Lärarutbildningen, kunskapsutvecklingen och behovet av frihet

Lärarutbildningen debatteras igen. Ett tacksamt ämne som är som klippt och skuret för att profilera sig och sitt parti på (eller snarare profitera). Alla ha en åsikt, om skolan och om lärare. Jag minns hur diskussionerna gick på 1990-talet i bageriet där jag arbetade, när lärarnas arbetstid diskuterades. "Varför ska lärarna ha så mycket ledigt", sa mina kollegor kring bakbordet. "De får väl jobba som alla vi andra." Det spelade ingen roll vad jag sa, kampen för att försvåra lärarnas förutsättningar att arbeta med lärande har fortsatt sedan dess, och i takt med att skolresultaten försämrats har uppmärksamheten mot lärarna ökat och debattens tonläge drivits upp. Det är lättare att debattera skolan och uttrycka åsikter än att ta besluten som faktiskt behöver tas för att skolan ska kunna börja fungera igen. Det är så jag ser på saken. Skolan behöver inte fler utomstående som styr och ställer. Så länge skolan inte är en plats där det råder lugn och ro och där det finns tid att tänka och möjlighet för lärarna att agera som lärare i klassrummet kommer ingen kunskap att kunna utvecklas, bara resultat som är mätbara och som kan manglas i nya debatter i all oändlighet.

Joakim Larsson (lektor i pedagogik, Karlstads universitet) svarar klokt i SvD på det senaste aggressiva utspelet, riktat mot pedagogiken.

Isak Skogstad fortsätter att med föredömlig iver kritisera pedagogiken och dess rätt att finnas till på landets lärarutbildningar (25/9). Abstrakta, flummiga lärteorier ska äntligen ersättas av neurovetenskapernas klara, objektiva och obestridliga forskningsresultat; i stället för humanioras kritiska sanningsprövande förhållningssätt ska vi få ta del av den oproblematiska, rakt igenom konsensusgenomsyrade världsbild som Skogstad tycks mena att neurovetenskaperna och inlärningspsykologin kan ge oss.

Skolan ses som en maskin, och inlärning som ett program som effektivt körs för att snabbt uppnå önskat resultat. Den synen på kunskap går hand i hand med synen på organisering, kraven på lönsamhet och uppfattningen om att människan är en problematisk och oberäknelig faktor i ekvationen som måste hållas kort. Det är en strikt rationell och iskall syn på lärande som förs fram (inte bara av Skogstad), liksom ett implicit förakt för lärare. Den instrumentella synen på kunskap, och nedlåtande inställningen till yrkesgruppen lärare, är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land liksom för strävan efter bildning. Om det var så att vi faktiskt knäckt koden till lärandets gåta och om det var så att det fanns ett slags inlärningens best practice; då hade vi inga problem i skolan. Det är bara ännu en enkel och debattvänlig lösning på ett komplext problem som presenteras i profileringssyfte.

Jag är dock rädd att Skogstad därmed missuppfattat vad forskning och vetenskap egentligen handlar om. Det finns inget område av vetenskapen – vare sig inom naturvetenskapen eller inom den pedagogiska vetenskapen – som är undantaget från debatter och tolkningsstrider om hur de vetenskapliga resultaten egentligen ska tolkas. Det finns heller ingen vetenskaplig metod, ingen vetenskaplig teori, som inte bygger på underliggande axiomatiska förgivettaganden och som kan sägas leda raka spåret till en oproblematiskt objektiv kunskap om verkligheten. Kravet på tolkning och perspektivmedvetenhet vidlåder alla vetenskaper, bör åtminstone göra det – naturligtvis finns exempel på det även inom neurovetenskaperna och inlärningspsykologin.

Vi kan av denna anledning inte kosta på oss illusionen att de ”hårda” naturvetenskaperna skulle utgöra någon slags gräddfil till icke ifrågasättbara svar på frågorna om människans, naturens och lärandets beskaffenhet.

Naturvetenskaperna ger oss tydliga svar, till skillnad från humanvetenskaperna. Och begäret efter raka, otvetydiga, evidensbaserade svar är ENORMT idag, och begäret ökar i takt med kraven på effektivitet. Så länge skolan ses som en utgift som till varje pris måste hållas på ett absolut minimum, kommer den typen av svar som naturvetenskapen ger att framstå som mer lockande än humanvetenskapens och pedagogikens mer öppna svar. Så länge ekonomin står i fokus för verksamheten kommer kunskapen och människorna som möts och verkar i skolans värld att tvingas prestera så mycket resultat som möjligt till så låg kostnad som möjligt, vilket gör att tiden och möjligheten för reflektion, eftertänksamhet, samtal och tystnad hålls på ett absolut minimum. Stressen bland lärare och elever är redan stor och den lär inte bli mindre om Skogstad och andra får driva igenom sina visioner för skolan.

Lärande är en MÄNSKLIG verksamhet, med allt vad det innebär. Och humaniora är vetenskapen om människan och det mänskliga. Föraktet mot humaniora och hermeneutikens kvalitativa ansatser är utbrett bland VETENSKAPENS och SANNINGENS försvarare, så det är inga nyheter som presenteras, bara varianter på ett mycket gammalt tema. Skolans uppgift är att främja lärande och fostra elever till att bli demokratiskt sinnade medborgare. Det uppdraget blir omöjligt att leva upp till om skolan inte är en plats där MÄNNISKAN och BILDNINGSSTRÄVAN står i centrum. För att kunna lära och utveckla kunskap måste det finnas förståelse lärare och elever, som människor. Idag riktas fokus på ekonomi och på effektiva metoder som bevisligen leder till mätbara resultat. Det är inte mer styrning och mer kontroll som behövs; utan tillit, tid att tänka och förståelse för att vägen till kunskap är en omväg. Det är inte tydligare direktiv eller fler chefer som behövs; utan frihet. Om det är någon lärdom som skolan kan och bör dra av neurovetenskapen så är det att stress hämmar lärande och utveckling.

