptäcktsfärd. Jag lever och reagerar, skriver, tänker och tar en dag i sänder. Det enda jag bestämt mig för är att skriva minst en text om dagen, alla dagar, utom på semestern. Oftast lyckas jag, men ibland fungerar det inte. Det får inte kännas som ett tvång, det är enormt viktigt för mig, för att hålla lusten och projektet igång. Fast jag har aldrig enbart skrivit av lust. Skrivande må vara tillfredställande, men det handlar aldrig enbart om lust och jag skriver absolut inte endast på inspiration, så jag det varit sedan starten.
En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.Då visste jag inte. Idag, snart sju år senare, vet jag att det fortfarande bär. Hur länge till det kommer göra det har jag ingen aning om och det är inget jag tänker på heller. En dag i sänder lever jag mitt liv och så förhåller jag mig till skrivandet också. En ny text i taget och jag vet aldrig långt i förväg exakt vad jag ska skriva om. På morgonen vet jag, eller senast när jag öppnar datorn. Vissa dagar flyter det som en forsande fjällbäck, andra dagar går det trögare. Skrivandet är som livet, aldrig något man kan ta för givet, vilket för övrigt gäller läsarna. Att bli läst är en ynnest. Även om jag skriver främst för min egen skull vill jag så klart också nå ut, det ena ger det andra. Hade jag inte begåvats med läsare som återkommer hade jag troligen inte orkat, men det har jag och det gör jag, och så har det varit sedan starten. Det är jag ENORMT tacksam för!
Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?Jag vet så klart inte om jag tillför något, men med ledning av reaktionerna på det jag skriver känns det som mina tankar tas emot med intresse. Jag vill dela med mig. Sedan jag började på högskolan 1991 har jag på statens bekostnad fått ynnesten att lära mig enormt mycket. Att blogga är ett sätt att betala tillbaka, att visa tacksamhet och försöka vara med och förändra samhället och synen på kunskap. Jag kommer inte att kunna förändra världen med Flyktlinjer, men jag känner att jag kan göra viss skillnad. Jag når verkligen ut, det märker jag. Texten om den genomadministrerade skolan som jag skrev i lördags har lästs (eller i alla fall klickats på) 1424 gånger hittills. Dem mest lästa posten har klickats på över 8000 gånger. Jag vet aldrig vad som kommer fungera, och det är en del av tjusningen. Texter jag själv tycker att jag lyckats med faller ibland platt medan andra som jag tvekat kring sprids och delas i rasande takt. Det gör skrivandet spännande. Kultur angår alla och mer kunskap om kulturens inneboende logik och om förutsättningarna för förändring av kulturen behövs, menar jag. Därför bloggar jag vidare.
Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!Lätt att skriva så, men svårare att leva upp till det. Ambitionen är fortfarande den samma, men visst har det blivit en del politik. Jag är dock aldrig partipolitisk. Jag har och kommer aldrig att ansluta mig till en bestämd linje och är inte lojal med något parti. Det kritiska perspektivet riktas mot allt och alla som jag reagerar på. Jag försöker akta mig för att kritisera; den skillnaden är viktig. Att vara kritisk är ett perspektiv, medan kritik är en åsikt. Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen är jag dock både kritiskt till och kritiserar. Alla antidemokratiska strömningar, liksom rasism, sexism och hat samt hot, tar jag TYDLIGT avstånd från. Jag är för mångfald och alla människors lika värde. Demokratin måste värnas, för den är liksom kulturen ingenting i kraft av sig själv, den blir till i möten mellan människor, i vardagen, ofta medan man är upptagen med annat.
Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om långsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.Då hade jag bara börjat nosa på frågan om hållbarhet. Idag har de tankarna utvecklats och jag har fått flera olika uppdrag som handlar om det. Jag driver en kurs och har varit på konferenser. Och så har jag skrivit två böcker i en serie om tre med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Tankarna har stötts och blötts, bland annat här på bloggen. De två böckerna, liksom den tredje som kommer nästa år, påbörjades här. Sedan jag har lagt till och dragit ifrån, läst och ändrat. Jobbat med språket och redigerat innehållet. Att skriva är för mig att tänka, och när jag läser det jag skriver lär jag mig förstå det jag läst bättre. Jag har aldrig varit en taktiker och det vägrar jag också bli. Jag har ingen strategi, jag tror på närvaron i stunden. Mitt liv är en enda lång förberedelse, för vad vet jag inte, men jag har aldrig kunnat planera. Detta gör att jag av vissa uppfattas som en slarver, men jag har aldrig missat en deadline och jag har genom Flyktlinjer visat att jag är plikttrogen och uthållig, om jag bara får gör saker och ting på mitt sätt.
Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!Väntan har jag alltid varit dålig på, men jag kan vara uthållig. Det där andra positiva beskedet kom till slut, på arbetsårets allra sista dag. Jag tog emot det i badet på hotell Hilton i Philadelphia där jag var på konferens. Senare det året, i augusti, höll jag min docentföreläsning. Där peakade det på något sätt. Strax efter lades kulturvetarutbildningen ner och svensk högre utbildning kastades in i en omvandlingsperiod som den fortfarande befinner sig i. Jag är inte nöjd med utvecklingen, den orar mig för den verkar drivas av helt andra mål än de jag sökte mig till högskolan för. Paradoxalt nog har jag sedan jag blev docent fått mindre och mindre användning för min kompetens. Det är annat som premieras idag. Kunskap flyttas i rasande fart från individer med insikt, vana och kompetens, till system. Utbildning håller på att bli instrumentell och akademin håller på att avakademiseras. Visst sporrar det till skrivande, men det är samtidigt oerhört tragiskt. Ett resursslöseri av gigantiska mått!
En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.Så tänker jag fortfarande. Titlar är personliga men kunskap, kompetens och utveckling är alltid kollektiv. Kritiska läsare kan jag inte säga att det dräller av här på bloggen. Jag får frågor om det ibland och tänker själv en hel del på saken. varför är det så förhållandevis få som kommenterar. Jag ser ju att jag blir läst, att mina tankar når ut och får mer uppskattning än jag riktigt kan hantera på sociala nätverk. Jag är mer van vid och bättre på att hantera kritik och invändningar, så länge det handlar om det jag skriver. Kritik mot mig som person kan jag inte riktigt hantera, därtill har jag allt för många dåliga minnen och erfarenheter av utsatthet och mobbing. Kritik mot det jag skriver tar jag dock tacksamt emot och försöker svara efter bästa förmåga. Det är så man utvecklas som tänkare, och jag är enormt tacksam för alla synpunkterna jag fått genom åren.
Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.Tänk om jag visste då, i början av 2011, hur mycket olika saker som skulle hända. Att jag bara några veckor senare skulle ligga på Östra sjukhusets hjärtavdelning i en vecka för observation efter en misstänkt hjärtinfarkt. Tur man inte vet vad som kommer att hända. Ännu en påminnelse om hur viktigt det är att ta en dag i sänder och vara närvarande i nuet. Det som händer händer ändå, och planer har en tendens att förändras. Jag har genom livet allt mer stärkt i min övertygelse om hur viktigt det är att FÖRBEREDA sig på allt man kan förbereda sig på. Det är det enda man kan göra, vid sidan av att vara närvarande i nuet.
Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen. Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …Så där tänker jag fortfarande. Vissa saker förändras, annat är konsistent över tid. Det enda man kan göra är att försöka lära sig förstå. Ingen äger kunskapen, den kan bara användas mer eller mindre klokt. Det blir viktigare och viktigare märker jag att ta till sig, utveckla och sprida den tanken. Vetande är aldrig absolut; kunskap handlar om sökande och man blir aldrig färdig. Det är som det ska. Förändring är kulturens enda konstant. En öppen förändring som aldrig går att styra mot mål.
Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, och lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!New Public Management är en kunskapsvidrig organisationsprincip och ledningsideologi som under åren jag bloggat fått fäste och fult genomslag i den akademiska världen. Det är det mest sorgliga, och även om larmrapporterna duggar allt tätare och alla ser och vet vad som händer fortsätter processen. Kunskapen i samhället som helhet utarmas förfärande fort, vilket gör att processen accelererar och förfallet ökar. Det oroar och inspirerar till skrivande, men innebär också en kamp mot uppgivenheten.
Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!Det mesta av det jag skrev där i början gäller än, vilket känns bra. Flyktlinjer är ett slags dagbok och när jag blickar tillbaka och bläddrar bland texterna känner jag en enorm stolthet över vad jag åstadkommit här. Skaran av läsare ökar fortfarande och tacksamheten över att jag kan och får fortsätta är lika stor nu som då. 3300 bloggposter har det blivit hittills. 4000 känns inte omöjligt, men jag lovar ingenting. Över 600 000 klick har det blivit sedan starten. Hinner det bli en miljon innan jag tröttnar eller tvingas sluta av någon anledning? Det står skrivet i stjärnorna. Det går så länge det går och jag tycker att jag kan känna mig nöjd med det som blivit gjort hittills också.
Nu ska jag föreläsa på engelska för en grupp nyantagna doktorander, om vetenskaplighet, vetenskapshistoria och förutsättningar för kunskapsutveckling. Även om jag är kritisk över mycket i akademin är jag oerhört tacksam för att jag får vara del av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar