Från informerad till informatör

Allitteration är ett stilgrepp jag är väldigt svag för. Oklart varför, men det är något, dels med rytmen i upprepningen av liknande ord, dels med vad som händer i arbetet med orden; det är kreativt att söka efter ord i minnets mest undanskymda vrår och när jag ägnar mig åt det hittar jag alltid andra uppslag. Vägen till kunskap och utveckling är som sagt alltid en omväg. Alla som sysslar med skrivande, tänkande, lärande vet detta. Tyvärr lyssnar man inte på oss, eller politiker och andra makthavare hör det man vill höra. Skolan och kunskapsutvecklingen måste effektiviseras sägs det, och vi får absolut inte slösa med skattebetalarnas pengar. Skolan måste visa resultat, MÄT- och JÄMFÖRBARA resultat. Utbildning måste målsäkras säger man också, och på kort tid har utbildningssystemet förändrats till oigenkännlighet. Idag är det inte lektorerna som bestämmer över undervisningen på högskolan, det gör politikerna, ledningarna, administratörerna och studenterna. Landets högst utbildade reduceras till tjänstehjon som lydigt förväntas producera beställda resultat, fast det inte finns förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag både gråter och skrattar; sliter mitt hår i förtvivlan och skakar på huvudet åt parodin jag tvingas medverka i. Om jag ändå bara kunde släppa det och bara gå till jobbet utan att tänka och bry mig skulle jag må bättre, men det var inte för att ha ett jobb att gå till som jag sökte mig till högskolan, det var kunskapen och möjligheterna att studera, lära och utvecklas intellektuellt som jag började på högskolan och sedan stannade kvar. Idag står det och väger. Det tär på mig att inte kunna göra det jag anser att lärare ska göra: Lära och arbeta med kunskapsutveckling. Än så länge finns det möjlighet att göra det, men allt mer av det arbetet gör jag på fritiden. Det är så skolan och den högre utvecklingen ser ut idag. Det går så länge det går, men jag vet inte hur länge jag orkar stå ut med att spela spelet och ge sken av att allt är frid och fröjd.

Frustration och hopplöshet ger också bränsle till den kreativa processen. Hjärnan arbetar hela tiden. Vaknade i morse av att en tanke tog form. Insåg att det kanske går att beskriva en bildningsresa genom att utgå från ord på in och im. Jag tänker mig att all kunskapsutveckling börjar med att man informeras, och bildningsresans mål är att utveckla kompetens att själv informera. Däremellan händer massor och det går att identifiera en rad stationer på vägen, dessa och utvecklingsprocessen från outbildad till lärd tänkte jag försöka fånga här i denna reflekterande bloggpost. Tänk om det var så här vi såg på skola, utbildning och livslångt lärande. Tänk om lärare faktiskt fick arbeta med kunskapsutveckling. Det skulle inte behöva kosta ett öre mer, kanske det till och med skulle kosta mindre; det enda som behövs är att fokus riktas från resultatet till vägen dit, från produkt till process.

Informerad: Här tänker jag mig att alla börjar. Det lilla barnet är som en svamp som suger åt sig information från omgivningen. Det är ett uttryck för livets inneboende kraft, för viljan att fortsätta vara vid liv. Barn lär sig inte, de suger upp information osorterat och hejdlöst. Att leva är att lära och den processen tar aldrig slut, den fortsätter så länge man lever, men vad man lär sig och vilken information som läggs på minnet och används är dels individuellt, dels kulturellt. Idag lever vi mitt i ett larmande informationsflöde och det är svårt att urskilja vilken information som är bra, utvecklande och hållbarhetsfrämjande, och vilken information som är destruktiv och vilseledande.

Intresserad: Efter ett tag i utvecklingen framträder mönster och barnet får överblick. Information som visat sig vara bra (och med bra menas här allt som leder till känslor av lust och lycka) vill man ha mer av, och det som leder till obehag, det som är jobbigt, väljs bort. Människan är inte en rationell maskin, människan styrs av både intellekt och känsla och det är omöjligt att veta var det ena börjar och det andra slutar. Att låta känslan av lust styra lärandet och kunskapsutvecklingen är som att be om problem. Tyvärr är det just det vi gör. Det finns en utbredd villfarelse i skolans värld och i samhället om att bara för att människan är en lärande varelse betyder det att allt lärande är bra och ska uppmuntras. Det är ett fatalt misstag att tro det. Människors lärande är absolut styrt av lust, men känslan av lust är aldrig entydig. Den som kommer i kontakt med droger lär sig snabbt att utveckla kunskaper på det om rådet, och för något år sedan var Pokemon det hetaset av heta. Intresset för kändisars privatliv, politiska intriger, utvecklingen i engelska ligan och så vidare är outsläckligt. Minsta motståndets lag styr intresset, men för att kunskap (som är en omväg och som tar tid och kräver möda) ska utvecklas behövs förebilder att se upp till, som leder väg och visar att det är möjligt.

Inspirerad: För att utveckla kunskap krävs att man blir inspirerad. Det räcker inte att vara intresserad för intresse är allt för nyckfullt. Intresset styr man inte över och det går inte att kontrollera, det bara finns och och väcks på massa olika sätt. Zlatan Ibrahimovic har inspirerat tusentals unga att lägga enorma mängder tid på att utvecklas som fotbollsspelare, men det intresset går ut över skolarbetet. För att KUNSKAP ska utvecklas krävs andra inspiratörer än sportstjärnor, musiker och andra. Det sätt som forskare presenteras i medierna och i jippon som ForskarFredag tror jag inte inspirerar någon att verkligen göra vad som krävs för att faktiskt bli forskare. Vetenskap presenteras idag för allmänheten som underhållning. "Forskare är vanliga människor med ett ovanligt spännande jobb", sägs det, men den synen på forskare skapar bara en klyfta. Forskare underhåller, men den som vill arbeta med underhållning startar en YouTube-kanal, hen sliter inte med läxor i nio år i grundskolan, tre år på gymnasiet och sedan ytterligare tre eller fyra år som student på grundnivå på universitetet, följt av (minst) fyra år som doktorand. Det är helt enkelt inte så som människor fungerar. Därför fungerar heller inte skolan. Lärare kan aldrig inspirera till lärande och kunskapsutveckling om de inte får vara dela med sig av och utveckla sina egna intressen i arbetet som lärare. Detta att vi låter lärare styra mot mål och fokuserar på resultat i skolan är fullkomligt förödande för det tar död på lusten att lära sig innehållet och får lärarna att framstå som motsatsen till inspirerande. Dagens elever och studenter ser lärare som hinder på vägen mot betyg och examina, eller som underhållande tjänare som är där för att hjälpa, vilket är belönande för läraren som går in i den rollen, men förödande för kunskapsutvecklingen på sikt. Lärare som ställer krav och som fokuserar på kunskap och utveckling uppfattas som trista, stränga, krävande människor som är allt annat än inspirerande. Fast så är det bara i ett samhälle där kunskapen saknar egenvärde och där man går i skolan för att lära. I ett samhälle där kunskap är lika eftertraktat som en plats i fotbollslaget, många följare på YouTube eller en plats på scenen, kommer LÄRARE att upplevas inspirerande. Kan vi komma dit kommer den onda cirkeln att kunna brytas och lärarna kan äntligen vara och verka som lärare.

Imitera: När man lärt sig kanalisera lusten, vilket är ett måste för att övervinna det initiala motståndet som ständigt utgör ett hot mot den typ av lärande som skolan och den högre utbildningen bygger på och som utgör basen i ett kunskapssamhälle samt främjar bildning. När det finns inspirerande lärare att identifiera sig med står man inför nästa steg i utvecklingen. För att lära måste man föst imitera. Learning by doing och upprepning är pedagogiska klassiker, men det räcker inte att bara göra och upprepa för att lära sig utveckla kunskap. Det krävs att man imiterar kunniga och kloka människor. På högskolan skrivs det massor av manualer för att hjälpa studenterna att klara tentorna, men imiterar man dessa istället för böckerna och artiklarna som lärarna säger att man ska läsa utvecklas ingen kunskap. Studenterna producerar resultat, de vill få godkänt. Det är så skolan och utbildning ser ut och fungerar, det är så systemet är riggat. Vi får det utfall vi förtjänar, inte det vi vill ha, eller säger oss vilja ha (för jag tvivlar allt mer på att vi verkligen vill ha ett kunskapssamhälle, det vill säga att vi verkligen är beredda att göra vad som krävs för att nå dit). Det spelar roll vad man imiterar och här har skolan och den högre utbildningen massor att tänka på.