Just denna illusion verkar alltjämt ligga som klangbotten för Skogstads argumentation. Illusionen att om vi bara lyckas städa bort all onödig perspektivmedvetenhet och all kritisk granskning av de motsägelser och kontroverser som faktiskt beledsagar all vetenskaplig aktivitet, så landar vi i en enkel metod för all pedagogisk praktik. Att neurovetenskapen och inlärningspsykologin därmed skulle kunna ge oss bevisat effektiva metoder för att lära in en given mängd med fakta – fakta som dessutom, vilket vetenskapens historia många gånger gett exempel på, kan komma att ifrågasättas och modifieras.

Det är en djävulsk och hotfull kunskapssyn den typen av argumentation vilar på. En människoförnekande och destruktiv syn på lärande som bara leder till ohälsa, vantrivsel och minskad status för läraryrket. Om människor inte möts i skolan med förståelse för individualitet och olikhet (både som lärare och elev), om elever och lärare betraktas som instrument eller som delar i ett maskineri som genom yttre påverkan och olika incitament och styrmekanismer så effektivt som möjligt tvingas prestera standardiserade resultat, kommer skolan aldrig att bli en plats för lärande och kunskapsutveckling.

Undervisning handlar just därför inte bara om att snabbt ta till sig vissa givna fakta och effektiva metoder, utan också att förstå hur dessa fakta och metoder alls uppkommit; vilka kontexter de uppkommit i och med vilka avsikter; och dessutom om att diskutera vilka konsekvenser som kan bli fallet genom att dessa specifika fakta och metoder faktiskt används. Med andra ord: ett prövande som landar i en insikt om varje vetenskaps specifika kontroverser, begränsningar och tillkortakommanden är en del av det vetenskapliga förhållningssättet i sig, inte en bromskloss som sätter käppar i hjulet för vetenskapens och kunskapens fortsatta utveckling.

Utan förståelse för människor och det mänskliga, för lärandets villkor och kunskapsutvecklingens förutsättningar kommer skolan aldrig att fungera som det är tänkt och som alla, även Skogstad och hans meningsfränder, vill. Det är inte engagemanget för skolan som är problemet, utan den bristande förståelsen för vad kunskap och hur lärande faktiskt uppstår och främjas. Människan och kunskapen måste placeras mycket tydligare i centrum. Vi får de resultat vi förtjänar, det går inte att tvinga fram resultat, eller just resultat går att tvinga fram (det är detta vi sysslat med under en lång rad av år nu). Kunskap är inget resultat, kunskap är en vag och mångfacetterad, dynamisk kvalitet som likt en ömtålig blomma bara växer där, när och så länge förhållandena är de rätta.

Allt detta verkar Skogstad vilja förpassa till historiens soptipp. Det tilltaget skulle dock inte göra lärarutbildningarna mer vetenskapliga, utan mindre. Komplexiteten i utbildningen skulle inte bli större, utan mindre. Frågan som det hela kokar ned till är denna: vad ska egentligen pedagoger göra med sina elever? Är uppdraget endast en fråga om att bibringa eleverna fakta i en så rask takt som möjligt, sedan verifiera att överföringen skett tillfredsställande, under tiden som alla parter ignorerar det faktum att fakta inte uppstår av sig själva, utan genereras av människor satta i interaktion med varandra och med sin omgivning? Den automatiken kan Skogstad naturligtvis förfäkta, men inte under förespegling att den skulle kännetecknas av ett vetenskapligt förhållningssätt.

Faktaskolan är ingen kunskapsskola. Och bildningen, vad händer med den om skolans uppdrag är att effektivt prestera resultat? Vishet man man bara glömma. Det är tragiskt att se hur mönstret upprepar sig. Hur lärarnas status minskar ju mer skolan debatteras. Att återställa skolan till det den en gång var, det vill säga att återskapa förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling som en gång fanns, kommer att kosta. Fast det behöver inte nödvändigtvis innebära att skatten höjs, det räcker att kraven på prestation och mätbara resultat minskar. Låt lärare vara lärare och skapa rum där det är högt i tak och där lärande kan främjas och där det finns tid att tänka. Ge lärarna mer frihet och utsätt eleverna för mindre kontroll. Det kommer att leda till bättre folkhälsa, ökad, mellanmänsklig harmoni och frigöra tid att tänka, läsa, samtala och det kommer leda till att samhället utvecklas i en mer human och mindre instrumentell utveckling.

Med detta sagt så tror jag att Skogstad har vissa poänger i sin artikel – till exempel att lärarutbildningarnas undervisningstid skulle kunna ökas. Detta skulle ge ännu större förutsättningar att diskutera begrepp som kunskap, lärande, fakta och vetenskap på djupet. Psykologiska, naturvetenskapliga och neurovetenskapliga perspektiv har såklart sin plats i allt detta.

Vi måste med andra ord få humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap att harmoniera i lärarutbildningarnas intresse, för komplexitetens och kontextmedvetenhetens skull – inte främja vetenskaplig monokultur i den smala effektivitetens intresse.

Skolan behöver kort sagt bli mer samtalande och mindre debatterande, vilket för övrigt även gäller för hur vi ser på skolan (och samhället som helhet). Debatten stressar och plockar fram det sämsta hos människan, vilket man redan med basala och ytliga kunskaper i neurologi och kognitionsvetenskap borde kunna förstå leder till sämre förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Den avgörande frågan är vad vi verkligen vill ha: Effektiva resultat till lägsta möjliga pris, eller kunskap, utveckling och långsiktig hållbarhet?