Integrera: Lärande uppstår i relationer; kunskap utvecklas mellan människor som interagerar. Elever och studenter (och lärare med så klart) som följer instruktioner och fokuserar på resultat interagerar inte med sina lärare, de kräver hjälp att förstå vad de ska göra för att få sina betyg. De kommer bara på obligatoriska moment och motiveras bara om de får poäng och om det som ska göras är examinerande. Skolan, den högre utbildningen och samhället som helhet står och faller med graden av interaktion. Kundtänktet, konkurrensen och idealiseringen av individen som präglar samhället idag, liksom girigheten som är en konsekvens av det allt tydligare fokuset på ekonomi är förödande för. allt vad samverkan, gemenskap och solidaritet heter. Var och sin egen lyckas smed, är inte en väg till kunskap. Valfrihet och skola som drivs i syfte att generera vinst till ägarna ger snabb behovstillfredsställelse och kanske känns bra, men det är inte så kunskap utvecklas. Elevers och studenters bristande förmåga och intresse för att INTERAGERA med sina lärare oroar och är på sikt förödande för kunskapsutvecklingen i samhället. Jag släpper därför den tanketråden. Orkar inte gnälla. Resten av bloggtexten fokuseras på det som leder i rätt riktning, det som kännetecknar individers kunskapsutveckling.

Indignerad: Nästa station på bildningsresan är kritisk för den vidare utvecklingen. Kunskapsutveckling och lärande förändrar en från grunden. När man lär sig se samband och utvecklar kunskaper som samhället, livet och verkligheten tvingas man ifrågasätta och utmanas ens förutfattade meningar om hur det är. Det kan vara smärtsamt och jobbigt. Jag tror det är omöjligt att lära utan att bli indignerad. Det är som ett bevis på att kunskapen faktiskt tagit sig in. Igår tittade jag på TV och såg en svart man stoppas av polisen för att han var svart. Det händer aldrig mig insåg jag, inte för första gången i livet utan för tusende gången. Jag blev indignerad, och lika indignerad som jag blir över över rasismen och sexismen blir jag över privilegierade människor som förnekar att det finns förtryckande strukturer. Det är dumheten och okunskapen, ignoransen och egoismen som talar när strukturer och maktordningar förnekas. På Twitter och i samhällsdebatten finns massor av indignation, det anses av någon outgrundlig anledning vara ett sätt att visa ansvar?! Men det räcker inte att vara indignerad, på samt sätt som det inte räcker att ha en åsikt. Kunskap och utvecklingen av ett kunskapssamhälle bygger på att man inte nöjer sig med att stanna i känslan. Det krävs handling, vilket tar oss till lästa station.

Insistera: Vill man verkligen få till stånd varaktig förändring krävs att man insisterar, att man omsätter kunskaperna man skaffat sig i handling. All utveckling och förändring kräver engagemang. Det räcker inte att kunna visa upp ett betyg eller en examen för att lyckas i livet, det krävs KUNSKAP och HANDLING, TÅLAMOD och medmänsklighet. Om bara jag lyckas blir inte samhället bättre, och vad är då mina framgångar värda? Det finns inga genvägar till varaktig lycka och kunskapsutveckling.

Indoktrinera: För att kunna lära och utvecklas kan det ibland vara viktigt att indoktrinera och låta sig indoktrineras. Det emellertid vanligt, för detta är det verktyg som demagoger använder. Sekter bygger på indoktrinering och bokstavstroende fundamentalister indoktrinerar, liksom reklammakare och andra. Lika fullt vill jag peka på det som en viktig station på bildningsresan. Vet man vad indoktrinering är och hur den fungerar kan man också motstå negativ indoktrinering. 

Improvisera: Nu har vi kommit en bra bit på väg, och den som kommit så här långt i sin bildningsresa och intellektuella utveckling kan börja njuta frukterna av slitet och det hårda arbetet som krävs för att komma hit. För att kunna improvisera krävs att grunderna sitter där, och för att nå dit krävs ihärdigt arbete. Men den som känner att hem kan improvisera och får andras uppskattning för resultatet får tillgång till helt andra och mycket större och djupare lustkänslor. Idag belönas elever och studenter omgående för sina insatser, det uppmuntras och beröms i tid och otid. Det gör att vi fostrar dem till kicksökande belöningsmonster som vägrar göra något om de inte får höra hur duktiga de är, trots att de kanske inte allt är duktiga. Jag vägrar berömma någon som jag inte tycker har gjort ett bra jobb, det vill säga höjt sig över och siktat högre än minimikraven. Och trots att jag vet att jag gör studenterna en tjänst för livet uppfattas jag som krävande och sträng, inte som respektfull och fylld av omsorg. Det säger allt om dagens högskola, Sverige som kunskapsnation och bildningens status. Dagens kunskapssyn är instrumentell och därför får vi en resultatfokuserad, målstyrd och kvalitetssäkrad skola där alla egna initiativ och all improvisation uppfattas som hot. Vi får elever/studenter och samhällsmedborgare som följer regler och lyder order. Vi får ett kallt, "rationellt" och människofientligt samhälle där man dyrkar maskinernas förutsägbarhet.

Innovatör: Vi säger att kreativitet är bra och att innovationer är avgörande för samhällsutvecklingen, men det är bara ord för den målstyrda och kvalitetssäkrade skolan fostrar inga innovatörer; i en oinspirerande och resultatfokuserad skola kan ingen tänka nytt, där upprepas bara kända fakta.

Inspiratör: Den som kan och som vet kan inspirera andra att lära och utveckla kunskap. Nytänkande kommer inte av sig själv, det krävs samverkan och förståelse för misslyckanden. Vägen till kunskap och nytänkande är inte rak, det är en omväg. Och för att orka måste man låta sig inspireras samtidigt som man inspirerar andra. Samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten är gemensamma projekt. Kunskap och lärande är något man gör tillsammans både för egen del och för andra. Först när skolan är inspirerande kan eleverna och studenterna inspirera kommande kullar av elever och studenter att göra vad som krävs för att nå det stadium av bildningsresan där den verkliga belöningen väntar. Känslan av trygghet som kommer med insikten om att man faktiskt kan och vet. Den känslan går inte att beskriva för någon, den kan man bara uppleva själv när tiden och mogen och man uppnått insikterna och utvecklat kompetenserna som krävs. Det är samma med känslan av att sätta den avgörande straffen i Champions Leauge, men av någon outgrundlig anledning verkar alla mer fokuserade på det än på att utveckla kunskap, trots att alla kan lära, men bara ett försvinnande litet fåtal individer har chans att ens får försöka ta en plats i ett framgångsrikt fotbollslag. Kunskapssamhället kan inte inte beordras fram, det kan vi bara bygga tillsammans, solidariskt, från grunden och med fokus på det som främjar lärande och kunskapsutveckling.

Invitera: Inspiratörer öppnar dörrar och inviterar andra till kunskapens och lärandets underbara universum. Det räcker dock inte att bara öppna dörren, först måste man visa sig värdig. Alla får försöka, det är min inställning, men man måste vara beredd på att misslyckas. Det går inte att utvecklas utan att misslyckas gång på gång. Precis som ingen kan bli en framgångsrik fotbollsspelare utan att försöka, försöka och försöka igen. Den höjdhoppstränare som hjälper sina adepter över ribban genom att sänka den kommer aldrig att fostra vinnare. Samma gäller i skolan och den akademiska världen. Lärare som hjälper genom att sänka kraven (vilket man gör om man delar ut allt för tydliga instruktioner och svarar på ALLA frågor) blir kanske omtyckt, men bara där och då. Den som söker sig till skolan för att verkligen lära och som går en utbildning för kunskapens skull blir förr eller senare besviken över missvisande glädjebetyg som inger falska förhoppningar. Att locka studenter till utbildningar utan att ge dem kunskaper, bara för poängen och genomströmningens skull, är kanske ekonomiskt försvarbart, men det är allt annat än klokt. Det leder på sikt till att grunden för kunskapssamhället utarmas.

Informatör: Därmed är vi tillbaka till informationen. Eleven har på sin resa genom skolan och utbildningen blivit först student, sedan kanske doktorand, och kan därefter med gott självförtroende träda in i rollen som lärare eller informatör. Forskar man får man förtroende att skapa fakta och förvalta arvet av tidigare generationers hårda arbete i kunskapens tjänst. Lärare är inte ett arbete bland andra utan ett förtroendeuppdrag. I ett kunskapssamhälle är lärare ett lika eftertraktat yrke som fotbollsproffs, tänk på det.

Hur får vi fler att vilja bli lärare? Ska vi höja lönen, räcker det? Nej, det räcker inte, av ovan angivna skäl!